Kom att tänka på en sak igår. Hur många människor har lyckats komma in i ens liv, så pass mycket att dom känner en på riktigt, och sedan försvunnit? Hur många människor går omkring på jorden och känner dig, som inte längre är en del av ditt liv?

Det är ju ingen hemlighet, och absolut inget konstigt, att man delar olika perioder av sitt liv med olika människor. Förhållande spricker, vänner glider isär, man byter jobb, flyttar och så vidare. Men på vägen kommer vi i kontakt med folk som vi tar til våra hjärtan. Personer vi, på riktigt, öppnar oss för och ger en bit av oss själva. En bit som vi aldrig kommer kunna ta tillbaka och som personen som får den alltid kommer äga.

På något sätt kan jag både gilla och hata tanken på att det finns människor som vet väldigt mycket om mig. Typ som vad jag helst äter till frukost, hur jag ser ut när jag sover, hur jag blir när jag bli full, vad jag gör när jag blir arg osv. Det känns så privat och ändå är det något jag delat med mig av till personer som sedan försvunnit. Men å andra sidan så fungerar det ju tvärtom också. Jag vet vad dom äter till frukost eller hur dom ser ut när dom sover. Kanske finns det en liten trygghet i det. Där finns folk som känner mig. Även om dom inte är här, och även om jag inte vill att dom ska vara här, så finns dom. Skulle det krisa - så finns dom. Och jag finns för dom. Det måste ju trots allt, i grund och botten, vara rätt bra personer man valt att dela en period av sitt liv med. NÅGOT måste dom ju i alla fall ha. Eller?? ;)

Sen kan man ju se det från en annan vinkel nämligen hur jävla sjukt det är att det finns jättemånga människor som känner en jättebra men som man inte ens vet var på jorden dom befinner sig! Jag menar, har ni koll på var alla era ex/gamla klasskamrater/tonårsvänner finns idag? Och hur många har dom berättat massa saker om dig för? Det kanske sitter folk på andra sidan jorden och har grym koll på hur just du ser ut när du sover! Vad trevligt i så fall!

Människor kommer och människor går. Ibland är man tacksam när personer försvinner, andra personer kanske man saknar och önskar att de skulle stannat. I vilket fall som så har man lärt sig något. Gett bort en bit av sig själv, men troligtvis också fått en bit av en annan person. Delat en stund av livet som aldrig kommer försvinna. Något som ingen, någonsin kan ta bort. Bara att gilla läget, tacka för det man fått vara med om och le. Samt komma ihåg att hur mycket man än delar med sig av sig själv till andra människor så finns det bara en person som verkligen har hela bilden av dig - DU själv.  

Morgonens fundering.

En annan tid, ett annat liv, en annan hårfärg, en annan kärlek - men ändå jag. Eller kanske en bit av det som är jag idag. En mycket viktig bit.