Det är tvära kast i denna bloggen just nu. Återigen tänker jag skylla på min tvillingnatur. Hela jag är ett enda tvärt kast allt för oftast. Lev med det. 

Såg en film innan. Det skulle vara en överdrift att kalla den 'bra' men den fick mig att tänka. Tänka på hur vackert allt är ibland. Har ni också upplevt sådana stunder som ni tänkt att 'det här kommer jag nog komma ihåg hela mitt liv' ? Tar ni fram dom minnena då och då? Gör det. Det kan värma upp vilken kväll som helst. Ikväll är en sådan kväll för mig. En kväll då jag driver iväg lite, till minnen som jag bär med värme. Till stunder som satt djupa och vackra spår i mig och som jag nog fortfarande inte riktigt förstått har ägt rum. Till hur vackert allt kan vara och hur bra det kan bli trots att grundläget är ganska dåligt. 

Jag är en ganska kaosig person, det har nog ingen som läst denna blogg fler än 3 gånger undgått. Mina tankar pendlar ständigt och jag kan gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund. Det tar på krafterna ibland, var så säker, både för mig och min omgivning. I mina tonår tyckte jag detta draget var skitjobbigt så jag letade febrilt efter trygghet i allt. Jag ville inget hellre än att skaffa ett eget hem, ha familj, skaffa massa traditioner och i största allmänhet känna ett gigantiskt lugn. Samtidigt stod det ju egentligen redan då klart för mig att den andra delen av mig, den kaosiga, skulle förstöra detta lugn. Jag ville ju hålla på med musik, typ århundradets osäkraste bransch, resa och festa tills natten blev till dag. MEN, jag gjorde vad jag kunde för att lugna mig själv och plötsligt hade jag lyckats skaffa både en högskoleutbildning, hem och familj. Jag älskade detta så otroligt hårt men blev liksom inte av med kaoset utan istället växte det och efter ett gäng inte allt för roliga händelser brast allt. Helt plötsligt var jag tvungen att vara totalt otrygg, vare sig jag ville eller inte. Det är nog faktiskt det bästa jag gjort i mitt liv. 

Det fanns en person som jag mötte där mitt i kaoset. Jag har med vilje lämnat honom utanför den här bloggen i största möjliga mån, men ikväll får han gästspela, om än utan namn. Denna person bar på exakt lika mycket kaos som jag och jag har aldrig förr upplevt att någon förstod mig så bra. Det hela var egentligen totalt orimligt, det visste vi båda, men något gjorde att han fastnade i mig. Inte bara på ytan, inte bara för stunden, utan djupt och hårt på ett sätt jag var totalt oförberedd på. Jag har sällan haft så svårt att hantera en känsla som jag hade med den känslan han ingav. Jag ville skrika och sparka samtidigt som jag för första gången var helt lugn. Ja, plötsligt kom det där lugnet som jag så febrilt hade letat efter. Där jag minst anade. Denna person tvingade mig att vara mig själv. Han hade inga krav på mig, inga förutfattade meningar, han kände ingen som kände mig och han kom från en värld som inte var min. Det var där och då och inget annat spelade någon roll. 

Denna person har blivit min privata bergochdalbana. Han har gett mig stunder som liknat dom man drömde om som barn. Han har fått mig att ifrågasätta, tänka igenom, flyga och landa. Och främst, han har gett mig några av mina absolut vackraste och friaste minnen. En gång gick det 6 månader mellan tillfällena som jag hörde hans röst eller såg hans ögon. Med dagens teknologi är det rätt sällan som jag går 6 månader utan att höras med dom som står mig närmst, och gör det de så brukar det första mötet bli ganska stelt. Inte med honom. Aldrig med honom. Alltid lugn. Ett lugn som jag inte kan förklara egentligen, och detta kan störa mig ibalnd. Varför kan det vara så? Varför finns det folk som kan få en att uppleva livet på ett helt nytt sätt? Som kan få en att ifrågasätta allt man tidigre upplevt? Hur som helst så kan dessa människor ge en stunder som är vackrare än något annat. 

En gång stod vi mitt på ett torg, en mycket mycket kall natt. Jag skulle göra en sak dagen efter som fick mig att skaka av skräck. Det var helt tyst och för en gång skull vindstilla i Malmö stad. Vi frös och visste båda om att vi stod inför beslut som vi egentligen inte kunde hantera. Jag fick hans armband och han fick mitt. För att på något sätt vara kvar, vad som än skulle hända. Ikväll när jag installerade mitt nya smyckeskrin hittade jag det armbandet. Han är kvar, om än inte i egen hög person så hos mig. Hos mig är den stunden och den jag delade den stunden med alltid kvar. 

Det kan vara väldigt vackert ibland. Man får liksom inte glömma det. Även när det är kaos. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och inte vilken dag som helst utan den första av detta helt nya år. Dagen som SKA spenderas med skräpmat, nostalgi, byxor med resår i midjan och en svag huvudvärk. Traditioner är till för att hållas. En annan sak som hör till är den årliga årssammanf...

Jag borde börja med en ursäkt egentligen, men det enda jag kan skylla på är tid, och med det menar jag bristen på tid. Därav vänder jag på det och använder just detta som dagens inspiration. Tid. Bristen på den, frustrationen kring den, besluten om d...

Jag pratar väldigt sällan om mitt jobb i just detta forum. Egentligen är det högst medvetet då jag mer använt detta som en liten paus från mitt yrke som jag kan ta till när helst jag önskar. Idag tänker jag dock göra ett undantag. Igår blev jag nämli...

Denna helgen har det gått upp för mig att sommaren lider mot sitt slut. Vet om att det kanske är det absolut deppigaste jag skulle kunna komma med just nu. Eller? Igår satt jag och mina tjejer och spånade om framtiden. Om hur vi alla befinner oss...

Detta är så INTE jag, men ibland gör jag undantag och släpper funderandet för en stund. Typ idag. Idag är en sådan extremt lugn dag som till störst del spenderats i sängen med lugn bakgrundsmusik som ända sällskap. Ja, och datorn, det vill säga. Flic...