Det är grymt längesedan jag skrev. Inget medvetet beslut, det har bara hänt så mycket så jag har inte riktigt vetat vart jag ska börja. Eller, egentligen har det kanske inte hänt jättemycket? Mest har det väl hänt saker i mitt huvud? Som vanligt med andra ord. 

Snart är denna våren över och där någonstans, bara lite längre fram, stundar det vi kallar sommar. Jag har blandade känslor. Väldigt blandade känslor. Hela den här våren har det känts som att jag gått och väntat på något, något som ska ska ske längre fram, något oidentifierat men som ständigt legat på mina axlar. Utan att veta vad jag väntar på kan jag säga att jag verkligen är less på att vänta nu. Vad det än är - bara kom! Lite som att dra av ett plåster, ni vet. Denna väntan gört mig nämligen nästan apatisk. Den liksom hindrar mig från att ta beslut, nästan som om något litet undermedvetet hela tiden kikar in och stoppar mig. Det kommer något annat och tills dess så måste jag lugna mig. Men hur länge då?

Jag är en ganska stressad person av naturen. Folk som är födda i tvillingens tecken är tydligen det lite sådär generellt, så om inget annat skyller jag på den faktorn. Det är inte bara mitt fel, det är stjärnornas också, typ. Sen gör jag nog inte det hela bättre genom att ständigt ha tusen bollar i luften, allt som oftast hamna i situationer som jag inte riktigt reder ut och ovanpå allt var en tidsoptimist av rang. Min stress botas lättast med hjälp av struktur. Kanske är det just denna struktur jag går och väntar på? Men struktur dyker väl inte bara upp? Måste man inte skapa den själv? Eller kan pusselbitarna på något mirakulöst vis bara hamna på rätt plats helt plötsligt? Ja, kanske..

När det blir för mycket, när jag inte kan kontrollera verkligheten och när jag tycker att det känns lite väl mörk så väljer jag alltid att dagdrömma. Kalla mig för ett barn, men utan att få fantisera så hade jag inte överlevt. Det kan gälla de minst av saker men allt som oftast så väljer jag att återuppleva fina stunder i mitt huvud. Alltså, att plocka fram någon sekvens av mitt snart 25 åriga liv som jag uppskattade lite extra och bara vara i det ett tag. Känns dofterna igen, höra skratten, känna in hur jag själv kände då och bara koppla bort nuet för ett tag. Det fina med denna metoden är att den inte bara ger en flykt från vardagen utan allt som oftast dessutom skänker en lite extra tacksamhet över hur fint ens lilla liv verkligen är och även har varit. För ibland glömmer jag sånt. Denna stress går ibland även ut över mina känslor inför personer i min omgivning och över mina beslut om vart jag är på väg i världen. Som om jag hade bråttom. Ja, ta i trä, vem vet hur länge man får hänga här men sånt kan man ju verkligen inte tänka på när man planerar sin framtid. Då bara måste man ju vara odödlig för annars är där ju ingen mening med något. Trots detta hänger stressen vid. Ibland blir det nästan som att jkag ger mina känslor en viss, väldigt uträknad tid. Typ "nu är jag ledsen, men det tänker jag bara vara i max en timme. Sedan får det vara bra, sedan har jag inte mer tid att lägga på det". Absolut, bra tanke på många sätt då negativa känslor som bekant inte ska få ta upp allt för stor del av ens tillvaro, men ibland blir jag nog inte riktigt färdig med mina känslor. Dom blir mest en bump in the road som jag kvickt hoppar över och går vidare för att så snabbt som möjligt hitta tillbaka till någon form av 0-läge. Samma sak gäller lycka ibland. Jag har väldigt svårt att stanna upp i livet opch bara vara lycklig. Så fort den rena lyckokänslan infinner sig blir jag nästan rädd och stressar därav förbi den. I efterhand kan jag ofta fråga mig själv varför jag inte bara valde att stanna i den. Det är då jag tar till dagdrömmarna. Min lösning, ett sätt att stanna den klocka jag borde stannat från allra första början.

Detta med att bara vara ledsen en kort stund är nog egentligen försvarsmekanism från min sida. Jag kan vara ledsen men helt enkelt inte orka vara ledsen och därav bara trycka bort den känslan. Så kommer den upp när jag minst anar det och då ringer jag en vän och sen får det liksom vara bra. Hoppas för allt i världen att det jag väntar på inte är en massa förtryckta känslor?? Oh no..

Nä, nu ska vi inte utgå ifrån det värsta. Som sagt, om man tittar bakåt i tiden har det hänt en massa underbara saker och nästan inga av dom har varit något jag kunnat förutse. Dom har bara kommit, ofta efter en lite medioker period, och så har man varit uppe bland molnen. På tal om moln var jag förresten med om en sådan riktig ögonöppnare när jag flög till London för 2 veckor sedan. Det var riktigt tråkigt väder när vi lyfte. Hela världen var mer eller mindre insvept i en grå och blöt filt. Men så lyfte planet och efter att vi (lite turbulent) tagit oss igenom den grå molnmassan så kom vi upp till en klarblå himmel och en strålande sol. "Det sägs att ovan molnen är himmlen alltid blå, men det kan va' svårt att tro när man inte ser den". Björn Afzelius, oj vad rätt du hade. Jag som i vanliga fall alltid sover när jag flyger (på riktigt, jag somnar i samma stund som jag sätter mig i ett flygplan) ser oftast inte detta fenomen så därav kändes det lite extra i hjärtat. Vackra saker döljer sig bakom det som inte är lika vackert.

Den blomstertid nu kommer. Ta bort den gråa filten och låt det vackra, blå titta fram. Låt den kommande tiden vara fylld av händelser som jag senare kan dagdrömma om. Låt det jag väntat på ske. Låt pusselbitarna falla på plats och låt nätterna vara långa och ljusa. Alla känslor kan få ta sin tid, så länge det finns sommarvarma nätter och personer i min närhet att lösa världsproblem med. Ta mig dit jag inte vågat hoppas att jag skulle hamna och värm mig. Bort med all yta och fram med det ärliga. Jag orkar och jag vill. Som jag längtat och drömt.... 

"Now there's always time
Calling for me
I'm the light blinking at the end of the road
Blink back to let me know"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och inte vilken dag som helst utan den första av detta helt nya år. Dagen som SKA spenderas med skräpmat, nostalgi, byxor med resår i midjan och en svag huvudvärk. Traditioner är till för att hållas. En annan sak som hör till är den årliga årssammanf...

Jag borde börja med en ursäkt egentligen, men det enda jag kan skylla på är tid, och med det menar jag bristen på tid. Därav vänder jag på det och använder just detta som dagens inspiration. Tid. Bristen på den, frustrationen kring den, besluten om d...

Jag pratar väldigt sällan om mitt jobb i just detta forum. Egentligen är det högst medvetet då jag mer använt detta som en liten paus från mitt yrke som jag kan ta till när helst jag önskar. Idag tänker jag dock göra ett undantag. Igår blev jag nämli...

Denna helgen har det gått upp för mig att sommaren lider mot sitt slut. Vet om att det kanske är det absolut deppigaste jag skulle kunna komma med just nu. Eller? Igår satt jag och mina tjejer och spånade om framtiden. Om hur vi alla befinner oss...

Detta är så INTE jag, men ibland gör jag undantag och släpper funderandet för en stund. Typ idag. Idag är en sådan extremt lugn dag som till störst del spenderats i sängen med lugn bakgrundsmusik som ända sällskap. Ja, och datorn, det vill säga. Flic...