Jag är så trött så jag knappt kan hålla ögonen öppna, men trots detta kan jag inte låta bli att skriva. Eller, jag har en stark känsla av att jag behöver skriva. Ibland kommer den känslan över mig, ofta när jag har spenderat en eller ett par timmar i ensamhet och haft lite väl mycket tid att tänka. 

Livet går fort. Ibland får man för sig att det inte gör det, men då har man fel. Det går sjukt fort. För tre veckor sedan (ganska exakt) satt jag i en värld som jag inte ville lämna. Jag tänkte att det kommer ta en evighet innan jag får må såhär bra igen. Ja, än har väl inte den känslan infunnit sig till 100% men med tanke på att jag då var helt säker på att varenda timme skulle kännas som ett dygn så kan jag vid detta laget konstatera att jag hade fel. Jag vet fortfarande inte när den känslan kommer tillbaka, men den kommer komma tillbaka, förr eller senare. 

Dom senaste dagarna har jag haft många diskussioner om att förlora hoppet. Man gör ju liksom det ibland. Ibland blir det nattsvart och man kan inte äns i sin vildaste fantasi tänka sig att man någonsin kommer le igen. Det har hänt mig och jag är relativt säkert på att alla kan känna igen sig i den känslan. Man ger upp, tackar för sig och lägger ner. Allt. Man ska inte sticka under stol med att den känslan som oftast har denna extremt tunga inverkan på en är kärleken. Detta med kärlek är fan inte lätt! Kärlek kan höja en till skyarna och ge en en miljon fjärilar i magen för att i nästa sekund tappa det helt. Ligga på marken och bli religiös i brist på hopp. Det är lite som en spiral som går runt och runt. En vacker dag hoppas nog alla att dom slipper åka rundor i denna spiral och istället få leva i en cirkel. En cirkel tillsammans med någon annan om aldrig varken börjar eller slutar. Den cirkeln bara är. Bara finns. Läs mig nu rätt, denna cirkeln kan uppstå i alla kärleksrelationer, inte bara den fysiska varianten, och i vilket fall som så är det den finaste cirkeln som finns. 

Jag tror att människor allt som oftast går om varandra. Att vi liksom ibland missar den där magiska brytpunkten där allt fint förenas och inte förrän vi hittar den punkten så blir det riktigt bra. Det kan vara okej att gå bredvid någon men inte förrän man verkligen möts, på mitten liksom, så inser man vad ordet "perfekt" innebär. Ibland kan vi nöja oss med att bara gå bredvid varandra, men vi strävar alltid efter det ultimata. Som i ett samtal mellan två personer. Att föra fram sin egen åsikt är skönt och att höra någons åsikt kan vara nyttigt men först när dessa åsikter förenas och bildar något större, något som tar samtalet vidare, så blir samtalet en succé. Innan dess är det mest ord men i mötet så uppstår något. Något som i sin tur skapar något större. Kanske leder det till ett beslut, kanske skapas förståelse, kanske föds en ny idé. Cirkeln sluts och man förstå plötsligt vad som var det viktiga. Vad som känns ända in i hjärtat. 

Det tråkiga med att vi allt som oftast går om varandra är att det ofta tar så enormt lång tid att skapa en ring. Eller att nå förståelse. Att komma vidare. Så enormt mycket tid läggs på att bara vandra upp och ner i spiralen. Jag hoppas och tror att man lär sig något där i spiralen, men handen på hjärtat har vi nog alla en tendens att tveka en gång för mycket. Att alla, ja jag menar alla nu, vill nå just det där mötet som för saker framåt hjälps inte. Tvekan står i vägen och komplicerar. 

Personligen tvekar jag i princip alltid. Jag har sjukt svårt för att bara kasta mig ut och ibland gör detta mig till en pessimist av rang. Gång på annan får jag svart på vitt att tvekan innebär spilld tid, men jag lär mig allt för långsamt. Tror på fullaste allvar att det kommer ta en miljon år att sluta ringar och vågar helt enkelt inte. Jag har fel. Hör mig - fel!! För är det något jag fått svart på vitt så är det just detta - när du kastar dig ut så blir det bra. Dina vingar bär. Du landar på fötterna. Du klarar det.

En vän sa idag "var bara lycklig för det som händer och tänk inte så mycket". Man skulle kunna avfärda dessa ord med "va fan vet du?!" men det hade egentligen bara varit svar på min egen fråga. Personen som sa dessa ord är egentligen den som vet för hon ser mig utifrån och ser att det inte är någon fara för mig att kasta mig ut. Mina vingar kommer bära. På samma sätt ser jag på mina vänner och har alltid den kompletta tron på deras vingar. Jag ser hur dom kan sluta sina ringar, vet hur dom kan ta sig ur spiralerna, uppfattar när dom går om en person/kärlek, känner på mig vad nästa steg är. Man känner kanske inte alltid sig själv som man känner andra?

Åter till att förlora hoppet. Det är nog ganska bokstavligen det man gör - man förlorar förmågan att hoppa och förmågan att hoppaS. Hoppa som i att kasta sig ut, hoppaS som i att lita på att man landar på fötterna och att allt blir bra. Att ringen sluter sig, att spiralen har en ände, att man kommer mötas i den åtråvärda brytpunkten, att man kommer ha fantastiska dagar igen.  

Och troligtvis kommer det gå fortare att komma dit än vad någon av oss kan föreställa oss just nu.

Låt oss hoppa(s). 

Jag är inte mycket för droger, inte alls för droger kanske jag borde säga, men att vara hög på livet är något jag alltid eftersträvar. Idag har jag funderat mycket över just detta fenomen. Jag hoppas ni känner igen er, om inte - ut och jaga dessa ögonblick! För det finns nämligen stunder då man nästan lämnar sin egen kropp och totalt hänger sig åt att vara i nuet eftersom nuet är så fruktansvärt fantastiskt. Faktiskt kan det även slå åt andra hållet, alltså när stunden man befinner sig i är så hemsk så man knappt kan stå upp. I vilket fall som, detta är äkta känslor och äkta känslor är det absolut finaste och häftigaste man kan vara med om. 

Igår sa jag till min syster att jag upplevde att jag inte kände något. Den känslan är typ den värsta känslan som kan drabba mig. När jag bara "gör" och inte känner så mycket på vägen. Jag blir något så fruktansvärt okreativ i sådana stunder! Lite som att försöka springa i kvicksand, det bara går inte. Nä bring on the feelings! Att jag dessutom är en konstant kick-sökande människa hjälper inte det hela. Det måste hända något i mitt liv hela tiden. Att bara gå i samma fotspår varenda dag passar mig verkligen inte. Obs! Läs nu mellan raderna, jag kan också fördriva en dag i joggingställ framför tvn, det är inte det, men jag föredrar galenskapen. 

Detta betyder i förlängningen att jag älskar äkta människor. Människor som har riktiga känslor, som säger vad dom menar, som kan bli sårade och som kan skratta olämpligt högt. Detta betyder också att jag ofta ser till att omge mig med sådana människor för det ger ofta väldigt äkta situationer. Barn är sådana människor. Dom är väldigt raka och i nuet. Många av mina vänner är sådana människor. Kreativa små själar som vill upptäcka omvärlden, som tänker mycket och som drömmer desto mer. Jag älskar dom för det och jag älskar äventyren/sorgerna/kärlekarna/stunderna dom delar med mig. Det är ett konstant flöde av förändring i livet. 

Så alltså - mer äkthet åt folket! Fler kickar! Mer vansinne! Är man ledsen - gråt! Är man glad - skratta! Är man kär - go! Vill man dra - stick! Våga testa vingarna! Ibland faller man men allt som oftast bär vingarna och då hamnar man väldigt högt ovanför molnen! Bara kör!

Jag har haft denna bloggen sedan början av 2007. I över fem år har jag dokumenterat väl valda delar av mitt liv och delat mer er. Ibland handlar det om ytligheter men jag tror, och hoppas, att ni alla märkt att denna blogg mer och mer skildrat

mina funderingar i och kring vardagen. För er som känner mig så är nog mina inlägg mer eller mindre alltid hyffsat lättolkade. För er andra kanske det verkar vara en enda stor röra. Personligt är det i vilket fall som och dagen till ära tänker jag köra vidare på det temat. Detta kommer nämligen bli ett ytterst personligt inlägg och ett inlägg jag längtat efter att få skriva. 

Idag har jag haft ett samtal som jag drömt om mer än en gång. När jag väljer att använda ordet "drömt" är det inte i den mest positiva av meningar. Detta samtalet har jag nämligen vänt och vridit på i mitt huvud både i vaket och sovande tillstånd. Jag har funderat på hur det skulle börja, vad som skulle sägas, hur det skulle sägas och kanske främst hur det skulle kännas. Så plötsligt stod jag i begrepp att ta det, helt ovetandes om att klockan var slagen, totalt oförberedd. Lite som när man tar hål i öronen för första gången. Man är relativt säker på att det kommer göra ont, man kan inte föreställa sig exakt hur ont eller ens vilken känslan kommer vara. Detta samtalet, precis som när man tar hål i öronen, gjorde inte speciellt ont men det lämnade mig med en enorm lättnad i kroppen och en ännu större stolthet. Nu är det gjort. 

När man ska ta i jobbiga ämnen är det lite som att gå över en tröskel till ett beckmörkt rum. Man är livrädd. Först när man märker att marken håller så börjar man slappna av. Så var det idag. En stund av trevande men sen kom alla orden. Alla dom orden som har behövt komma så länge. Ordet förlåt var återkommande från bägge håll. Alla vet att det ordet inte gör något ogjort, men det hjälper och tröstar som inget annat ord kan. Egentligen så handlade nog detta samtalet mest om att få ur sig det man tänkt på. Få sätta ord på allt för att komma vidare. För att slippa ha alla dessa ord/funderingar/sår i vägen för allt. I vilket fall som - det hjälpte. Det fanns en tid då jag skulle handlat på ett visst vis. Det fanns en annan tid då du borde handlat på ett visst vis. Ingen av oss handlade på detta vis och det kommer vi aldrig kunna göra ogjort. Nu är det sagt. På alla möjliga vis.

Så vad är kvar då? Ja, till att börja med två betydligt lättare personer. Kvar är också det som denna dagen från början handlade om nämligen den enorma kärleken, som bägge parter i detta samtal delar, till världens vackraste 9-åring. Älskade finaste tjej. En vacker dag, när du är ännu lite äldre, så ska jag på något vis tala om för dig hur enormt stor inverkan du haft på mitt liv och hur mycket du har lärt mig. Jag lär gråta floder den dagen jag ska försöka formulera detta så troligen kommer du inte höra ett enda ord av vad jag säger men vi får hoppas att budskapet går fram ändå. Du är källan till så många av mina skratt dom senaste åren, dina funderingar har ställt hela min världsbild på ända mer än en gång, dina sorgsna stunder har skurit som knivar i mig, dina kramar har värmt som en kamin och ditt fina leende har lyst upp så många dagar. Du har lärt mig hur man på bästa sätt sätter på ett plåster, hur man nattar en på tok för pigg tjej, hur mycket balsamspray som behövs för att på ett smärtfritt sätt borsta håret, hur man får en oätlig pastarätt att bli ätlig och hur man bara är i nuet. Det är inte bara du som vuxit upp under de åren som jag känt dig, du har lyckats uppfostra  mig med. Tack underbara du. Var jag än befinner mig så finns du alltid med i tanken och hur långt borta jag än är så kommer jag för alltid bara vara ett samtal bort. Glöm aldrig det. Tack för att jag får följa med på din resa. 

Plötsligt visar även sanningen sitt ansikte. Mycket har den senaste tiden handlat om att vara ärlig, eller sann. Våga säga ord som man borde sagt för längesedan och på så vis skapa en ny, bättre framtid. Idag sa jag några till. Då jag aldrig någonsin kommer avslöja riktigt privata detaljer om min tillvaro i detta forum så lämnar jag innehållet i dessa ord till sitt öde. Dom får stanna ute på en Malmöitisk balkong eller kanske färdas med min cigarettrök ut i universum. Det viktiga är att dom sades och att alla parter nu vet hur det ligger/låg till. 

Att göra om och göra rätt. Jag kommer aldrig tröttna på det uttrycket och jag kommer aldrig sluta hoppas på att det faktiskt stämmer. Att man kan få göra om och då göra rätt. Kanske någon helt annanstans, i en värld man en gång inte vågade var en del av men som man till slut inte kunde blunda för. Jag hoppas och tror. 

I vilket fall som är jag redo för en ny värld nu. 

Tack. Förlåt. Och tack igen.

Mot oändligheten - och vidare! 

Skulle kunna tatuera in ovanstående fras på ett högst synligt ställe på kroppen, förslagsvis pannan, för OJ vad det är sant! Just dessa ord, i denna kombination, är titeln på en sång jag hade nöjet att sjunga tillsammans med ett ljuvligt brittiskt band och ända sedan dess har dessa ord förföljt mig. Vad vore livet utan musik? 

Ni måste stött på känslorna jag snart kommer beskriva. Varit kära och tyckt att varenda kärlekssång stämt in på det ni känt. Som om någon tagit just era känslor och skrivit en sång om dessa. Eller har ni gråtit så mycket att ni trott att ni ska tappa andan och sedan blivit tröstad av att ni hört en låt som beskriver EXAKT det ni går igenom? Visst känner man sig mindre ensam i just den stunden? Som att man blir lite lugnare av att veta att någon annan gått igenom samma sak. Kommer ni ihåg sångerna ni dansade tryckare till på lågstadiet? Eller kanske någon uptempo version av en gammal klassiker som förgyllde er första utlandssemester på egen hand? Visst finns det låtar som tar en tillbaka i tiden, låtar man inte kan höra utan att tänka på någon speciell, visor ens mamma brukade nynna på, låtar som får en av slappna av och musik som kickar igång en på gymmet.

Visst, jag jobbar med musik, så kanske är jag extrem, men jag tror alla har åtminstone EN låt som är speciell för dom. Detta lilla inlägg tänkte jag ta er på en walk down memory lane och presentera några av mina guldkorn. Eller ja, allt kanske inte är mästerverk, men dom väcker något speciellt i mig och detta gör dom fantastiska. Enjoy!

1.

Detta är den första låten jag någonsin sjöng live. Året var 1998 och jag sjöng på skolavslutningen. Innan dess var musik inget gigantiskt intresse för mig men responsen jag fick när jag sjungit (och gjort den klassiska steg-åt-sidan-och-tillbaka-dansen iförd lång polyester kjol, glitterspray i håret och silvrigt läppglans) fick mig att bestämma mig för att bli sångerska. Garanterat ett av de viktigaste och finaste ögonblicken i mitt liv. 

2.

Favoriten från discona på fritidsgården. Jag var kär i killen med spikes i C-klassen. Tiden då "dom tuffa" bar Buffalo-skor och man tyckte det var snyggt att bära vita jazzbyxor med svarta stringtrosor under. Då man precis hade börjat att krama sina vänner när man träffade dom och skämdes ihjäl när mamma undrade vem man skulle "leka med" på eftermiddagen. Det hette ju "va med". Döööh!

3.

När jag var riktigt liten bodde jag i en enplansvilla i trygga Ramlösa. I källaren hade vi gillestuga (kanske världens bästa rum!) och där repade min pappa med sitt band en gång i veckan. Gillestugan låg precis under mitt rum så när dom repade fick jag somna till ljudet av cymbaler och trycket av basen som gick upp genom golvet. Vet egentligen inte om det var ovanstående melodi dom spelade men alltid när jag hör denna låten tänker jag på min pappa och på lugnet ett repande band i källaren inger. Trygghet när det är som bäst. 

4. 

Detta påminner mig om hur det var att vara lillasyster. När min äldsta bror nådde tonåren hade vi flyttat till lägenhet med mamma och basen i Firestarter dunkade genom min sovrumsvägg. Som lillasyster tyckte jag att detta var enormt spännande och främst tufft. Jag förstod inte speciellt många av orden men anade att det inte var en text för barn, det vill säga, detta var något jag ville höra mer av. Att min bror dessutom var 7 år äldre, målade grafitti och bar baggy jeans gjorde ju bara allt ännu häftigare. 

5.

Min mamma hade en fantastisk batikklänning när hon var ung. Denna klänning hade en underklänning av mörkblått siden som jag fullkomligt älskade som barn. Jag brukade låna den (och styla den med hennes pumps och flätade silverväska) och stänga in mig i vardagsrummet. Där mimades det flitigt till låten ovan. Än idag kan jag sjunga hela men har INGEN ANING om vad orden betyder. Tar mer än gärna emot en översättning!

6. 

När jag var 7-8 år så var det väldigt modernt att matcha färgerna svart och silver. Det var också väldigt poppis att ha små uppträdande i skolan och leka "Sikta Mot Stjärnorna" som underhållningsprogrammet på fredagar hette på den tiden. Så gjorde även klass 0-1 A på Elinebergsskolan och jag och Anna Elowson ställde upp med denna fantastiska sång. Självklart hade vi investerat i matchande outfits och tvingat iväg våra mammor till Lindex för att köpa svarta tights med silverstjärnor på och långärmad svart tröja med en stor silverstjärna på (tilläggas ska att jag senare även fick den matchande hoodtröjan med silverfoder i luvan OCH silverjacka med fuskpälskrage. LYCKA!! VÄRLDENS BÄSTA MAMMA!!). Till detta hade vi "kasa-ner-strumpor" på fötterna och vi hade övat flitigt på synkade rörelser. Tror vi kom 2.a efter Nelly och Marielle som var Ace Of Base (iförda likadana silverkjolar). Nära skjuter ingen hare. 

7. 

Ledmotivet till Ljungans fest ca år 2001. En av dom första hemmafesterna som spårade ut. Vi drack smuggelsprit och dansade i hans "uterum" långt in på natten (läs: till klockan 23.30 typ..). Helen bar urringad Kokaii-tröja och jag hade gissningsvis insydda jeans (då alla mina jeans fick sys in på den tiden.. Har inte det problemet längre.). Sen stapplade vi dom typ 5 kvarteren hem från Husensjö till Ramlösa och smög snabbt förbi mamma in på rummet för att inte bli påkomna med att lukta sprit. 3 av mina tjejkompisar hånglade med samma kille den kvällen. Good times. 

8.

Första semestern med kompisar utan föräldrar. Magaluf, Mallorca. En veckas vansinne i ett varmt paradis. Våra föräldrar var inte superlyckliga över att vi envisades med att välja just denna destination och bokade därav in oss på världens finaste pensionärshotell med halvpension. Tur var kanske det då matkostnaden INTE låg högst på vår priolista. Denna låten spelades ca 20 ggr per kväll på alla nattklubbar. Det var verkligen hittarnas hit och vi fullkomligt älskade den. Återigen en sång som jag kan alla orden till men inte vet innebörden av. Aja, det var inte budskapet som var det viktiga, varken då eller nu. 

9.

Mitt första stora sångjobb. Jag var 18 år och fick äran att vara solist i en revy på en teater. Det var min sångpedagog som hade fixat jobbet och då jag sjöng mycket musikallåtar på den tiden plockade hon ut några favoriter som hon tyckte att jag skulle framför. Heaven Help My Heart var en av dom och jag sjöng den på en helt tom scen inför en fullsatt teater 12 decemberkvällar det året. Det var en magisk period. För första gången tjänade jag helt okej med pengar på musiken, jag fick ha en loge och bära mygga på scen. Jag var yngst av alla och livrädd dom första kvällarna. Mamma, Pappa och mina syskon satt i publiken flera kvällar och Pappa grät när jag sist av alla kom ut på scenen för att få blommor och tacka för applåderna. 

10.

När jag hade tagit studenten började jag jobba med en showgrupp. Vårt första uppdrag var att spela en julshow på en krog och vi tränade typ dygnet runt i 8 veckor. Sen körde vi på, halva november och hela december, inför en mer eller mindre överförfriskad publik. Det var sjukt kul! Att jobba i grupp är underbart då man liksom växer ihop. Man blir tvungen att dela allt, vare sig man vill eller inte och man blir lite som en enda stor familj. Gemensamt hade vi att vi var dödligt förälskade i filmatiseringen av musikalen RENT och detta ledde till att vi började varenda kväll med en RENT-låt, Seasons of love. Än idag när jag hör denna låten är jag tillbaka till känslan av att stå bredvid Robban, Stina, Carro och Niklas den där allra första kvällen då vår show hade premiär. Det gick bra. Vi överlevde. 

11.

Sista klippet. Sista sången. Time after time. Detta är en sång som präglat det senaste av mina år här på jorden. Självklart hade jag hört låten i massvis av olika tappningar förut men för ganska precis ett år sedan hörde jag Eva Cassidys version och fastnade för den. Jag hade en skitdag, skulle ta ett beslut som gjorde ont, säga orden "Hej" och "Då" i en fras och var inte alls på topp. Då kom denna låten upp och den tröstade en, lite för stunden, villrådig Maria. Sedan har denna låten blivit lite av en följetong. Den har dykt upp när jag minst anat det och faktiskt påverkat en del av mina beslut under året som gått. Ibland har den bara tröstat, ibland har den gjort lite ont. Texten i denna sång har fått mig att tänka mer än en gång och jag hittar ständigt nya meningar med den och nya partier som stämmer in på mitt liv. En låt att återkomma till time after time helt enkelt (lite halvdåligt av mig att avsluta detta inlägg med en ordvits? Japp, ger er det.)

Så, detta var några av mina pärlor. Vilka är era?

Mitt liv är ett ständigt kaos av kontraster. Jag pendlar mellan platser, känslor, roller, land och outfits i ett tempo som skulle göra den bäste schizofren. Min känsla inför detta faktum pendlar i precis samma takt. Ibland (läs: oftast) älskar jag det men det finns dagar då en beständig tillvaro hade varit att föredra. Nä, nu ljög jag, min dubbelnatur trivs bäst i kontrasternas värld, men det finns dagar då jag inte riktigt hänger med. Idag har varit en sådan dag. 

Idag, den 12:e Mars 2012 släpptes vår första video. Sanna mina ord - JAG ÄR SÅ GALET STOLT!!! Jag har drömt om denna dagen hur länge som helst och därav är det ytterst svårt att förstå att denna dag äntligen är här. Jag skulle vilja skrika ut hur enormt tacksam jag är att jag omger mig med så fantastiska människor! Personer som stöttar mig och mitt ljuvliga band, folk som hjälper oss och ser till att det händer underbara saker för oss, alla som kommer med älskvärda ord som peppar och lyfter. FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA - TACK!!!! 

Samtidigt som detta hände befann jag mig på mitt andra jobb, eller i en av mina andra roller, mitt underbara lärarjobb. Min Facebook går bananas, min fantastiska manager ringer och jublar lovord i luren, jag får sms på sms med lyckönskningar (än en gång TACK!!). Själv är jag på väg att undervisa i engelska och försöker fokusera på böjningar av verb och stavningar av svåra ord. I videon bär jag en pytteliten baddräkt och tungt smink. Dagen till ära bar jag kabelstickad tröja, Primark-jeans, inneskor och som hastigast hade jag sprungit förbi spegeln med en mascara. Samma person, men en helt annan roll. 

För att komplicera det hela så kom jag nyss hem ifrån en mycket känslofylld resa till London så delar av mitt huvud är kvar där, eller rättare sagt, mitt hjärta stannade visst kvar där hos någon som förtjänade varenda liten bit av det. Ni förstår splittringen va? Som om jag var uppdelad i massvis av olika små partiklar, eller kanske olika karaktärer. Känner ni igen er? Snälla säg att ni också är yra ibland!

Så vad gör man? Jo, man ringer dom som känner en utan och innan. Dom som skiter fullständigt i att jag är splittrad. Som vet att mitt hjärta är i England, som har full koll på att jag till vardags inte klär mig i pytteliten baddräkt och som älskar RTS-Maria precis lika mycket som Lärar-Maria. Tacka Gud för er! Vad vore livet utan er? Dessa samtal resulterade i att jag tillslut lade fokus på något helt annant ett tag, på vardagliga små dilemman, och när det var gjort hade jag landat. Firade denna landning med att gå och handla iförd pyjamas samt att tända upp varenda doftljus i min lägenhet. Fantastiskt! 

Nu sitter jag här och njuter av en salig blandning av dofter, käkar Brago-kex och kollar Kvällsöppet. Tror det brukar kallas vardagslyx? Har läst alla vackra kommentarer som mina nära och kära klottrat ner i min logg. Ni är finast i världen, glöm ALDRIG det! Gråtit en skvätt, skrattat lite, läst en skvallertidning, pratat om att min bil inte klarade besiktningen med Mamma, slagit in 9-års present. Snart ska jag krypa ner i min nybäddade säng, orkar jag så tvättar jag av den lilla mascaran som sitter kvar, kanske låter jag bli. Vi får se. 

På ett större plan så rör sig mina tankar mycket kring vad min kalender skriker ut för tillfället. Jag har en sådan Paulo Coelho (stavning på hans namn?) kalender, kan verkligen inte köra på mobilversionen då jag har en förkärlek för att kladda, och den innehåller massa "kloka ord". Varje månad har dessutom ett tema och Mars tema är "BESLUT". Är det dags att ta beslut nu? Ja, varför inte?! Förra månaden kallades för "VANDRING" och det stämde ganska bra in på mitt liv. Februari var en vandring. En vandring mot något annat. Ja, det är väl kanske alla månader i och för sig, men februari var en vandring i kvadrat. Det här med beslut då? Ja, hittils har jag nog helt omedvetet lyckats ta en del beslut. Låt oss hoppas att det var goda beslut, vi får väl se. 

Och för att avrunda det hela - för 10 månader sedan tog jag ett väldigt bra beslut, nämligen att gå med i den underbara gruppen Rock The Sexy! Här under tänker jag bjuda på vår första video. Gilla, dela, kommentera eller varför inte bara dansa en stund på vardagsrumsgolvet?! Musik är till för att underhålla och jag hoppas verkligen ni blir underhållna av vår lilla visa :) För tusende gången - stort tack till alla som stöttar oss, som hjälper oss, som höjer oss, som skriver till oss, som kollar på videon, som kommer med fantastiska ord, som gjorde videon möjlig, som kom på att vi skulle finnas och som smygdansar till vår musik. Älskar er så otroligt mycket!

Omtumlad till max. Sitter iförd Donnas One Piece och försöker komma på en vettig anledning till att jag ska åka hem till (ett tydligen snöigt?!) Sverige. Det finns anledningar, jag vet, men just nu är dom svåra att se. Chattar med dom två visaste kvinnorna på jorden - min syster och Helen. Verkligen, vad fan hade jag gjort utan dom? Dessa två människor kan läsa mig som en öppen bok och dom stöttar mig alltid. Tacksamhet är inte ett starkt ord nog att beskriva vad jag känner just nu. Oftast vet dom vad som är rätt för mig långt innan jag ens själv vet det. Är dock lycklig att dom alltid ger mig tid att hitta den rätta vägen. Ibland tar det tid. Kanske upp till ett år. Kanske till och med längre. 

Jag har jättesvårt att handla efter min första implus när det kommer till känslor. Ganska konstigt med tanke på att jag i övrigt är fruktansvärt impulsiv, men när något verkligen betyder något för mig då är det svårt. Detta leder allt för oftast till att jag tar ganska dåliga beslut först och sen får jag kämpa för att lyckas ta ett bättre beslut. Borde verkligen träna mig själv i att följa min magkänsla direkt och inte vara så jävla rädd för den alltid. Inte vara så rädd för det som är okänt och kanske inte stämmer in i mina planer (jag har nämligen alltid allting planerat i huvudet) för som alla vet så blir det ju sällan som man tänkt sig här i livet. 

Är dock så sjukt tacksam för att jag ibland får fler chanser. Får fler möjligheter att säga ord som jag så länge hållt inom mig. Jag menar varenda ord, tro mig. 

Hej Då London. Jag älskar dig. Idag och för alltid. 

Så befinner jag mig återigen i staden som jag varit förälskad i så länge jag kan minnas. Det finns verkligen inte ord som kan beskriva hur mycket jag behövde denna resan. Min telefon är tyst, ingen väckarklocka tjuter på morgonen, inga tider att passa, inga orosmoln. Lämnade helt enkelt allt tråkigt hemma. Här är det ego-tid det enda som står på schemat tillsammans med höga skratt, en varm famn, glädjetårar, varmt regn, Primark-påsar, tjejsnack, frihet och kärlek. Mycket kärlek. Kärlek till allt. Livet, saknaden, värmen, människorna här och kanske främst till det faktumet att man faktiskt kan göra om och göra rätt. Ibland tar man en enormt lång omväg för att komma fram till det som betyder något, till det som känns ända in i själen, till det man inte trodde fanns. Fan vad fel jag haft många gånger! Hör mina ord - FÖRLÅT! 

Önskar att ni såg mig nu. Önskar att ni alla log lika mycket som jag gör just nu. Önskar ni var här och delade lyckan. Euforin just nu vet inga gränser. 

Men även lyckliga sagor har ett slut. För min del kommer det imorgon när jag måste åka hem. Förhoppningsvis är det en lite lättare, tryggare och lugnare Maria som återvänder. Håll tummarna. Det gör jag. Hemma väntar det en massa vackra saker. Min älskade familj, mitt (för stunden brutalt stökiga) hem, mina vackra vänner, mitt jobb och ljuvliga RTS. I vanlig ordning kommer jag använda flygresan hem till att brainstorma inför den kommande tiden. Älskar den stunden. Packade till och med ner ett block och penna denna gången så att jag verkligen får med mig allt hem och inte glömmer något där uppe i luften ;) 

Ljuvliga lilla liv. Tack för resan du tar med mig på. Låt den fortsätta för evigt.