Kommer ni ihåg när man var liten, säg 10 år gammal, och tänkte att "dom som går i 9:an, dom är ju vuxna". Sen stod man där själv, 15 år gammal, och insåg att man var så långt ifrån vuxen som man kunde komma (även om man gjorde allt för att verka vuxen..). Sen tänkte man att "när jag tagkit studenten, DÅ är jag vuxen!". Fel igen. Yr, det var nog det jag var när jag tagit studenten. Sen flyttade i alla fall jag markören till att "när jag är 25, då ska jag ha lite koll i alla fall" och nu är vi snart här. Har jag koll? Nej... 

Jag har haft denna bloggen sedan 2007. Snabb matte - 5 år! Det vettigaste med beslutet att skaffa den var nog att jag kan gå tillbaka och se hur mitt liv har förändrats under dom här 5 åren. Det har varit en liten bergochdalbana som lett mig dit jag är idag. En sväng i Lund, tillbaks till Helsingborg, sen Malmö, högskolestudier, kärlekar, jobb, 1000 projekt, beslut, uppbrott, göra om och göra rätt. Men vuxen? Blev jag det på kuppen? Nej...

Egentligen är det nog siffran 25 som sådan som skrämmer mig. Det känns liksom som att besluten jag tar nu borde vara mer genomtänkta än dom jag tog som 20-åring. Är det så? kan inte någon gammal vis människa komma in nu och säga "Nej, bara lev!" Som att jag borde ha så mycket koll att jag inte går i samma fällor som jag gått i förrut. Risken att jag gör det känns överhängande på alla vis. Är rätt bra på att gå i fällor, eller att göra fel, om man så vill.

Sen kan man ju undra om det någonsin kommer en dag då man sätter sig ner och tänker "oj, vad vuxen jag är!" Innerst inne hoppas jag nog att det aldrig gör det. Att jag för evigt känner mig som 14 inombords och ser världen med dom pigga och nyfikna ögonen. Men vem vet. 

Drabbades förresten av brutal hemlängtan igår. Bor i och för sig bara 45 minuter från min hemstad, men ibland är det oceaner i mellan, speciellt när jag jobbar konstiga tider. Hemlängtan är inte vanligt förekommande i min värld. Snarare är längtan att resa eller bara byta miljö betydligt mer frekvent, men igår ville jag bara hem. Hem till gamla godingar som vetat vem man är förevigt. Tror det har att göra med att jag befinner mig i så mycket nytt just nu när det gäller jobb och då blir det så påtagligt att man mitt i den cirkusen ibland behöver komma tillbaka och landa i det som är tryggt och lugnt. För att hämta energi liksom och fylla på ork. Nästa vecka ska jag åka hem och krama dom som betyder massor för mig, men först jobb i kvadrat. 

Firar detta med lite före och efter bilder...

Liten och oförstörd...

Tonåring och söt...

"Vuxen"..

YEAH RIGHT!!!     

I mitt liv så funkar det oftast som så att så fort jag tror att jag har koll, att jag tagit ett långsiktigt beslut eller över huvudtaget "bestämt mig" så blir det PRECIS tvärtom. Det gäller allt, alla delar av livet. "Det blir inte alltid som man tänkt sig" är en grav underdrift. Kan applicera dett på stort och smått. Dock ka man ju ställa sig frågan, är det livet som ter sig såhär eller är det egentligen jag som är lite halvt disträ hela tiden och inte riktigt uppfattar vad som händer runt omkring mig? Eller ska vi dra in stjärnorna i detta? Jag är ju född i tvillingens tecken och är därav en dubbelnatur av rang, är det kanske därför myntet ständigt har två sidor och oftast landar på den sida jag inte chansat på? 

För ett år sedan har jag inte kunnat förutse en enda av sakerna som händer i mitt liv just nu. Detsamma gäller om vi tittar så kort som en vecka tillbaka i tiden. Hur hamnade jag här? Den frågan ekar mer eller mindre i mitt huvud. Missförstå mig inte nu, jag klagar inte på var jag hamnat, jag bara filosoferar, i vanlig ordning. Livets lotteri? Kanske. Följdfrågan blir ju därav att om jag nu kommit hit, på någon knepig väg, var kommer jag då hamna? Var allt mitt förutspående i onödan? Planerade jag för...inget? Om ett år, var är jag då? Eller ett halvår? Någon med en kvalificerad gissning? Antar att det bara är till att hänga på och hoppas på det bästa...

Förlåt, men sådan är jag. Hate to break it to ya.

"Man får va' som man är när man inte blev som man skulle"

                                "Do you still think about me? 'Cause I think about you." 

                                                                ALL THE TIME.

Ser Christina Scollin på TV och undrar om jag någonsin kommer uppnå ett sådant lugn i mitt liv. Känns fruktansvärt avlägset just nu när jag sitter här med hår som behöver en blondering(typ igår), en telefon som går varm, halvstökig lägenhet och med två halvdruckna "Burn" som enda sällskap. Tror ni den dagen kommer? Ska jag också ha ett litet Bullerby-hus en vacker dag? Rabatter, ett kök som luktar nybakta bullar och en dörrmatta med texten "home sweet home" på? Nja, det var kanske lite till att ta i. Stryk dörrmattan, det kommer aldrig hända, men resten? Den som lever får se.

Tillbaka till kaoset. Ibland önskar jag att jag kunde vara en fluga på min egen vägg. Bara få sitta där och skratta åt mig själv ett tag. Fnissa åt bilden av en fusk-blondin som varvar analyserande med vänner via telefon, massivt mail-svarande, dansande till otaliga Spotify-listor. Se mig själv super fixad inför diverse jobb/fester, morgonsliten, superlycklig och rödgråten. Hade nog varit nyttigt att få den distansen till sig själv ibland.

Jobbåret 2012 är officiellt igång. Gillar det. Det kommer bli hetsigt till en början. Många hotellnätter, långa dagar, nya upplevelser och nya bekanskaper. Nyttigt. Livet är till för att levas. Så trots att jag för stunden sitter här med lite halvpanik, en stor klump i magen av saknad efter en fin person som är alldeles för långt borta (på alla sätt), nervositet inför vad som komma skall så tror jag ända att det hela ska gå rätt bra. Det måste det.

Tror vi kör på uttrycket "gör om och gör rätt" i år. Starting now.

Here-we-go!

     
]]> Tue, 10 Jan 2012 23:39:00 +0100 http://mian.bloggplatsen.se/2012/01/10/7067986-just-smash-something-yeah-mosh-for-me/ http://mian.bloggplatsen.se/2012/01/10/7067986-just-smash-something-yeah-mosh-for-me/ Jag kanske tjatar hål i huvudet på er nu. Förlåt på förhand, men jag kan inte låta bli. Det finns ett kryss uppe i högra hörnet (pc) alternativt vänstra (mac) om det blir för mycket. Känn er fria att använda det.

Dagens funderingar handlar om ånger. Ångrar ni saker? Jag ångrar aldrig saker jag har gjort, litar för mycket på mitt eget omdöme för att göra det, däremot kan jag ångra saker jag INTE gjort. Eller saker jag inte sagt, frågor jag inte ställt, berättelser jag missat, platser jag inte sett, information jag hade mått bra av att få, fötter jag inte ställt ner och upplevelser jag missat. Detta scenario är relativt frekvent och grundrar sig mer än ofta i ren och skär feghet från min sida. Det är lättare att spela med säkra kort, man vet vad man har men inte vad man får osv.. Ganska värdelöst när man tänker på det. Dessutom kan detta beteende skapa en ganska stark frustration och måla in en i rätt snäva hörn.

Att jag är mästare på att överanalysera allt jag är med om kan inte ha gått dig förbi ( i alla fall inte om du frotterat dig i detta forum mer än en gång). Detta kan gå till överdrift, det är jag den första att skriva under på. Ibland borde jag bara kasta mig ut, för när jag väl gör det så brukar det gå ganska bra! Jag glömmer det ibland. Glömmer min pappas lilla ordspråk "vad är det värsta som kan hända, skjuter dom dig? För om dom inte gör det så är det nog inte så farligt." Sant, ack så sant! Undrar om jag inte klarat mig bättre ibland om jag inte fegat så mycket? Om jag bara hade vågat fråga? Eller kanske bara vågat göra? Inte varit så satans pessimistisk och tvärsäker på att allt skulle gå åt helvete. Kanske hade jag blivit lite lättre att förstå sig på om jag var lite rakare? Inte lindade in det jag kände i mjuk bomull? Bomull som i slutändan löstes upp och bildade ett mycket diffust och svårförståligt moln som absolut ingen levande själ kan se igenom, inte klart i alla fall. Kolla, nu gör jag det igen! Pratar i gåtor! Vad är detta?

Klarspråk. Det är nog det enda som funkar. För vare sig sanningen är uttalad eller inte så finns den ju där, om än bara som en mycket diffus känsla. Som ett litet skoskav liksom. Går att förbise, men är egentligen en mycket tydlig indikation på att skorna inte passar. Ärlighet. Klarhet. Tydlighet. Påminn mig om detta. Dra det ur mig. Ibland är det inte så lätt som man skulle vilja att det var..

x

Jag har inte gjort något vettigt på snart en vecka. Haft ett möte, fixat mitt bredband, tagit en snabb promenad, pratat i telefon, sett många (läs:övermånga) filmer, shoppat och varit överjävligt förkyld. För exakt en vecka sedan var jag precis på väg att hoppa i duschen för att göra mig fin inför galnaste nyårsfirandet. Kan man spola tillbaka tiden? Nej. Fan också. 

PFGS, jag har nämnt det förut va? Känslan man får efter att ha varit med om något riktigt roligt. Tomheten som infinner sig och den enorma saknaden. Samtidigt rädslan för att man aldrig ska få ha så roligt igen. Jag vet att det går över men shit vad det suger just nu! Vill ju bara tillbaks! 

Tror att denna känslan kommer hålla i sig till nästa helg ungefär. Då ska jag göra något fruktansvärt kul! Alltså, nästan övermänskligt roligt! Kan man spola fram tiden? Nej. Inte det heller, nä. 

Ljusglimten i livet just nu heter Helen. Ljuvliga Helen. Människan som man alltid kan ringa och vara bitter hos. Som fattar precis vad man menar när man enbart kan frambringa ett "åhhh!!!! fan då!!" Behövs inte fler ord, hon vet vad det handlar om. Dagens samtal med denna underbara person handlade om ärlighet, eller kanske bristen på den. Jag är extremt mycket för ärlighet. Kan bli överärlig ibland, vilket är ett extremt jobbigt drag hos mig. Änu värre är det nästan att jag bara utgår från att alla andra alltid är ärliga. Det är dom inte. Det har jag fått reda på den hårda vägen, mer än en gång. Kan inte hjälpa det dock, om någon säger något till mig så tror jag den - kalla mig naiv! Fattar liksom inte varför man skulle utge sig för att tycka/känna något om det inte var så egentligen?! Själv kan jag vara rätt dålig på att få ur mig vad jag känner i stunden, behöver liksom alltid lite betänketid för annars blir det just sådär överärligt, och då också ganska hårt, men har jag sagt något - då menar jag det. Det där med att inte få ur sig saker i tid kan i och för sig vara en jäkla förbannelse ibland. Vet inte varför jag gör så! Blir liksom så överväldigad ibland om någon säger något till mig så jag måste smälta och analysera den andre personens ord innan jag vet vad jag ska svara. Ibland är det dock försent då.. 

Ikväll blir det bar-dejt med mina flickor. Är fortfarande brutalt förkyld men behöver komma ut, vara bland människor. Har inte varit ute bland folk, på riktigt, på hela veckan. 2 glas vin, tjejsnack, skratt - hoppas det höjer mitt något (för dagen) låga humör. 

                            "Words don't ever seem to come out right, but I still mean them, why is that?

                                  It hurts my pride to tell you how I feel, but I still need to, why is that?"

..and that's all I've got to say about that. 

"Ain't it funny how some feelings you just can't deny. And you can't move on even though you try. Ain't it strange when you're feeling things you shouldn't feel, oh, I wish this could be real. Ain't it funny how a moment could just change your life. And you don't wanna face what's wrong or right. Ain't it strange how fate can play a part. In the story of your heart"

Vad som är verkligt "funny" är hur man kan dansa rundor som värsta partyprinsessan ena dagen för att sedan vara den mest tragiska lilla ynkling bara några dagar efter. Alltså, denna förkylning! WTF! Längesedan jag var riktigt krasslig, hade nog nästan glömt hur segt det är ;) Ligger i sängen och kollar "Jägarna 2" med täcket uppe vid öronen. Ganska mysigt. Mysigt är det för övrigt att världens bästa Donna kommer hem till Sverige idag!!! Lycka!! 2 hela veckor kommer hon befinna sig på svensk mark. Sjukt bra! 

Nä, vila ännu en timme nu?

xx

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Massor. Skaffade min första egna Malmölägenhet. Kastade mig rakt ut på en liten resa helt själv för första gången. Skrev på ett kontrakt för att jobba med ett tjejband, dvs jobba i grupp för första gången. Var med på ett writers camp för första gången. 

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Hade nog inga, eller jo, att 2011 skulle bli bättre än 2010 och - ja, det blev det!

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, det blev dom :) 

4. Dog någon som stod dig nära?

Nä, som tur var :)

5. Vilka länder besökte du?

Öh... England, England, England, Danmark... var det fler? 

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?

Skulle nog kunna tänka mig lite mer stabilitet, på alla plan. 

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?

26:e/27:e februari, 17:e/18:e juni, 1:e september, 31:e december.

8. Vad var din största framgång 2011?

Jobbmässigt har det hänt massor. RTS är väl det största, samt att jag fått glädjen att skriva mycket mer detta året. Privat är det nog att jag reste mig när det var relativt mörkt och vände det hela till något ytterst bra!

9. Största misstaget?

Att jag ibland inte sagt vad jag egentligen känt, samt att jag nog skulle varit lite hårdare då och då. 

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Flera gånger, men det man inte dör av stärker en ;)

11. Bästa köpet?

Mina Londonresor. Utan tvivel. 

12. Vad spenderade du mest pengar på?

Resor, telefonräkningar, min lägenhet och kläder.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

All kärlek som jag fått från mina vänner och min familj har gjort mig väldigt glad. Har hört så otroligt många fina ord om mig själv i år så jag borde nog se till att inte lyssna allt för bra för då kommer jag bli lite väl mallig ;) I övrigt så var beskedet att jag fått min lägenhet, samt alla möten med nya underbara bekanskaper gjort mig extremt glad!

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?

Dirty Disco Freak - RTS, One More Chance - FutureProof, Iris - Goo Goo Dolls, Miserable At Best - Mayday Parade, Give Me Everything - Pitbull NeYo, Lost Without You - Darren Hayes

London är speciellt för mig. Förknippat med så mycket. Främst värme och frihet. Som att lämna allt bakom sig för en liten stund och bara leva ett tag. Inte vara så orolig för vad morgondagen bjuder på. Bara vara här och nu. Är så extremt dålig på att resonera så i vanliga fall. Lever liksom alltid typ en vecka framåt i tiden, i det som komma skall, i det som kanske kan hända, i det som jag egentligen inte vet något om. Värdelöst. Helt j*vla onödigt. Carpe Diem. Mmm.. Just det. 

Men så plötsligt händer det. Man är här och nu, eller kanske, där och i London. Där som allt kan hända. Där man kan hamna i en villa på landsbygden ena dagen för att sedan ha go-go dansare, iförda neonbaddräkter, vid sin sida dagen efter. Där butikspersonalen tilltalar en med "love" och Starbuckskaffet alltid finns inom räckhåll. Där det inget spelar någon roll för en liten, liten stund. Pausknappen har tryckts in och man är ingen och någon samtidigt. Antar att ni hör min bitterhet över det faktum att jag steg på planet och åkte hem va? Det släpper, men inte just idag. 

Tack till min underbara syster och till min vackra bästis för att ni finns. Älskar att skapa nya minnen tillsammans med er (obs, nu fäller jag en liten rörd tår..). Åren blir bara fler och fler och mina händer kramar era hårdare och hårdare. Ni vet vad jag känner långt innan jag själv vet det, ni är mästare på att läsa av mitt tonläge och blicken i mina ögon. Trots obehaget detta kan ge mig ibland, med tanke på att ni genomskådar mig på 1 sekund blankt, så älskar jag det. Älskar er. Mer än ord kan beskriva, mer än jag någonsin kommer kunna visa, mer än ni någonsin kommer förstå. 

Och min underbara lilla Donna. Det finns männsikor som man totalklickar med. Som man ler bara man tänker på. Donna är en sån. En sån som alltid säger bra saker, som alltid ger ärliga kramar, som gör att man hamnar på totalt otippade ställen och vars skratt smittar värre än std's ;) Är så kär i denna tjej! Och så enormt tacksam för dom underbara dagarna jag precis haft med henne. Tack älskade älskade älskade du!!!!!!!!

För övrigt måste jag hylla en annan sak i dagens lita gråtfest - ärlighet. Kan inte sägas nog. Vad vore livet utan dom där ärliga ögonblicken? Då när man inte kan hålla igen. När en kram säger mer än tusen ord, en hand håller hårdare än man räknat med, ett par ögon glittrar som diamanter i solsken, skrattet bubblar som champagne, det som gör ont gör riktigt jävla ont och det som värmer känns som en kamin i bröstet. När det är här och nu. Naket. Helt enkelt ärligt. 

Alla änglar som jag haft glädjen att spendera dom senaste 5 dagarna med - när jag hör någon av följande melodier kommer jag för evigt tänka på er ;)

<3 

2011 har varit ett år av många "Hej" och "Hej Då". Alla "Hej" har fått mig att le och i princip alla "Hej Då" har gjort mer eller mindre ont. Är väl iofs relativt sällan man säger "Hej Då" och ler, eller? Men jävlar vad det har varit värt det, på alla sätt. 

Detta var även året då jag tackade Möllan för trogen tjänst och förflyttade mig till Värnhem, eller som jag kallar det - hem. Det är en rätt häftig känsla att sitta och stirra på sina 45 kvadrat och älska varenda centimeter av dom, eller kanske snarare älska allt vad dom innebär. Trygghet, kärlek, frihet och lugn. Har alltid beskrivit mitt hem som min borg och detta uttalande är nog mer sant än någonsin nu. Där finns enbart en person som jag kan tacka för denna lycka och tror hon vet själv vem hon är ;)

Många dörrar har öppnats detta året. Vissa har stängts relativt snabbt igen medan andra sakta men säkert glidit upp tills dom slutligen blivit vidöppna. En dröm fick ny luft under sina vingar och förhoppningsvis ska den få flyga under 2012, bara till att hålla dom berömda tummarna. I vilket fall som så är det en spännande process som jag tackade ja till i juli. Har inte ångrat det en enda sekund, snarare förälskat mig mer och mer i projektet för varje dag som går. Tror jag kan titulera mig kär vid detta laget. Ja, ingen tvekan, är brutalt kär i RTS. 

Mycket har hänt (det gör det väl iofs alla år?), många tårar har rullat, många skratt har varit nära att kväva mig, många sena nätter, alldeles för många tidiga morgonar, många kramar som man velat stanna i för evigt, mycket kärlek som man aldrig trodde man skulle få uppleva, många stunder då man helt tappat andan av skräck, mycket vansinne, många möten, många beslut, mycket lycka. "Det finns minnen som aldrig suddas ut" sjöng Tomas Ledin. Oj vad rätt han hade! Kommer aldrig glömma hur det är att fira min födelsedag på en personalfest, hur enormt gott den Londonska luften kan smaka, hur det känns att springa genom Malmö mitt i natten i -10 C utan att känna kylan, hur en publik kan lyfta en 20 minuter efter att man fått beskedet för helvetet, hur stark man kan vara om man bara vill, hur man firar midsommar mitt i en mindre orkan, hur positivt överraskad man kan bli av en återupptagen bekanskap, hur trygg man kan känna sig på en balkong, hur långt man verkligen kan promenera om man tillräckligt mycket att prata om, hur mycket man kan tänka sig att betala bara för att få säga ordet förlåt, hur varm man kan bli av att någon delar ens godissmak och hur länge man orkar dansa när man ler. Tack till alla er som gett mig dessa minnen. Ni gjort mitt 2011 till ett fantastiskt år!

Nu fäller jag en liten tår. Kanske för att det just för stunden gör lite ont i hjärtat, kanske för att jag blev rörd över hur vackert livet är, kanske för att klockan är 01.05 och jag är övertrött (läs:sentimental som få). Troligen en kombination av de tre. Den rinner fint längst min kind och ner på min gråa stickade tröja i vilket fall som. Där får den ligga och vänta på vad som förhoppningsvis blir en magiskt 2012. 

Bildkavalkad deluxe.

Tog några micropauser igår också. 30 minuters tjejsnack med vackra Caroline L medan hon satt och blev snygg i håret och sedan kvällsprat med min finaste Helen på kvällen. Idag var söta Caroline A i Malmö och vi hann både plöja igenom vad livet bjuder på för tillfället samt fick sett ett Luciatåg som nästan fick mig att gråta. Så fint! Gick sedan en sväng på Entré för att försöka hitta något att ha på mig på julafton. Hittade inget, men njöt varenda sekund av lugn när jag sakta strosade igenom affärerna, kände på fina tyger och jämförde röda nyanser. När jag kom hem var kroppen fylld av kärlek och ny energi för att orka med resten av veckan. Tänk vad en paus kan göra.

1. Ny Paulo Coelho kalender. Jag vet, det finns kalender i mobilen men jag MÅSTE få kladda i en kalender och det kan man f*n inte i mobilen! 2. Kritvita sängkläder, opraktiskt och fint! 3. Yankee Candles. Clean Cotton, tackar! 4. Världens finaste väska från Karmah.se. Ni har varit inne på Karmah.se va? Det är förenat med livsfara för plånboken men OJ så fina saker!! För att citera Caroline - MJAU!! 5. Fin tvål. Vet inte, känns bara bättre att tvätta sig med fin tvål :) 6. Bättre morgonhumör. Var köper man det? 7. En lotusblomma tatuerad på min kropp. Nu. Helst igår. 8. Nya koppar. Klant-Maria tappade ju två i flytten. BRA. JOBBAT. 9. Världens vackraste stålring från Edblad. Är helt såld på Edblad. Löjligt nästan. Vill ha allt!!

Så.. Tomten? Mamma? Pappa? Hängde ni med nu? ;) 

Nu får jag kila till jobb :) Ytterst ytligt inlägg idag, sån dag bara ;)

Puss!

I vanliga fall tjänar ju denna blogg enbart som ett forum för mina skumma tankar (verkligen, jag vet om at jag tänker för mycket!) men idag tänkte jag göra ett litet undantag och mest bara tjata om vad som komma skall i livet. Eller, det vet man ju aldrig, men vissa saker går ju att förutse och det är detta jag tänkte spinna vidare lite på :) 

Nu närmar vi oss en säsong som jag har en stark hat-kärlek till. Mörker är inte min melodi, inte julafton heller, januari brukar vara en skitmånad ur jobbsynpunkt - men nej! Inte i år! För första året på länge har jag faktiskt lite koll, trot eller ej! Där är, som vanligt, lite förberedelse som än inte är gjord men det är ju bara att ta itu med typ nu så ska det säkert bli fint! 

* Mörkret löser vi med massvis av ljus, då gärna långvariga och levande ljus. Räknade till runt 40 möjligheter till levande ljus i mitt hem för någon dag sedan. Drar jag igång alla lär jag få sitta i bikini här hemma så varmt det kommer bli, men några åt gången är ju inte fel.

* RTS. Mitt älskade lilla skötebarn som är så vansinnigt kul att få jobba med! Tredje singeln är inspelad och det ska bli så underbart kul att se var detta leder. Teamet bakom oss är helt fantastiska! Har sällan jobbat med ett gäng så otroligt begåvade människor. Denniz, Dan, Anderz, Mirre, Cecilia - har så mycket kärlek inom mig som tillhör er! Och självklart, mina 4 starka och vackra tjejer, så fina dom är! 

* Julen! Uppstyrd for ONCE!! I år blir det Starndbaden med Pappa. Inget fara rundor till 700 familjer! Lugn och ro i det vackraste huset på jorden som verkligen är helt perfekt att fira jul i. Dessvärre är det många år sedan jag var där på julen, men i år blir det ändring på det! Ser faktiskt fram emot julafton i år, ingen jättevanlig mening i min vokabulär!

* Alla roliga jobb som är inbokade! Vissa får jag inte prata om så det låter jag bli, men vissa är officiella så dom kan jag viska lite om ;) Ska bli helt fantastiskt att få göra bröllopsmässan 2012! Är så oerhört glad att ha fått detta uppdraget i år igen :) Ska sitta i möten om det snarast och planera hur vi ska kunna leverera en visning som är något utöver det vanliga. Får jag dessutom chansen att samarbeta med mina favoritdesigners igen så kommer jag vara i himlen. Ska inte sticka under stol med att det är galet kul att få visa upp alla dom vackra klänningarna. Liten flickdröm sådär ;)

* Icke att förglömma är ju självklart NYÅR!!! Jag och mina damer drar till Donna i LONDON!!!! Kan knappt förstå det :)) 5 dagar av ren och kär kärlek med mina favoritpersoner! Shopping, fest och galenskap :) Ska bli så underbart! EPIC!

Det var dom stora bitarna.. Restan av tiden tänker jag fylla ut med ren och skär kärlek. Till livet, till nya bekantskaper, till gamla hederliga följeslagare, till mig själv, till mitt jobb, till min familj och allt annat vackert. Men främst kärlek till nuet. Till hur fint allt kan bli när det har varit lite mindre fint ett tag. Det är rätt stort faktiskt.

Texten nedan förälskade jag mig i för massor av år sedan. Jag ingick i en showgrupp och vi var helt frälsta av musikalen RENT. Tror att vi såg filmatiseringen av den säkert 20 gånger under två månader. I vår julshow gjorde vi ett av nummerna, Seasons of Love, och varenda gång vi stod där tillsammans så fick jag en gigantisk klump i halsen. Inget för att jag var ledsen, enbart för att jag älskade orden i texten så mycket och att sjunga dom var nästan en för stor uppgift. Som en rädsla för att jag inte skulle kunna göra dom riktig rättvisa. Ibland känner jag så när jag ska framföra en sång där jag har enorm respekt för orden eller för ordens skapare. 

I alla förhållande jag haft har ord varit nyckeln till varför det blivit "vi". Mitt djupa intresse har liksom väckts tack vare ord. Tack vare att rätt sorts ord sagt. En gång blev jag till och med intresserad av en person INNAN jag ens hade sett en bild på personen, visste hur gammal han var eller vad han hette - allt tack vare att han hade komponerat några ord så fantastiskt vackert! 

På samma sätt kan ord såra, förstöra och förgöra. Med mitt överdrivna intresse för ord kommer biverkningen att jag tar mycket allvarligt på de ord som sägs/skrivs och glömmer dom sällan.Trots det kommer jag ALLTID föredra ord framför tysnad. ALLTID. För sen söker jag min tröst i ord, som om vissa ord kan dämpa dom hårda orden, eller lindra för en stund i alla fall. Texten nedan har jag använt på det viset, många gånger. För mig säger den det som dom flesta (inklusive jag själv) upplevt ett antal gånger - när man vet att livet går vidare, att allt kommer fortsätta hända runt om en, men tack vare att man mist någon som man så desperat ville ha kvar så känns det som att man för evigt kommer sakna en bit av världen. Allt är som vanligt men ändå inte alls. För den man mist är inte länge med i ens värld, och i dom riktigt mörka stunderna kan det då kännas som att det inte spelar någon roll om livet fortskrider eller inte. En bit av en är ändå död. 

Samtidigt fyller denna texten alltid mig med trygghet. Tryggheten att vad som än händer, hur ledsen man än blir, hur ont det än gör, hur besviken, förbannad och sårad man än blir så kommer livet fortsätta. Det stannar aldrig av. 

Läs. Fundera. Njut, eller kanske gråt en skvätt. Men ta er tid för några väldigt vackra ord. Hoppas dom fastnar hos er på samma sätt som dom gjort hos mig.  

WITHOUT YOU - RENT

Låt mig nu förklara denna tes och varför den plötsligt blev så tydlig för mig. 

Jag är en funderare, på alla sätt. Jag kan dagdrömma för att överleva, gå in i en helt annan verklighet än den som existerar om jag finner min omgivning värdelös, har alltid en bild av vad, eller hur, jag vill att saker ska bli INNAN dom bli verklighet. Jag till och med shoppar så. Mitt naturliga shoppingbeteende är att först bestämma mig i huvudet exakt vad jag är ute efter och sen ta reda på om det verkligen finns. Finns det då inte slås hela min fantasi i spillror och jag har väldigt svårt att byta bana. I förhållande är jag precis likadan. Jag målar upp ett drömscenario och kan jag inte göra verklighet av det så har jag extremt svårt för att släppa min bild och ta saker för vad dom är. Mitt hem likadant, jag skissar i huvudet på vilken sorts lampa jag ska ha i fönstret och letar mig sen fördärvad efter EXAKT den lampan. Detta kan innebära ett väldigt mörkt fönster väldigt länge. Kanske för evigt. 

Att vara en funderare är bra när det kommer till kreativa saker. Att skriva, rita eller skapa. Det gör nämligen att man inte ger sig innan man når sin dröm och att man kan kämpa otroligt hårt för sin dröm, men i verkliga livet kan det ställa till det lite för en. Speciellt i relationer med andra människor. Min bristningsgräns är nämligen väldigt långt borta alltid. Jag kan tänka väldigt mycket, men har otroligt svårt att formulera det innan jag verkligen fått nog eller verkligen vet EXAKT vad jag ska säga. Denna startsträcka är allt som oftast på tok för lång. Jag vet egentligen inte alltid vad jag väntar på, kanske på att saker och ting ska lösa sig av sig självt utan att jag ska behöva glänta på min illusion. Det gör det aldrig och i likhet med fönstret kan det då skapas ett otroligt mörker som är väldigt svårt att lysa upp. 

I realtioner har jag oftast en enda väg - att kämpa tills jag inte på något ända sätt kan kämpa mer och då ger jag upp. Totalt. Under tiden jag kämpar är jag oftast tyst. Tyst utåt sätt till vill säga, för i mitt huvud flyger tankarna som tennisbollar i en extremt bra match. Visst, jag kan bli arg som fan, men oftast bli jag arg lite för sent. Arg när jag har så satans mycket att vara arg för så att det inte finns någon hejd på ilskan. Eller så orkar jag till slut inte och tar mig ur saker på ett, ibland, inte så genomtänkt sätt. Exempel - jag blir irriterad på 1, 2, 3, 4, 5, 100000 saker men vet inte riktigt hur jag ska ventilera detta utan att förstöra bilden i mitt huvud om att allt är bra, vilket leder till upparbetad ilska som till slut exploderar likt en vulkan och helt hejdlöst sprutar åt alla håll. Alternativt, jag bara gör, kämpar på, tills jag en dag får nog och bara slutar göra. Tackar för mig och ger fullkomligt fan i alltihop. Dessvärre förstår sällan personen som får utstå detta utbrott riktigt vad det är jag menar vid detta laget eftersom jag oftast går från kritvitt till kolsvart i mina resonemang. Grått är liksom inte riktigt min färg.

Har man upparbetat detta beteende under en lång tid börjar det dessvärre gå ut över positiva känslor också (tro mig, jag vet, det tog mig 8 månader av terapisamtal för att förstå detta om mig själv). Alltså, även positiva känslor bli svåra att kanalisera. Exempel - jag blir kär, är kär, är jättelycklig, men säger absolut ingenting om dessa känslor till personen det rör. Oftast leder detta, som man kan förstå, att personen jag fastnat för inte förstår hur jag känner och då helt tappar intresset för mig. Och DÅ inser jag vad jag måste säga men då har det gått så jävla lång tid att det blir jättesvårt att få ur mig det jag känner på ett sansat sätt. Alternativt så blir det så mycket känslor att jag helt enkelt inte kan hantera dom och lägger ner hela projektet. Dumt? Tja, det kan man kanske tycka?

Dock ska tilläggas att tack vare vetskapen om detta så kan jag idag förstå detta åtminstone och blir inte lika skräckslagen när jag hamnar i sådana situationer. Fortfarande så suger det, fortfarande kan det ge konsekvenser som är helt värdelösa ör min egen räkning, fortfarande kan folk ha lite svårt att få grepp om en tack vare dessa drag, men det är lite lättare för min del att ta in i alla fall. Dessutom har jag märkt att bara vetskapen om detta gör att jag bättrat mig lite. Jag har i alla fall nått till den punkten att jag på ett ytterst rakt sätt kan förmdela vad jag tänker när det handlar om situationer som egentligen inte spelar så stor roll för mig typ om gemene man som jag inte på något sätt bryr mig om försöker få med mig på något jag inte vill. Ordet nej kommer då ytterst fort. "Nej, jag vill INTE". Tilläggas ska också att när jag väl säger något så menar jag det väldigt väldigt väldigt mycket, vare sig det är en positiv eller negativ åsikt jag yttrar. Så nu ska vi bara över den där tröskeln som gör att jag kan snabbare vara lite rakare även när det handlar om situationer som har lite större vikt i mitt liv. Eller kanske personer av större vikt. 

Det hela är egenligen ganska kul. Lite som att lämna lampan tänd när man sover, för då "kommer ingen åt en" i mörkret. Vill någon komma åt en så gör dom det vare sig det är mörkt eller ljust. Blir du kär i någon så är det du vare sig du säger det eller inte. Blir du arg så blir du det vare sig du säger det eller inte. Känslan finns kvar, outtalad eller ej. Herregud, tänk om jag var så förnuftig i verkliga livet som jag är här...

Jaja, erkännandet är väl den första biten, eller? Gör om gör rätt. Och så länge så bjuder jag er (eventuellt) på ett gott skratt åt mina funderingar. Ja, jag är inte mer än människa, och ibland en jävligt yr sådan. Varsågod! Överanalyserande när det är som bäst! Enjoy ;)

Jag gillar ärr. Gillar mina egna ärr (japp, jag vet att jag skrivit om detta förut). Dom är en del av mig och gör mig till den jag är. Däremot hatar jag att jag upplevt vissa saker som satt negativa spår i mig. Jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag kunde ha en totalt positiv bild av människor. Att jag inte behövde dra på gamla erfarenheter som då och då spelar roll i mitt sätt att bemöta omvärlden. Att min bild av människor var genuint positiv, alltid. Det är den inte. Hur gärna jag än hade velat att det var så. 

Det finns beteenden som jag utvecklat en mycket stark allergi mot. Som frambringar minnen från negativa stunder och som helt enkelt kan driva mig till vansinne när jag stöter på dem. Till exempel..

Jag har enormt svårt för när jag märker att folk runt omkring mig har druckit på tok för mycket. Min bild av riktigt fulla människor är nämligen att man inte alls kan lita på vad dom säger, att man ska behöva ta hand om dom samt att dom dagen efter är totalt värdelösa. Jag vet att det inte alltid är så. Jag vet (av egen erfarenhet...) att det kan hände den bäste att man blir lite väl överförfriskad och att detta inte alls måste betyda att man säger massa konstiga saker, att man trots detta kan vara kapabel att ta vara på sig själv och dessutom fungera åtminstonde hyffsat dagen efter. Jag vet att det är så, men min erfarenhet är en annan. 

En annan sak jag inte alls klarar av är föräldrar som drar sina barn i armen när dom vill få deras uppmärksamhet. Det gör faktiskt fysiskt ont i mig när jag ser någon mamma eller pappa göra det. Och nej, jag blev inte slagen som barn, men jag har andra erfarenheter som gör att detta till något fruktansvärt i min värld, trots att jag är medveten om att det inte alltid gör speciellt ont på barnet om någon tar dom i armen. 

Personer som inte kan hålla i pengar, folk som inte förstår värdet av pengar, personer som sätter ett för högt värde i materiella ting, människor som uttrycker minsta lilla på gränsen till högerextrema åsikt, folk som har svårt att visa uppskattning, när människor inte svarar i sina telefoner eller på sms upprepade gånger, vissa dofter, när man säger något negativt fast med positiv klang i rösten, barn som tappar sin glass på marken, folk som menar att man inte kan ha barn och göra karriär samtidigt - allt detta ger mig nästintill utslag. 

Funderar ibland på hur jag kommer resonera den dagen någon friar till mig. Jag har varit med om det. Jag har gråtit glädjetårarna och stolt skickat mms till halva världen. Dock hände det inte så mycket mer sen. Vi påbörjade inte ens några bröllopsplaner och idag är ringen begraven och vi lever var och en för sig. Kommer denna erfarenhet påverka om jag står inför det igen? Kommer det ta udden av den stunden? Kommer jag tro på den ringen? Kommer jag ens vilja ha den ringen? Kommer det vara lika speciellt då, eller kommer det kanske till och med vara ännu bättre då? Ännu mer rätt? Kommer man jämföra? Göra om och göra rätt?

Jag vill väldigt gärna leva i nuet. Enbart vara här och nu och låta allt gammalt försvinna i samma stund som jag lämnar det, men jag vet att jag inte alltid är sådan. Vissa saker sätter sig, skapar en liten rädsla, eller en försiktighet som kan vara svår att ta sig över. Svår att våga ta sig över. Och ibland blir man kanske lite väl misstänksam när man återupplever bekanta situationer. Kanske drar man lite väl snabba kopplingar till sånt som har varit. Läser in lite väl mycket. I vilket fall som är det, för mig, ibland ofrånkomligt. Samtidigt kan det ju kanske vara lite bra att vara på sin vakt ibland. Man behöver ju inte göra saker som man redan på förhand vet inte resulterar i något bra. 

Aja, den som lever får väl se. Kanske behöver vissa erfaranheter lite extra tid för att rinna av. Kanske är bra att bränna sig ibland så att man lär sig att vara lite mer försiktig med eld. Kanske ens minne sviker med tiden så att man helt enkelt glömmer bort vad man var rädd för. kanske blir man motbevisad. Kanske resulterar vissa erfarenhet i vackra ärr. Och dom gillar jag ju, som sagt ;) 

Idag är en "vuxen-dag". Hat-kärlek deluxe till sådana dagar. Under vuxen-dagar gör man sånt som är tvungen till. I mitt fall handlar det idag om att tvätta kläder (typ två par rena trosor kvar..) tvätta bilen, städa bilen, tanka bilen (när jag skriver denna tredje mening om bilen kan jag inte hjälpa att undra varför jag ens äger en bil med tanke på hur tråkigt jag tycker det är att pilla med den??), källsortera sopor, diska... Varför hade man så bråttom att bli vuxen och stå på egna ben en gång i tiden??!! Detta var ju inte kul?? (Hoppas ni anar ironin nu...)

MEN! I vanlig ordning så klurar jag ut ett sätt att göra den här sortens dagar lite roligare :) Idag har jag delat upp min dag i två delar och i mitten har jag lagt in en paus på en timme som jag tänker spendera med en underbar vän och en stor kopp kaffe :) Mysigt! Så istället för att bäva inför denna vuxen-dag ser jag enbart fram emot den! 

Kanske borde ta bort det glansiga i mitt ansikte nu?