Om 24 timmar drar jag till London, okej 27 kanske, men ändå. När jag kommer hem är det ett nytt år och 2011 läggs till handlingarna, som ett minne blott. Ett fint minne. Ett sånt där minne som man kommer se tillbaka på och le, det kommer göra lite ont i hjärtat att tänka på det men all in all så kommer man inte kunna låta bli att le av det. Gissningsvis så skrev jag, ungefär runt denna tiden 2010, att jag hade lärt mig otroligt mycket under det gångna året. Det var sant, jag lärde mig verkligen sjukt mycket under 2010. Och ändå kunde jag inte vid den tiden ens ana hur mycket jag skulle lära mig under 2011. Där var mer att lära, tro mig. Vissa läxor hade jag gärna klarat mig utan, men i längden så kommer dom vara viktiga. Bra, på nått sätt. 

2011 har varit ett år av många "Hej" och "Hej Då". Alla "Hej" har fått mig att le och i princip alla "Hej Då" har gjort mer eller mindre ont. Är väl iofs relativt sällan man säger "Hej Då" och ler, eller? Men jävlar vad det har varit värt det, på alla sätt. 

Detta var även året då jag tackade Möllan för trogen tjänst och förflyttade mig till Värnhem, eller som jag kallar det - hem. Det är en rätt häftig känsla att sitta och stirra på sina 45 kvadrat och älska varenda centimeter av dom, eller kanske snarare älska allt vad dom innebär. Trygghet, kärlek, frihet och lugn. Har alltid beskrivit mitt hem som min borg och detta uttalande är nog mer sant än någonsin nu. Där finns enbart en person som jag kan tacka för denna lycka och tror hon vet själv vem hon är ;)

Många dörrar har öppnats detta året. Vissa har stängts relativt snabbt igen medan andra sakta men säkert glidit upp tills dom slutligen blivit vidöppna. En dröm fick ny luft under sina vingar och förhoppningsvis ska den få flyga under 2012, bara till att hålla dom berömda tummarna. I vilket fall som så är det en spännande process som jag tackade ja till i juli. Har inte ångrat det en enda sekund, snarare förälskat mig mer och mer i projektet för varje dag som går. Tror jag kan titulera mig kär vid detta laget. Ja, ingen tvekan, är brutalt kär i RTS. 

Mycket har hänt (det gör det väl iofs alla år?), många tårar har rullat, många skratt har varit nära att kväva mig, många sena nätter, alldeles för många tidiga morgonar, många kramar som man velat stanna i för evigt, mycket kärlek som man aldrig trodde man skulle få uppleva, många stunder då man helt tappat andan av skräck, mycket vansinne, många möten, många beslut, mycket lycka. "Det finns minnen som aldrig suddas ut" sjöng Tomas Ledin. Oj vad rätt han hade! Kommer aldrig glömma hur det är att fira min födelsedag på en personalfest, hur enormt gott den Londonska luften kan smaka, hur det känns att springa genom Malmö mitt i natten i -10 C utan att känna kylan, hur en publik kan lyfta en 20 minuter efter att man fått beskedet för helvetet, hur stark man kan vara om man bara vill, hur man firar midsommar mitt i en mindre orkan, hur positivt överraskad man kan bli av en återupptagen bekanskap, hur trygg man kan känna sig på en balkong, hur långt man verkligen kan promenera om man tillräckligt mycket att prata om, hur mycket man kan tänka sig att betala bara för att få säga ordet förlåt, hur varm man kan bli av att någon delar ens godissmak och hur länge man orkar dansa när man ler. Tack till alla er som gett mig dessa minnen. Ni gjort mitt 2011 till ett fantastiskt år!

Nu fäller jag en liten tår. Kanske för att det just för stunden gör lite ont i hjärtat, kanske för att jag blev rörd över hur vackert livet är, kanske för att klockan är 01.05 och jag är övertrött (läs:sentimental som få). Troligen en kombination av de tre. Den rinner fint längst min kind och ner på min gråa stickade tröja i vilket fall som. Där får den ligga och vänta på vad som förhoppningsvis blir en magiskt 2012. 

Bildkavalkad deluxe.

Tog en dag för att bara andas in. Galet välbehövligt. Julen är verkligen en glädjens tid, men dom senaste veckorna har mitt jobb inneburit lite väl mycket glädje (eller ja, lite väl mycket av allt..) så idag behövdes det en paus. När jag var yngre tog jag sällan pauser, aldrig är kanske närmre sanningen. Jag kommer ihåg en gång när jag var 20 och hade jobbat konstant i 62 dagar. Stod på en båt och upplevde att hela världen gungade. Det gjorde den inte. Vattnet låg glasklart, men allt inom mig gungade. Det är brutalt obehagligt att uppleva att allt gungar, men kanske var jag tvungen att lära mig att lugna ner mig den hårda vägen. 

Tog några micropauser igår också. 30 minuters tjejsnack med vackra Caroline L medan hon satt och blev snygg i håret och sedan kvällsprat med min finaste Helen på kvällen. Idag var söta Caroline A i Malmö och vi hann både plöja igenom vad livet bjuder på för tillfället samt fick sett ett Luciatåg som nästan fick mig att gråta. Så fint! Gick sedan en sväng på Entré för att försöka hitta något att ha på mig på julafton. Hittade inget, men njöt varenda sekund av lugn när jag sakta strosade igenom affärerna, kände på fina tyger och jämförde röda nyanser. När jag kom hem var kroppen fylld av kärlek och ny energi för att orka med resten av veckan. Tänk vad en paus kan göra.