ja så har denna dagen gått. Jag tänker för mycket och gör för lite. Idag har jag målat naglarna och tittat på TV. Bara. 

Satt vid pianot och skrev ner några väl valda ord. Skönt. 

Det snöar verkligen som fan idag. Bilen ser mer ut som ett snöberg än som en bil. Lilla Skåne har panik. Allt stannar. Så även jag. Fast jag stannade nog för ganska länge sen. Men jag har inte panik i alla fall och det är så sjukt skönt. Känns mer som att stå på andra sidan och se hur allt faller och veta att jag inte kan göra något förutom att fortsätta stå upp. Jag tänker fortsätta stå vad som än händer men jag inser att det inte lär bli lätt. Men va fan, saker och ting ska väl inte vara lätta, eller?

Imorgon ska jag gå på julskyltning med Helen. Helen är så jävla bra. Säker på något sätt. Hon hade tydligen glögg OCH vin. Tack som fan, I will need it. Är obehagligt medveten om att det snart är jul men blundar för det så länge jag bara kan. 

Jag tänker på dig och hoppas att du har det bra. 

Kom ihåg att jag alltid kommer trösta dig.

Nu får det vara bra! Andra kanske kan sitta och titta på när det går åt helvete för dig men det kan fan inte jag! Du gav mig den största gåvan i världen nämligen kärlek och jag kan inte besvara det med att sitta och låtsas att allt kommer lösa sig när jag vet att det inte är så. Du är det bästa som hänt mig, det största och viktigaste. Detta som vi byggde upp betyder för mycket, DU betyder för mycket för att låta bli att ingripa. Korthuset ska inte få falla en gång till. Kanske kommer du hata mig men då får du göra det. Jag älskar dig och det kommer jag alltid göra. Sparka mig, slå mig - gör vad fan du vill! Jag har bestämt mig för ett riktigt liv, ett verkligt liv, fritt från skuggor och flyktvägar. Du behöver inte leva det livet men fortsätter du såhär lär du få ett jävligt jobbigt liv och det önskar jag dig inte. 

Du är värd allt det bästa och jag tänker inte låta dig missa den chansen. 

1. Tack till Bagarn för en mysig stund på stan. För att han alltid kommer med vettiga åsikter och för att han ser möjligheterna i livet. Tack tack tack till dina päron som satte dig till världen!!

2. Tack till mitt jobb som gav mig en schysst lön denna månaden (också..). Behövde det så in i h*lvete denna månaden!

3. Tack till min underbara syster som kommer hit idag! Åhhhh vad jag behövde det!!! Ska krama henne sååååå hårt när hon kommer. Jag är så sjukt tacksam, hoppas hon vet det!!!

Tack!

.. hemma bäst?

Nu är jag hemma. Hemma i lägenheten som jag ivrigt flyttade till för snart 1½ år sen. Varenda sak som finns här känner jag till. Här luktar som jag luktar. Soffan är nedsutten där jag brukar sitta. Här bor jag. Här finns spår av mig.

Men idag känns det konstigt att vara här. Jag har julpyntat, trots att jag vet att jag inte ska fira jul här. Köpte snöflingor att ha i granen i år. Dom är fina men det är inte kul att sitta ensam och titta på dom.  

Det luktar inte som det brukar här idag.

Ibland undrar jag varför jag går igenom det jag gör. Vad som kommer finnas på andra sidan. Vad kommer normalt liv innehålla? Och är det detta det innebär att känna på riktigt? Är detta verkligheten som möter en när man inte längre är avtrubbad och gömd? Jävligt knepigt i så fall. Jag ville ha tillbaks en normal tillvaro men det var nog inte detta jag letade efter. Samtidigt är ju inte motsatsen aktuell längre så jag måste väl hitta någon form av normaltillstånd i detta också. Dock är det svårt just idag. För idag luktar här inte som det ska lukta och idag måste jag sitta ensam och titta på snöflingorna.

Fan.  

det är jävligt spännande att vara ung, det kommer man inte ifrån. Allt är möjligt, inga gränser, allt är ok att testa. Samtidigt kan jag bli jävligt skrämd av alla dessa möjligheter. För visst är allt möjligt, men det måste tilläggas en styrka och vilja bakom för att få det hela att fungera.

Ibland saknar jag självklarheter. Kanske späds det på av att jag har världens mest varierande jobb och är allmänt rörig, men ändå. Just där jag befinner mig nu finns det få självklarheter och det gör att allt känns lite...tomt? Jag saknar min trygghet

 och stöttepelare. Det är svårt att möte världen när ens flyktvägar är borta och alla mörka gömställen är tilltäppta. Allt blir otroligt vackert när man märker att livet fungerar utan denna flykt, men det finns stunder då man inte klarar det utan att försöka fly. Ibland syns det utanpå, ibland känns det inuti.

En vacker dag vill jag ha vissa självklarheter i mitt liv. Slippa denna bubblan, ha styrkan att inte vilja fly utan till hundra procent vara säker på att jag vill se och uppleva världen. Hoppas att vägen dit inte ska behöva bli så lång och att jag inte kommer vandra den ensam.

Puss

Om en timme åker jag till Växjö. Ska vara där tills imorgon, sen åker jag till Simrishamn, sen Helsingbrog, sen Malmö.. Och mitt upp i alltihopa är det skitväder. Tack tack. 

I bilden blir det att lyssna på giglåtar men tänker faktiskt sno med mig en julskiva också.. Lite stämning liksom. Tycker ni jag stressar? Jag vet, I do. 

Behöver iaf inte så mycket packning med mig vilken är sjukt skönt! Min trasiga axel HATAR packning. Jag med för den delen.

Nä, adjö adjö så hörs vi snart igen!

Puss

Efter gigantiskt bakslag ska man klättra vidare mot toppen. Okej. Jag förstår.

Tog kombinerad frukost/lunch på stan. Sådär gott men hade trevligt sällskap så det var lätt värt det. Sen åkte jag hem till pianot, ett tomt papper och huvudet fullt av ord. Fick ut typ hälften. Skönt. Kan jag få till den andra halvan imorgon ska jag vara stolt. 

Borde duscha nu. Om 1½ timme måste jag dra. Jobbar kväll idag. Samla kraft och energi. Det kommer gå bra. Jag vet det.

Puss