Jag har en utbildning som handlar om att kunna samarbeta, hitta lösningar och på så sätt kunna skapa något fantastiskt. Jobbar inte inom detta område på heltid direkt, men det händer! Ofta jobbar jag då med barn. Barn är fantastiska. Ärligare än vad vuxna någonsin skulle våga vara. Ser världen med hela andra ögon men har också mycket lättare för att hamna i stormiga konflikter. Vi vuxna får då gå i mellan och medla. Tala om att "så kan man inte göra eller säga" och oftar avslutar vi vår föresläsning kring rätt och fel med att säga "säg nu förlåt". 

Förlåt. Världens troligen svåraste ord. Ett litet ord som lägger locket på. Efter förlåt finns inget. När barnet som gjort fel har sagt förlåt ska allt vara bra. Men det är det ju inte? För inte kan väl ordet förlåt radera det som hänt? Nej, det kan det icke. 

Samtidigt, vad ska man annat säga än "förlåt", när man gjort fel? Och vad vill man annat höra när någon har sårat en? Jo, förlåt. Det finns inget annat ord som kan förmedla att man vet att man gjort fel. Inget annat plåster att sätta på såret man orsakat. Dock kommer såret ge ett ärr i vilket fall som, hur innerlig ursäkten än må vara. Allt vi gör sätter spår i personen det drabbar. Och allt vi drabbas av sätter spår i oss.

Det har, på riktigt, tagit mig nästan 24 år att förstå detta. Innan har jag föreställt mig att jag, och alla andra, varit insmetade i någon form av konstig olja som gjort det lätt för alla jobbiga känslor att glida av oss. Att vi kan välja att inte bli påverkade av det vi är med om. Att vi kan skaka av oss det onda. Detta är fel. Vi kan borsta av oss när någon satt krokben för oss så vi ramlat, vi kan resa oss, men vi glömmer inte och skrubbsåren vi fått på knäna kommer ge små, kanske knappt synliga, men trots detta - ärr. Ärren behöver dock inte vara något dåligt! Dom kan berätta vår historia, ibland hjälpa oss att förstå varför vi känner som vi känner, och kanske påminna oss om hur starka vi är som rest oss. Vi kan inte ta bort dom, bara vara försiktiga så att vi inte ramlar igen och slår upp något gammalt sår. 

Jag har lärt mig att gilla mina ärr. Kanske inte alla, men dom flesta i alla fall. Dom påminner mig om att jag inte behöver vara insmetad i olja för att kunna skaka av mig, resa mig och fortsätta min väg. Jag kan det ändå. Jag har fått många förlåt som plåster på såren, och även om det bara varit ord, så har dom skyndat på läkeprocessen avsevärt. Jag har delat ut en del förlåt och jag hoppas att dom har hjälpt. Men även såren som inte fått något plåster, i form av ett förlåt, har sakta men säkert läkt. Så när jag tittar på mina ärr blir jag idag bara varm i hjärtat. Jag behöver inte lägga energi på att försöka glömma, jag har mina ärr som påminnelser, så jag kan välja att lägga min tid på att tänka på något roligare! Och tro mig, det gör jag :)

Jahapp, det var dagens fundering det :)

P:S Jag inser att jag verkar vara en extremt deppig person ibland. Det är jag inte! Jag bara tänker för mycket ;)