Hade en disskusion med en kollega idag angående hus. Han och hans tjej letar hus febrilt och han ondgjorde sig över hus dyra husen här i Malmö är. Detta är en brutal sanning. Man får ingenting för sina pengar (så vidare man inte heter Gates i efternamn) i denna stad. Husköp = trolig förortsflytt. Hur som helst så frågade han mig om inte vi är sugna på hus? Mitt svar kom alldeles för fort och löd - NEJ! 

Har verkligen aldrig sett mig själv som någon som bor i hus. Har aldrig drömt om att ha en rabatt att fixa med, eller en uteplats att köpa möbler till. Trodde kanske att denna dröm skulle komma med åren, eller att jag åtminstone skulle känn att det hade varit jävligt PPRAKTISKT med hus med tanke på familjen. Men nej. Varenda gång jag ens närmar mig tanken på hus får jag gåshud och kväljningar. Dock ´gjorde jag en deal med min kollega att om jag någonsin fick hus-drömmar skulle jag vara mer än välkommen hem till honom. Tack, det räcker fint för mig. 

Mina drömmar (i nuläget - inser att dessa kommer ändras) är betydligt mer egotrippade och materialistiska. Jag vill skaffa mig en karriär inom det jag kämpat för sedan jag var barn - musik. Jag vill ha en ny, större, soffa. Jag vill investera i minst två klassiska skinnväskor, en svart och en färgglad (eller grå eller beige.. äh, jag får nog köpa 4!). Jag vill köra en cabriolet. Jag vill åka på minst 5 resor om året och ha sett alla världsdelarna innan jag fyller 30. Jag vill göra tatueringen jag funderat på i 4 år. Jag vill dricka gott vin. Hade det getts möjlighet hade jag även skaffat en städerska. Ja, jag är ett stort ego, men sådan är jag. (Önskar mig såklart fred på jorden, lycka och välmående för alla jag älskar samt en förbättrad miljö också.. Men det gör väl alla?) Men inget hus. Tack. 

Dagens reflektion!

Men! OM jag någonsin kommer vilja ha hus kommer jag köpa min Pappas och spendera all min vakna tid utomhus. 20 meter från havet...:)