Jag har en teori om att det inte finns elaka eller onda människor. Enligt mig finns det bara personer vars handlingar eller åsikter är onda, men innerst inne är alla goda. Alla har ett hjärta av guld, egentligen, dessvärre väljer bara inte alla att visa det. Denna teorin har kommit till av den simpla anledningen att jag mår mycket bättre om det är som jag vill tro att det är. Det gör det liksom värt att kämpa och att försöka förstå. Man måste alltså inte tycka som mig för att inte bli anklagad för att ha goda åsikter, absolut inte. När vi pratar dåliga handlingar och åsikter syftar jag enbart på handlingar och åsikter som skadar andra, i övrigt råder total åsiktsfrihet i min värld.

Jag kan kämpa rätt hårt för denna teorin ibland men vissa dagar är den fruktansvärt nära att falla. Idag är lite utav en sådan dag. Ibland undrar man helt enkelt, finns verkligen inte genuin ondska?

Man säger att "good comes to good people". Är det verkligen så? Jag är ytterst tveksam en dag som denna. Kan det vara så jävligt att det goda kommer till dem som tar det, eller snarare stjäl det? Det känns liksom som att för vissa så kan det liksom inte gå dåligt, oavsett hur mycket skit dom skapar och hur lite dom bryr sig om personerna i deras omgivning. Trots att det mest centrala i deras världsbild är just dom själva och att dom går över vilka lik som helst för att få det så bra som möjligt för just deras egen del så straffas dom liksom aldrig. Istället vinner dom, gång efter annan. Det som egentligen provocerar mig mest i detta är att det känns som att vi vant oss så otroligt mycket vid detta beteende så att vi, istället för att sätta dit dessa enorma egon, lägger vår negativitet på personerna runt dessa människor och kallar dessa för "godtrogna" "FÖR snälla" och "naiva". Detta lilla ord "naiv" kan reta gallfeber på mig. Känns som att vi använder det istället för ordet "god" numera. För mig är det inte direkt positivt att bli kallad naiv. Hur kan det vara naivt att vara snäll och att hoppas att andra männsikor också är snälla? Allvarligt, är det för mycket begärt att tänka att folk faktiskt vill väl? Är man lite dum då? Och främst, ska man i denna lilla verklighet behöva utgå ifrån att alla är mer eller mindre onda? Att alla vill en mer eller mindre ont?

Jag hoppas verkligen inte att det är så. Man måste få våga tycka om männsikor, prata om sina drömmar, vara sårbar och ärlig utan att folk ska dra nytta av detta. Det är inte ok att se hur ont det gör i en annan människa och att då bara vända bort blicken och låtsas som att man inte förstår. Man får helt enkelt inte göra så.

Allt för ofta verkar det komma till denna punkten i förhållanden, i alla fall om man vill tro de högljudda diskussionerna som jag bevittnat (och deltagit i) under allt för många middagar. Personer som velat väl, som inte haft högre krav än att den dom väljer att spendera sin tid med ska uppskatta dom, se dom och kanske ha en lugn och vacker framtid med dom. Personer som vågat visa sig känsliga, som vågat hoppas, som kastat sig ut för att falla otroligt hårt mot marken. Kanske generaliserar jag lite nu men borde det egentligen inte vara ganska enkelt. Som ett litet frågeformulär liksom med en liten varningstext på typ "Du har nu fått reda på vem jag är. Efter att du mottagit denna information, fått veta vad jag har för ambitioner, goda/sämre sidor, vad som är viktigt för mig, hur jag blir när jag förtär alkohol, vad som gör mig glad/ledsen och hur jag är att leva med är det nu dags för dig att ta ställning till om du vill försöka dig på att leva ditt liv tillsammans med mig. Varken du eller jag kan lämna några garantier mer än att vi ska göra vårt bästa. Det finns två rutor nedan, en är markerad JA och en är markerad NEJ. Väljer du rutan JA är det från och med nu vårt gemensamma jobb att göra varandra lyckliga. Väljer du rutan NEJ hoppas jag att du önskar mig all lycka i framtiden och att du inte kommer hindra mig i min jakt på mina drömmar.  [  ] JA  [  ] NEJ"

Nej, det finns ingen "KANSKE-ruta". Denna har man redan passerat när man fått detta emetionella kontrakt i sin hand. Känner att jag kanske flummat iväg lite nu. Min poäng är att det inte borde vara så svårt att välja om man vill eller inte vill vara med någon, men tydligen fungerar det allt för ofta inte så. Istället slutar det med att en liten sargad själ vänt ut och in på sig själv, gjort att i sin makt för att vara perfekt, gråtit, hoppats, försökt få fram sin åsikt, kämpat i motvind av kulingstyrka, försökt hitta vägar för att sedan bli så brutalt ärrad av den andra parten. Detta hade, i min bok, varit okej om det inte varit så att det allt som oftast inte slutar där. Nä, tydligen finns det människor med en förkärlek för att först ärra, sen släta över det hela lite för att sen komma tillbaka och till slut upprepa det hela och ärra ytterligare lite till. Där drar jag min gräns. Inte ok. Den lite mörkare sidan av mig kan inte låta bli att hoppas, när jag hör dessa historier, att den som betett sig illa sedan straffas lite för det. Återigen grusas mina förhoppningar allt som oftast. Vissa männsikor har verkligen 9 liv. Dom kan göra fel, gång efter annan, dom kan såra, dom kan rycka på axlarna för att sedan gå vidare i livet mot nya gröna jaktmarker. 

Så om "good comes to good people" tvistar alltså de lärde. Tro nu verkligen inte att detta är någon form av moralpredikan kring att man alltid, i alla lägen, måste vara Guds bäste barn. Absolut inte. Herregud vad tråkigt livet skulle vara då. Nä, detta är bara ett uppmärksammande av att det ibland, lite väl ofta, fungerar såhär. En liten protest mot att de som vill väl får höra att de är naiva och lättledda. En liten önskan om att man i största möjliga utsräckning kan låta bli att skada om man på förhand vet att det man är på väg att göra kommer att skada. Och kanske främst en uppmaning om att vara rädd om det man har innan det springer på ytterst snabba ben därifrån. Och OM det man har får nog och springer därifrån - spring då bara efter om du orkar hålla samma takt i stegen. Bromsa inte någon som bara vill vara lycklig utan kämpa för att delad glädje ska få lov att förbli dubbel glädje. Och snälla, låt min teori stämma till 99% i alla fall.

Tror ni jag är bitter nu? Nej, det är inte alls det. Så fungerar inte denna bloggen. Detta är enbart mitt forum för funderingar. Och detta funderar jag på idag.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och inte vilken dag som helst utan den första av detta helt nya år. Dagen som SKA spenderas med skräpmat, nostalgi, byxor med resår i midjan och en svag huvudvärk. Traditioner är till för att hållas. En annan sak som hör till är den årliga årssammanf...

Jag borde börja med en ursäkt egentligen, men det enda jag kan skylla på är tid, och med det menar jag bristen på tid. Därav vänder jag på det och använder just detta som dagens inspiration. Tid. Bristen på den, frustrationen kring den, besluten om d...

Jag pratar väldigt sällan om mitt jobb i just detta forum. Egentligen är det högst medvetet då jag mer använt detta som en liten paus från mitt yrke som jag kan ta till när helst jag önskar. Idag tänker jag dock göra ett undantag. Igår blev jag nämli...

Denna helgen har det gått upp för mig att sommaren lider mot sitt slut. Vet om att det kanske är det absolut deppigaste jag skulle kunna komma med just nu. Eller? Igår satt jag och mina tjejer och spånade om framtiden. Om hur vi alla befinner oss...

Detta är så INTE jag, men ibland gör jag undantag och släpper funderandet för en stund. Typ idag. Idag är en sådan extremt lugn dag som till störst del spenderats i sängen med lugn bakgrundsmusik som ända sällskap. Ja, och datorn, det vill säga. Flic...