När det inte blir som man tänkt sig, när vägen blir mer än lovligt krokig och himlen kolsvart, när man finner sig själv i någon form av bubbla - då har man två val.1. Man kan dra täcket över huvudet och fullkomligt lägga ner. Dra ut alla kontakter, gråta tre floder och ge upp på allt och alla. Låta bitterheten ta över varenda liten centimeter av ens kropp och bestämma sig för att aldrig le igen. Eller..2. Resa sig och se sig själv i spegeln. Säga högt och tydligt att inget ska få knäcka mig, hur ont jag än har eller hur mörk himlen än är. Eventuellt har jag bara ett liv och det ska fan inte spenderas under ett täcke. Jag är värd mer. Jag kan mer. Och jag vill mer. Jag älskar livet för mycket för att inte ta del av det och ingen ska få mig att missa alla möjligheter som finns runt mig.Jag tänker välja alt. 2. jag har ingen aning om var vägen slutar. Det kommer inte vara lätt. Det gör sjukt ont men det kommer göra ondare om skyddsnäten får hänga kvar och jag helt slutar skratta. Jag vägrar bli bitter, jag vägrar ge någon det. Mitt hjärta är alldeles för fullt av kärlek och passion för att inte göra något av det. Och kanske har man, som sagt, bara ett liv.. Och det ska LEVAS. Så får vi väl se vem som hänger med på den resan. I värsta fall får jag väl resa på egen hand. Men resas - det ska det. Mia

Läste precis en blogg där det listades modemissar. Jo, tack, alla har vi en del sådana på vårt samvete! Det har funnits vissa plagg som nästan fungerat som signaturer för specifika tidsperioder.

För min egen del talar jag då till exempel om:

- Crocker jeansen med orange sömm på insidan. Detta var det absolut coolaste man kunde äga när jag gick i 7:an. 

- Jazzbyxorna, allmänt kallade "pentabyxorna". Sladdriga byxor i något märkligt konstmaterial som köptes i stånd på diverse festivaler. Jag hade svarta och grå. Om man var riktigt våglig, år 1999, så hade man vita jazzbyxor med svarta stringtrosor undor. Så att trosorna lyste igenom sådär sexigt.. Eller inte ;)

- Under perioden med jazzbyxor bar man även gärna dubbla linnen med smala axelband. Helst skulle det vara något tryck på linnet, typ en kinesisk drake i silver. Mycket snyggt ;)

- Som tonåring sprang jag rundor i stora sweatshirts från något sportmärke, helst med stickad polotröja under. Svarta, vida, kavajbyxor till det och kritvit vindjacka. Tjusigt. 

- En period hade alla på min skola tröjor från märket "Tiger Of Sweden". Svindyra och inte speciellt fantastisk kvalité.. men ändå :)

- Under gymnasiet var det ytterst viktigt att inför varje helg införskaffa ett nytt svart linne, helt v-ringat, från någon fin liten butik. Till det bar man Fornarina-jeans och svarta stövlar med spetsig tå. Och stora örhängen. Icke att förglömma!

- Sen var där en period då man inte lämnade hemmet en lördagkväll utan exktemt kort och tajt klänning och skyhöga klackar. Att man klarade av att dansa i dessa skor är ett mysterium än idag, men det gick!

- Vi ska inte gå in på platå-gympaskorna, silverjackan, sarongen, dom extremt utsvängda jeansen, perioden då man skulle se allmänt rik och snobbig ut, alla vita tunikor man ägt och alla par märkesjeans man tvingade sina föräldrar att ge en. Stackars Mamma och Pappa, men tack för att ni orkat med mina konstanta garderobs-förändringar!

En sak jag dock är väldigt tacksam för är att digitalkameran inte fanns när jag var tonåring. Känns ytterst skönt att bilderna av denna brutalt förvirrade period endast finns som papperskopior, i tryggt förvar i diverse album. Tack för att dom inte når Facebook. Verkligen, tack!

En annan sak jag är ytters tacksam är att mina vänner verkar ha relativt dåliga minnen. Dom påminner nämligen ytterst sällan mig om alla otaliga, mer eller mindre lyckade, frisyrer jag haft under åren! Jag har verkligen provat allt utan rakat huvud, dreadlocks och knallrött hår. Men jag är ju bara nästan 24 år än ;) I övrigt har jag nog hunnit med det mesta. Har haft halva håret färgat svart och resten vitt, näst intill helsvart hår, brunt hår, slingat i tusen nyanser av blont, ljusbrunt, rödbrunt, prydlig page, superlockigt, naturligt lockigt, jättelångt, stramt uppsatt, hel lugg, sidbena, mittbena, vågigt, lila toppar på håret, rosa toppar på håret, extensions, ghetto-flätat.. You name it! Nu har det varit superblont ganska länge och trots att det är jobbigt att hålla efter, fyllt av extensions och slitet som fan så totalt älskar jag det! Känns som jag.. :)

Men som sagt.. tack till mina nära och kära som inte påminner mig om min experimentella period ;) Bjuder på några små smakprov...

                        Det är faktiskt sant ... Blondes have more FUN!!!                                  

Idag är första dagens på resten av mitt liv. Tänk om man tänkte så varje dag, jag menar, det är ju trots allt sant! Idag är starten. Från och med idag kan jag göra precis vad som helst, vara med om vad som helst, hamna vart som helst. Det gäller alla, alltid. 

Jag har en mycket stark känsla av att många av mina vänner kommer lyckas väldigt bra inom sina respektive områden. Överhuvudtaget tror, och hoppas, jag att min generation kommer lyckas bra. Detta är en tid av förnyelse och jag känner att många i min närvaro kommer ta den chansen. Att dom kommer våga förverkliga sina drömmar. Dom besitter nämligen så mycket talang och kunskap så det skulle vara den största synden av dom alla om dom inte gjorde något av det. 

Personligen känner jag mer än någonsin hur närvarande mina drömmar är. Jag älskar det jag gör och jag fullkomligt badar i inspiration för tillfället. Får hela tiden nya idéer och bara längtar efter att klättra högre och högre på livets stege. Oj, vad poetisk jag blev där! Det var lite väl fina ord för min smak, det jag egentligen vill säga är att jag LÄNGTAR efter att förverkliga mina drömmar! Jag har burit dom så länge nu så det är dags att närma sig dom!! Jag VILL och jag SKA!! 

Idag har jag spenderat eftermiddagen med att sitta i studion och följa arbetet för ett väldigt duktigt band. Mannen som äger en stor del av mitt hjärta (troligen hela) är medlem i detta band så därför är det ju extra kul att se när dom når klarhet efter klarhet. Tänk, för 3½ år sedan hade vi aldrig trott detta! Kan inte förutspå vart vi är om 3½ år men rör vi oss framåt i denna takten så kan det inte bli annat än fantastiskt! Detta gäller verkligen alla underbara människor min omgivning, mina vackra och starka nära och kära. Visst hade vi inte gissat att vi skulle hamna här? Men det gjorde vi, och nu ska vi ta oss ännu högre, närmre målet, och när vi nått målet kommer vi sätta nya! 

Stäm nu in i Sveriges inofficiella nationalsång... typ i alla fall ;)

Har bänkat mig framför semifinalen till ESC 11. Kan man verkligen tävla i musik? Nja, det är väl tveksamt, då smaken är som baken. Men visst kan man tävla i fetast framträdande! Och visst är stämningen kring detta fenomen havla nöjet! Älskar att höra alla dessa underbara låtar som gör en så glad! 

Och kläderna är ju helt ljuvliga! Tycker egentligen att det bara finns en regel när det kommer till ESCkläder - det ska vara så utflippat, glittrigt och tidstypiskt att man ska skämmas för det 10 år senare! Då blir det som bäst ;)

Här är några av mina favoritbidrag genom tiderna! (eventuellt så är jag lite partisk..)

Finland -07 - sjukt bra låt!!

Danmarks bidrag -09, skrivet av självaste Ronan Keating. Detta är så speciellt för mig eftersom jag jobbade med Danska melodifestivalen 2009. Underbar låt!!

Israel 1998. Perfekt bidrag! Snygg tjej som visar sig vara transexuell - en av dom första gångerna som en Dancelåt vinner - och lång glittrig klänning! Två Tummar Upp!!

UK 1997. Kanske en av dom vackraste låtarna som vunnit, enligt mig i alla fall! Har sjungit denna låten sååå många gånger! Helt ljuvlig!

Grekland -05! Den underbara koreografin, låten, kläderna - perfektion!!

Finland 2006. Seriöst, kan man något annat än älska detta?? Fantastiskt! Snacka om att gå in för sin sak!! Hatten av Lordi!

Sädär ja - nu måste jag bli äckligt patriotisk! Förlåt!! Men, jag älskar de två kommande klippen!! Något av det svenskaste som finns - äkta SCHLAGER!!!

Carola 2006!!

Charlotte Perelli - vinnare av ESC 1999!! 

Åhh.. nu är jag helt varm i hjärtat av denna ESC-chock!! L O V E I T !!!

Det sägs att dagens ungdom saknar integritet. Att vi lägger upp hela våra liv till allmän beskådan i bloggar, på Facebook, bilddagböcker och Twitter. Att vi totalt slutat censurera och bjuder in alla i våra privatliv. Jag tror inte att detta påstående stämmer till 100%.

Nej, jag är faktiskt rädd för motsatsen. Att vi tack vara alla dessa socialamedier lyckats bygga en mur till våra "riktiga" liv. På internet ser ingen dina ögon. Ingen hör vilken ton där är i din röst. Ingen kommer riktigt nära. Där är alltid en skärm i mellan. På nätet kan man låtsas hur mycket som helst. Visst, man kan uttrycka hur mycket känslor som helst på nätet, visa upp alldeles för mycket av sitt liv, lägga ut bilder på alla man känner (i alldeles för intima situationer), dela med sig av sina innersta hemligheter - men ingen kan avgöra om det du säger verkligen är sant. 

Kanske är det farliga egentligen att vi spenderar för mycket tid här? Att folk allt för sällan ser oss i ögonen? Och att vi blir så jävla osäkra på vad som verkligen är sant och vad som är lögn, så när någon gråter ut på nätet så vet vi inte om vi ska skratta eller hjälpa till. Och att vi mer eller mindre bara antar att allt som händer på nätet är på låtsas, en uppmålad bild som vi själva skapar, en fasad som är betydligt lättare att förhålla sig till än verkligheten. Kanske. 

Jag skriver detta då jag reflekterat över min egen förmåga att dagligen skala ner mitt liv till något jag kan tänka mig att dela med mig av. Oftast resulterar det bara i något citat ur en låttext som jag tycker stämmer in på mitt humör för dagen. Personlig - aldrig privat. Dock har jag upptäckt att detta kan skapa en del problem. För det första gör detta att jag konsekvent antar att alla andra resonerar likadant. Har vid ett flertal tillfällen blivit totalt ställd när jag insett att det någon försökte få mig att förstå, via ett chat-meddelande på Facebook, verkligen var på riktigt. Att deras känslor, då oftast besvikna eller sårade, var riktiga. Det andra bekymret är att när jag, vid ett fåtal tillfällen, sträckt ut min hand via internet så tolkas det ytterst lätt som svart humor eller grov ironi. 

Samtidigt kan jag inte tänka mig att vara privat på nätet. Jag delar gärna med mig av roliga bilder, mycket av vad som händer på mitt jobb, om jag hittar på något kul med min familj eller mina vänner, vissa väl valda bitar - men aldrig kärnan. Jag hoppas att ni som känner mig på riktigt kan se igenom min skärm, läsa mellan raderna och tvinga er på mig när ni tycker er märka att något är på tok. Så tänker jag börja resonera från och med nu. Jag ska sluta skratta när folk skriver svarta uppdateringar på Facebook, jag ska sluta se min omvärld som en enda ironisk lekplats, och internet som något som absolut aldrig är på riktigt och börja lyssna på folk när dom försöker säga något. 

Kanske dags för det nu. Kanske dags att bli lite allvarligare. Allvarlig - men återigen - inte privat. 

det svåraste med att bli vuxen är att lära sig att ta ansvar. eller kanske inte direkt att faktiskt TA ansvar, men att komma på när man SKA ta ansvar. lika svårt är det att veta när man inte BORDE ta ansvar. 

det börjar med att man får ta ansvar för sina leksaker, sen handlar det plötsligt om att ta ansvar för sina betyg, för sina vänner, sina syskon, sitt jobb, sin relation, för barn och främst - sig själv! det är verkligen så otroligt svårt. 

ibland blir ansvaren för många och då vill man inget hellre än att krypa upp i en varm famn och vara totalt ansvarslös. idag är en sådan dag. 

Har jag fått en släng av åldersnoja? I think so! Dom senaste dagarna har det pratats väldigt mycket om ålder i min värld. Mycket har kretsat kring dessa siffror, som i verkliga livet egentligen inte spelar någon roll alls. Men ändå.

Det fanns en tid då man längtade halvt ihjäl sig efter att få bli äldre. Komma in på coola ställen, kunna köpa cigaretter var som helst, kunna köpa en flaska vin när helst man ville, inte bli misstagen för ett barn. Dom dagarna är förbi. Nu har stressen börjat på allvar. Stressen över att göra karriär, skaffa familj men ändå suga ut så mycket som möjligt av "ungdomen", stressen över att nå de målan man satte upp när man var liten och oskyldig.

Helt plötsligt får man arga blickar av 18-åringarna när man kastar sig ut på ett dansgolv med sina vänner. När killar i 17-års åldern sneglar efter en måste man nu tänka "för honom är jag en cougar...". Dom ber ytterst sällan om legitimation när man ska handla ett paket cigg och för några månader sedan fick jag till och med frågan "vad gör du här?" när jag dristade mig att besöka en nattklubb där åldersgränsen var 20 år. VAD HÄNDE??? JAG ÄR JU JÄTTEUNG!!!!

Visst, min ekonomi är väl relativt ordnad, jag är förlovad, har haft körkort så länge att folk får lov att övningsköra med mig, det var relativt längesedan jag flyttade hemifrån, många i min närhet kan numera titulera sig "föräldrar" och dom galna festerna är väl inte riktigt lika frekventa som förr.. Men ändå! Måste man vara vuxen då? Låt oss hoppas att så inte är fallet!

Hoppas ni förstår att jag är ganska ironisk nu.. eller LITE ironisk i alla fall ;) (och lite panikslagen...)

2005....

1994....

The fundamental things apply - As time goes by ;)

På torsdag ska jag plåtas. Det var ett tag sedan! Ska i ärlighetens namn säga att jag inte varit så glad för att bli fotograferad sedan jag förstörde min axel för snart 1½ år sedan. Den vänstra axeln har varit betydligt högre än den högra vilket känts jobbigt när jag stått framför kameran, men efter massor av akupunktur och träning ser den ny mycket bättre ut så nu kör vi! Bilderna ska vara till min personliga portfolio denna gången. Kanske använder jag några inom musiken, om jag tycker att dom passar till det. I övrigt kommer dom hamna i min modellportfolio. Den behöver verkligen uppdateras! Är typ 20 år på dom flesta av dom bilderna och det är ju inte hela sanningen numera...;)

Det fina när man själv bokat en fotografering, där bilderna ska användas för mer eller mindre "privat bruk", är att man helt själv kan utforma vilken stil bilderna ska ha. Det svåra är att komma på vilken stil detta ska vara?! Har lite idétorka. Vill att dom ska vara lite kaxiga, men ändå nakna i sitt uttryck. Visa en sanningsenlig bild av mig, och vara samkfulla. Som tur är kommer jag jobba med en helt underbar fotograf som kan nästan varenda centimeter av min 176 cm långa kropp så jag är i trygga händer. Denna underbara människa har tagit några av mina absoluta favoritbilder på mig genom åren, dessutom är hon en mycket nära vän. Underbara Nela Ikanovic! Eftersom att hon kommer ner från Stockholm kommer hon dessutom sova över här och vi har såååååå mycket snack att ta igen!! Kommer bli helt ljuvligt!! Kan det bli torsdag nu?!!

Men åter till det här med vilken stil vi ska ha på bilderna. Några idéer?? Snälla??!!

Sånt här har vi ägnat oss åt förr om åren...;)

Bara måste avsluta med en bild som Nela tog av mig för typ 100 år sedan när jag var liten och oskyldig ;)