jag tror att alla männsikor spelar ett spel mer eller mindre hela tiden. undermedvetet, javisst, men ändå. för det är jättesvårt att vara helt ärlig, alltid säga vad man tycker, eller vad man känner. dessutom hade det varit enormt opraktiskt om alla människor alltid var helt ärliga. 

men ibland måste man ju. 

hade en lång disskusion med min syster om detta igår. ärlighet - vad fan är det? ärligheten ändras ju, är helt beroende av dagsform och omständigheter, så när kan vi egentligen lova att vi är helt ärliga? och värst av allt - varför eftersträvar alla komplett ärlighet hos varandra, men bara rätt sorts ärlighet. ärligheten som säger det man vill höra. ibland kan det lite kännas som att det folk egentligen menar med att man ska vara ärlig är egentligen "var gärna ärlig, så länge du säger rätt saker".

men ibland måste man ju få säga fel. man måste få såra, måste få ångra sig, måste få göra om, måste få fucka upp. eller? 

I en perfekt värld hade jag kunnat svara "ja" på den frågan direkt, men världen är dessvärre inte perfekt. 

Sen finns det ju den här andra ärligheten. den valda ärligheten. man kan ju nämligen vara helt ärlig, men utelämna vissa väl valda bitar av sig själv. lite som att sminka sig. man visar sitt ansikte, men tar bort dom lite trista bitarna, döljer skönhetsfläckarna. är sig själv, om än en lite tillfixad version. skapar en illusion. blir älskad och beundrad för något som nästan är sant, men inte riktigt. detta kan stå en dyrt, eller så ger det en guld och gröna skogar. det vet man inte förrän illusionen genomskådas och man står där naken inför åskådarna. 

jag hoppas alla som läser denna bloggen inser att även jag enbart visar upp väl valda delar av mitt liv här. vissa delar måste jag hålla borta från internet, andra har jag bara valt att ha för mig själv. dock ska ni få lite hemligheter serverade på silverfat idag faktiskt. Vi börjar med den nakna sanningen om hur jag ser ut ;) 

  totalt osminkad              redo att jobba!

Lite smink gör stor skilland och bygger dessutom mur som kan vara rätt skön att få gömma sig bakom ibland. Inte behöva vara riktigt ärlig och dessutom känna sig liiite finare än vanligt. när vi ändå är inne på detta ämnet ska jag tillägga att jag i princip aldrig har smink på mig hemma. har heller nästan aldrig jeans på mig hemma. nä, här hemma springer jag mest rundor i joggingbyxor, skitigt hår och glasögon (för ja, jag ser grymt dåligt!). Annan sak jag kan dela med mig av är jag nästan aldrig tvättar. anledningen till detta är 1. att jag hatar att tvätta. 2. att jag inte kan bära med vänster arm så jag måste ha hjälp att bära ner kläderna i tvättstugan. Därav ber jag alltid någon annan göra detta åt mig. Rasmus, svärmor eller mamma. Jag vet, jag är ett litet barn ibland.

Men sån är jag. På gott och ont. Men snälla, försök aldrig ändra mig. Lita på att jag tänkt igenom mina beslut. verkar det jag säger märkligt - fråga mig vad jag menar. Jag är kanske inte som man "ska" vara, men vem fan i det? låt mig bära min mask och låt mig spela mitt spel. Litar jag på dig ska du få se vem jag egentligen är, men lova mig - släpper jag dig så nära inpå så är det ett förtroende som inte bör missbrukas. Och lita på att jag älskar dig om jag säger att jag gör det.

Tror jag talar för alla, mer eller mindre, nu så därför tänker jag själv tänka på att låta alla andra vara som dom är också och inte försöka ändra någon annan. Med eller utan mur. Mer eller mindre ärlig.