Jag skulle kunna tjata ihjäl er om min förkärlek till ord. Jag älskar ord och blir allt för oftast upp över öronen kär i personer som har talets gåva. Kanske därav mitt enorma förakt för tystnad och för alla som håller tyst. Ord kan lyfta, rädda, värma, lindra, förklara, hylla, hjälpa osv osv osv... 

Texten nedan förälskade jag mig i för massor av år sedan. Jag ingick i en showgrupp och vi var helt frälsta av musikalen RENT. Tror att vi såg filmatiseringen av den säkert 20 gånger under två månader. I vår julshow gjorde vi ett av nummerna, Seasons of Love, och varenda gång vi stod där tillsammans så fick jag en gigantisk klump i halsen. Inget för att jag var ledsen, enbart för att jag älskade orden i texten så mycket och att sjunga dom var nästan en för stor uppgift. Som en rädsla för att jag inte skulle kunna göra dom riktig rättvisa. Ibland känner jag så när jag ska framföra en sång där jag har enorm respekt för orden eller för ordens skapare. 

I alla förhållande jag haft har ord varit nyckeln till varför det blivit "vi". Mitt djupa intresse har liksom väckts tack vare ord. Tack vare att rätt sorts ord sagt. En gång blev jag till och med intresserad av en person INNAN jag ens hade sett en bild på personen, visste hur gammal han var eller vad han hette - allt tack vare att han hade komponerat några ord så fantastiskt vackert! 

På samma sätt kan ord såra, förstöra och förgöra. Med mitt överdrivna intresse för ord kommer biverkningen att jag tar mycket allvarligt på de ord som sägs/skrivs och glömmer dom sällan.Trots det kommer jag ALLTID föredra ord framför tysnad. ALLTID. För sen söker jag min tröst i ord, som om vissa ord kan dämpa dom hårda orden, eller lindra för en stund i alla fall. Texten nedan har jag använt på det viset, många gånger. För mig säger den det som dom flesta (inklusive jag själv) upplevt ett antal gånger - när man vet att livet går vidare, att allt kommer fortsätta hända runt om en, men tack vare att man mist någon som man så desperat ville ha kvar så känns det som att man för evigt kommer sakna en bit av världen. Allt är som vanligt men ändå inte alls. För den man mist är inte länge med i ens värld, och i dom riktigt mörka stunderna kan det då kännas som att det inte spelar någon roll om livet fortskrider eller inte. En bit av en är ändå död. 

Samtidigt fyller denna texten alltid mig med trygghet. Tryggheten att vad som än händer, hur ledsen man än blir, hur ont det än gör, hur besviken, förbannad och sårad man än blir så kommer livet fortsätta. Det stannar aldrig av. 

Läs. Fundera. Njut, eller kanske gråt en skvätt. Men ta er tid för några väldigt vackra ord. Hoppas dom fastnar hos er på samma sätt som dom gjort hos mig.  

WITHOUT YOU - RENT

Det här med att vara rak - jag suger på det! 

Låt mig nu förklara denna tes och varför den plötsligt blev så tydlig för mig. 

Jag är en funderare, på alla sätt. Jag kan dagdrömma för att överleva, gå in i en helt annan verklighet än den som existerar om jag finner min omgivning värdelös, har alltid en bild av vad, eller hur, jag vill att saker ska bli INNAN dom bli verklighet. Jag till och med shoppar så. Mitt naturliga shoppingbeteende är att först bestämma mig i huvudet exakt vad jag är ute efter och sen ta reda på om det verkligen finns. Finns det då inte slås hela min fantasi i spillror och jag har väldigt svårt att byta bana. I förhållande är jag precis likadan. Jag målar upp ett drömscenario och kan jag inte göra verklighet av det så har jag extremt svårt för att släppa min bild och ta saker för vad dom är. Mitt hem likadant, jag skissar i huvudet på vilken sorts lampa jag ska ha i fönstret och letar mig sen fördärvad efter EXAKT den lampan. Detta kan innebära ett väldigt mörkt fönster väldigt länge. Kanske för evigt. 

Att vara en funderare är bra när det kommer till kreativa saker. Att skriva, rita eller skapa. Det gör nämligen att man inte ger sig innan man når sin dröm och att man kan kämpa otroligt hårt för sin dröm, men i verkliga livet kan det ställa till det lite för en. Speciellt i relationer med andra människor. Min bristningsgräns är nämligen väldigt långt borta alltid. Jag kan tänka väldigt mycket, men har otroligt svårt att formulera det innan jag verkligen fått nog eller verkligen vet EXAKT vad jag ska säga. Denna startsträcka är allt som oftast på tok för lång. Jag vet egentligen inte alltid vad jag väntar på, kanske på att saker och ting ska lösa sig av sig självt utan att jag ska behöva glänta på min illusion. Det gör det aldrig och i likhet med fönstret kan det då skapas ett otroligt mörker som är väldigt svårt att lysa upp. 

I realtioner har jag oftast en enda väg - att kämpa tills jag inte på något ända sätt kan kämpa mer och då ger jag upp. Totalt. Under tiden jag kämpar är jag oftast tyst. Tyst utåt sätt till vill säga, för i mitt huvud flyger tankarna som tennisbollar i en extremt bra match. Visst, jag kan bli arg som fan, men oftast bli jag arg lite för sent. Arg när jag har så satans mycket att vara arg för så att det inte finns någon hejd på ilskan. Eller så orkar jag till slut inte och tar mig ur saker på ett, ibland, inte så genomtänkt sätt. Exempel - jag blir irriterad på 1, 2, 3, 4, 5, 100000 saker men vet inte riktigt hur jag ska ventilera detta utan att förstöra bilden i mitt huvud om att allt är bra, vilket leder till upparbetad ilska som till slut exploderar likt en vulkan och helt hejdlöst sprutar åt alla håll. Alternativt, jag bara gör, kämpar på, tills jag en dag får nog och bara slutar göra. Tackar för mig och ger fullkomligt fan i alltihop. Dessvärre förstår sällan personen som får utstå detta utbrott riktigt vad det är jag menar vid detta laget eftersom jag oftast går från kritvitt till kolsvart i mina resonemang. Grått är liksom inte riktigt min färg.

Har man upparbetat detta beteende under en lång tid börjar det dessvärre gå ut över positiva känslor också (tro mig, jag vet, det tog mig 8 månader av terapisamtal för att förstå detta om mig själv). Alltså, även positiva känslor bli svåra att kanalisera. Exempel - jag blir kär, är kär, är jättelycklig, men säger absolut ingenting om dessa känslor till personen det rör. Oftast leder detta, som man kan förstå, att personen jag fastnat för inte förstår hur jag känner och då helt tappar intresset för mig. Och DÅ inser jag vad jag måste säga men då har det gått så jävla lång tid att det blir jättesvårt att få ur mig det jag känner på ett sansat sätt. Alternativt så blir det så mycket känslor att jag helt enkelt inte kan hantera dom och lägger ner hela projektet. Dumt? Tja, det kan man kanske tycka?

Dock ska tilläggas att tack vare vetskapen om detta så kan jag idag förstå detta åtminstone och blir inte lika skräckslagen när jag hamnar i sådana situationer. Fortfarande så suger det, fortfarande kan det ge konsekvenser som är helt värdelösa ör min egen räkning, fortfarande kan folk ha lite svårt att få grepp om en tack vare dessa drag, men det är lite lättare för min del att ta in i alla fall. Dessutom har jag märkt att bara vetskapen om detta gör att jag bättrat mig lite. Jag har i alla fall nått till den punkten att jag på ett ytterst rakt sätt kan förmdela vad jag tänker när det handlar om situationer som egentligen inte spelar så stor roll för mig typ om gemene man som jag inte på något sätt bryr mig om försöker få med mig på något jag inte vill. Ordet nej kommer då ytterst fort. "Nej, jag vill INTE". Tilläggas ska också att när jag väl säger något så menar jag det väldigt väldigt väldigt mycket, vare sig det är en positiv eller negativ åsikt jag yttrar. Så nu ska vi bara över den där tröskeln som gör att jag kan snabbare vara lite rakare även när det handlar om situationer som har lite större vikt i mitt liv. Eller kanske personer av större vikt. 

Det hela är egenligen ganska kul. Lite som att lämna lampan tänd när man sover, för då "kommer ingen åt en" i mörkret. Vill någon komma åt en så gör dom det vare sig det är mörkt eller ljust. Blir du kär i någon så är det du vare sig du säger det eller inte. Blir du arg så blir du det vare sig du säger det eller inte. Känslan finns kvar, outtalad eller ej. Herregud, tänk om jag var så förnuftig i verkliga livet som jag är här...

Jaja, erkännandet är väl den första biten, eller? Gör om gör rätt. Och så länge så bjuder jag er (eventuellt) på ett gott skratt åt mina funderingar. Ja, jag är inte mer än människa, och ibland en jävligt yr sådan. Varsågod! Överanalyserande när det är som bäst! Enjoy ;)