Vi flickor pratar. Gissningsvis lägger vi 1/3 av vår vecka enbart på att prata. På att filosofera, analysera, disskutera och planera. I dessa samtal är vissa ämnen vanligare förekommande än andra. Ett sådant kommer jag nämna idag.

Vad jag tänker dissikera är något så enkelt som trygghet. Trygghet är nästan lika viktigt som vatten skulle jag vilja säga. Har du den så är du grön. Då är du stålmannen. Då klarar du allt. Det tråkiga i just denna ekvationen är att det fungerar precis likadant om du saknar trygghet. Då kan du aldrig riktigt bli grön. Du kan inte bli stålmannen och allt blir väldigt svårt att klara av. 

Detta ska inte bli ett sämre försök till Sex And The City artikel á la Carrie, tro aldrig något sånt om mig. Jag har ingen ambition att syssla med ord, annat än inom musik, men jag känner ändå att alla dessa miljoners samtal förtjänar en plats i rampljuset. Som lite upprättelse för alla de tårar som rullat under dessa samtal. En välriktad käftsmäll eller kanska bara en liten note. Kalla det vad du vill. 

Det är skitsvårt att känna sig trygg. Visst, man kan vara trygg i vissa situationer, bland sina vänner och på sitt jobb, men äkta trygghet kommer inifrån och den växer ytterst långsamt. Personligen har jag ingen aning om när den är färdigvuxen. Kanske blir den aldrig det, men under tiden kan vi väl hjälpa varandra att på bästa vis odla den och ge den näringen den behöver för att växa. I samtalen med mina vänner kommer ofta meningen "jag känner mig inte trygg och då agerar jag konstigt" upp. Jag skriver under på den meningen vilken dag som helst. I sammanhang där jag känner mig otrygg kan jag känna på ett sätt och uppföra mig på ett helt annat. Att dessa problem ofta dyker upp i kärleksrelationer behöver man ju inte hete Einstein för att förstå. Det tar ett tag att bli trygg i tvåsamheten och inte förrän man är det så blir det riktigt bra. Ibland tror jag att bristen på trygghet kan bli anledningen att något fint går sönder. Man väljer helt enkelt till slut att dra sig ut då man inte orkar leva i otrygghet hur länge som helst. Det tar för mycket av en, får en att känna sig på ett sätt man inte uppskattar och bryter sakta men säkert ner det som man egentligen är så vansinnigt rädd om. Inte allt för sällan hör man att en historia som kunde slutat med frasen "happily ever after" slutat med att allt det vackra blivit ett spel där spelreglerna varit så diffusa att de inblandade inte riktigt kan hantera dem. 

Spel förresten. Finns det något som kan bryta ner trygghet mer än spel? Och med det menar jag självklart inte Monopol och Kallaha utan dom små listiga spelen som spelas mellan två personer som attraheras av varann. Man vet aldrig vem som leder i sådana spel men vem som förlorar är alltid solklart. Förloraren är den som missar en fin person som kunnat ge dem allt de någonsin önskat. 

Så för att återgå till tryggheten. Hur kan man uppnå den? Ja, fan vet jag egentligen. Men om jag tänker ur min egen synvinkler så finns det nog ett ganska enkelt recept till att få mig trygg. Lyssna på mig och lita på att jag känner det jag säger. Lova mig bara saker som du kan hålla och säg aldrig orden "kanske" och "förhoppningsvis" om inte chanserna att löftet ska infrias är större än risken att det inte blir av. Låt mig vara ledsen ibland, jag kan lösa mina problem själv, men jag behöver hålla någon i handen ibland. Var rak mot mig och använd "plåster-principen", dvs. dåliga besked ska meddelas snabbt, och dra aldrig ut på saker du på förhand vet kommer göra ont i/på mig. Påminn mig om varför du finns här, men också det faktum ATT du finns här. Skratta med mig när något är roligt, gråt med mig när himlen är grå, älska och hata mig men låt det alltid vara uttalat så jag vet var jag har dig. Så jag känner mig helt övertygad om att du är här och så att jag märker om du går. Och sist men inte minst - om jag är finast i din värld så låt mig veta det. Jag är inte bra på att spela spel och jag har inte tid att sätta mig in i reglerna. 

Trots att jag tror att jag talar för de flesta underbara vänner i min närhet när jag naivt lägger ut detta på cyber space så vill jag ändå understryka att jag är fullt medveten om att trygghet kommer innifrån och ingen mer än man själv kan frambringa den. Men ändå! Som jag sa, låt oss luta oss tillbaka ibland. Hjälp oss att inte ifrågasätta allt för mycket. Låt oss våga drömma. Jag lovar, ni alla kommer får tillbaka det samma i kvadrat. För där man känner sig trygg stannar man gärna kvar. Länge. 

Du förbannade stolthet som ligger så djupt rotad i mig. Ibland är du i vägen. Så fruktansvärt i vägen. Du gör det så otroligt mycket svårare för mig att vara liten, att be om hjälp och att våga. Du får mig att uttrycka mig hårt och ibland klumpigt. Och främst så blockerar du mig! Tack, verkligen tack!

Nä, nu låter jag bitter, det är jag verkligen inte egentligen. Det är bara det att jag dom senaste dagarna funderat lite kring detta fenomen med stolthet (veckans ämne liksom..) och kommit fram till att det stör mig! Det irriterar mig att jag sätter upp murar ibland, murar som egentligen inte behöver finnas. 

För att ta ett exempel - för 2,5 år sedan skadade jag min axel i en bilolycka. Det var snöstorm, ingen alkohol inblandad, alltså absolut ingens fel. Men min axel fick ett och annat kilo plåt på sig och förstördes ganska helt och totalt. Idag har jag inte speciellt mycket styrka i vänster hand och måste träna flera gånger i veckan för att fungera normalt. Så till det här med stolthet. När folk i min närhet frågar mig hur det är med axeln svarar jag alltid att "det går mot rätt håll". Hör mig nu: DETTA ÄR EN LÖGN. Det kommer aldrig gå åt rätt håll. Den armen är sönder och kommer förbli sönder alltid. Så varför säger jag inte det? Jo, för det innebär att jag för evigt kommer ha ett litet handikapp, kommer vara lite svag och det totalt vägrar jag. Jag är inte svag.

Eller ett annat exempel - När någon säger "Maria, du bor själv va? Inte sambo eller så?" Mitt svar kommer inom en millisekund och lyder allt för oftast "Ja, jag bor själv men jag har ju en jättestor familj ändå och det är rätt skönt att vara själv efter flera år som sambo. Få bestämma allt själv. Göra som man vill. Man hinner verkligen väldigt mycket när man bor själv! Så jag bara njuter nu, varje dag!" (allt detta på ett andetag skall tilläggas) DETTA ÄR EN LÖGN. Förstå mig rätt, jag har inget emot att bo själv, men den rätta beskrivningen är nog att det är "helt ok". Att jag skulle njuta varje dag är en brutal överdrift vilket alla som någonsin bott själva vet. Det är inte speciellt kul att komma hem efter en dag full med intryck och berätta det för - ingen. Eller att varje kväll gå och lägga sig bredvid - ingen. Man klarar det utan större svårigheter, absolut, men jag tror att alla innerst inne vill dela sitt liv med någon. Men icke att jag drar upp den sidan av det! Herregud, NEJ! Det skulle ju innebära att någon får för sig att jag är en av dom "ensamma", en av dom "man tycker lite synd om". Nej, det är jag för stolt för. Det är inte synd om mig. 

Förstår ni vart jag vill komma? Om inte, så ska jag förklara. Hur farligt skulle det vara att vara svag ibland? Skulle någon tycka illa om mig? Nej. Skulle dom tycka så extremt synd om mig? Nej. Hade dom tyckt jag var en sämre människa? Nej. Det hade inte varit farligt alls. Troligen skulle min omgivning enbart få ännu lite djupare förståelse för mig och jag för dem. Kanske hade man kommit ännu närmre personerna i ens närhet. Kanske hade kretsen som känner en på riktigt vidgats lite. Hade det varit farligt? Nej. 

Det har hänt mig mer än en gång att jag har känt en sak och sagt en annan. För att jag inte vågat säga vad jag egentligen känt. För att jag inte vågat blotta mig och släppa människor så nära inpå mig. För att jah hållt upp en fasad som inte stämt överens med hur det egentligen ligger till. Det har gjort att jag ibland missat känslor. Missat kärlek. Och främst, missat människor. Detta lilla blogginlägg är mest ett konstaterande. Om att jag är trött på att göra så och att jag vill bättra mig. Det lär ta ett tag, jag vet, men detta kanske var en början?

Ner med muren. 

Jag är nog lite kär i Adele...

Minns ni att jag skrev att det var vakum i känslovärlden för ett tag sedan? Det vände. Oj vad det vände!! Pratade med min syster om detta faktum idag, för visst är det så att när man känner sig helt säker på en sak så blir det oftast precis tvärtom?! För bara en vecka sedan visste jag inte hur mycket jag skulle hinna vara med om under denna veckan. Hur många känslor jag skulle uppleva. Kanske är det just detta som är det fina - att man aldrig riktigt vet. 

Kommer nog rikta detta inlägg ganska kraftigt åt ett enda håll. Förlåt, tycker inte om att vara partisk, men just nu har jag nog faktiskt inget val. Så, lite mer personligt än vanligt, inte lika många analyser, bara ärligt och varmt. Here we go.

Jag vill nog mest säga tack. För att jag har fått tid. För att jag fick vara yr och vilsen och sedan hitta min väg tillbaka. Eller kanske för att jag får vara som jag är, ha mitt cirkus-hem, ta av mig sminket, röka ut genom fönstret och sova på den sidan av sängen som är närmst dörren (för att det känns säkrare om jag skulle behöva fly.. Jag vet, mycket märklig filosofi). 

Jag vill nog också försöka beskriva värmen som sprider sig i hela min kropp när jag ser dig. Lugnet som lägger sig som ett lock över mitt normala kaos-tillstånd. Jag skulle vilja ta med dig in i mina drömmar och visa hur alla mardrömmar jag vanligtvis har försvinner spårlöst när du sover bredvid. Eller kanske tacka dig för att du frågar hur jag mår åtminstone en gång i timmen. Det får mig att tänka efter och jag njuter lika mycket varje gång som jag får svara "jag mår fantastiskt". Jag vill tacka dig för att du förklarar, tänker och lyssnar. För att du kämpar och för att du får mig att skratta. På samma sätt vill jag att du ska veta hur trygg jag blir när du skrattar åt mig när jag blir arg över tändare som inte fungerar/förkastar handdukar som är för små/lyssnar på eurotechno/är allmänt omständig. För att inte tala om hur skönt det är att stå och nynna i köket med ljudet av dina fingrar mot datortangenter inne i vardagsrummet. Trygghet och lycka. 

Men bäst av allt är nog bara faktumet att få vara nära dig, få känna din doft, höra dina andetag, hålla din hand och se dig le. Det går lång tid mellan tillfällena men inget är finare. Förlåt för att det tog mig såhär lång tid att säga det. Trodde nog inte ens att jag skulle få komma hit. Jag är här nu, och jag går ingenstans. Eller jo, det gör jag, men bara om du följer med. 

Tack.