Jag pratar väldigt sällan om mitt jobb i just detta forum. Egentligen är det högst medvetet då jag mer använt detta som en liten paus från mitt yrke som jag kan ta till när helst jag önskar. Idag tänker jag dock göra ett undantag. Igår blev jag nämligen påmind om hur enormt mycket jag älskar det jag gör och hur fantastiskt mycket musik har gjort för mig under åren. Hur häftigt det är när allt bara stämmer. När man får spela med extremt duktiga musiker och man känner att man kan göra nästan vad som helst. Underbart. Antar att alla som har ett specialintresse kan skriva under på att denna passion har betytt väldigt mycket, och kanske främst väldigt olika saker, i olika skeden av livet. För mig har det definitivt varit så. Musiken har gett mig kämparglöd, tröstat mig, höjt mig och lugnat mig genom mitt lilla liv. Ibland har det varit tufft som attan och jag har många gånger tänk att släppa musiken och "skaffa mig ett riktigt jobb" men på något sätt alltid återvänt. Det är helt enkelt alldeles för kul för att låta bli. 

Därav, walk down memory lane idag. Enjoy!

Min underbara sångpedagog Ingrid som slet med mig i massor av år/Körslaget 07-08, nyttig tv4-skola/på väg hem från gig i Kungsan med OT/Senza, Senza, Senza.. Detta ljuvliga företag som lagt grunden för mig inom allt i princip. Tagit med mig på resor jag aldrig hade fått göra utan dom. Tacksamhet deluxe!/oändliga rep och soundchecks/Wonderband som jag haft mycket skoj med, både i Sverige och på Malta/bröllopsfin för en av många vackra vigslar/ behind the scenes promoshoot för...eehh...mig!/Melodi Grand Prix i DK. Svårt, nyttigt och underbart!/och sist men inte minst ÄLSKADE Rock The Sexy!!! 

Denna helgen har det gått upp för mig att sommaren lider mot sitt slut. Vet om att det kanske är det absolut deppigaste jag skulle kunna komma med just nu. Eller?

Igår satt jag och mina tjejer och spånade om framtiden. Om hur vi alla befinner oss i någon slags låt-allt-sätta-igång-nu-anda. Och med NU menade vi alla - helst igår. Jag kommer ofta i den sinnesstämningen inför säsongsskiften men i år känns det speciellt. Nästan som nyår när man står där med tusen förväntningar som man hoppas ska infrias under det kommande året. Lite så, fast inför hösten. Kanske, eller troligen, har detta lite med åldern att göra. 25 känns som en liten milstolpe på så vis att man liksom tröttnat lite på att flacka runt så förbannat i tillvaron. Helt plötsligt vill man kunna säga att man åstadkommit något, skapat något, byggt upp något. Detta gäller, för mig, på alla plan. Just nu längtar jag efter att flytta till större, bygga ett mer långsiktig hem, göra (komet)karriär, kasta alla gamla reafynd i min garderob till förmån för klassikerna man alltid drömt om, fylla min frys med annat än glass och is, skaffa ett arbetsrum med enbart fungerande pennor och ett stort skrivbord där jag skulle sitta och uträtta stordåd. Snälla, ta mig inte helt på orden, allt detta kommer inte ske i höst men OJ vad jag VILL!!

Det är ganska häftigt när man inser att ens drömmar inte längre handlar om blöta nätter på svenskpräglad charterort utan om större saker, mer långsiktiga saker. Varje period av livet har självklart sina dilemman och funderingar och jag tryggas väldigt i att mina vänner verkar uppleva liknande tankar. Plötsligt är det liksom så nära alltihop och jag upptäcker mig själv vara helt tillfreds med att någon i mitt umgänge säkert kommer bjuda in till bröllop/scora ett drömjobb/bli gravid/köpa hus inom det närmsta. Denna Svenssonfälla som jag fasat så gruvligt känns plötsligt välkomnande och på sin plats. Det får lov att ske snart, helst inte allt på en gång, men jag kan vänja mig vid tanken. Lätt. Det går fint att lägga dom första byggstenarna till vad som förhoppningsvis ska bli hållbart och långvarigt.

Så om vi nu ska vara konkreta så hade jag gärna sett att:
- Mitt älskade RTS slagit STORT och blivit mitt heltidsjobb.
- En större lägenhet införskaffades.
- Dom bitarna av mitt liv jag anser vara lite opraktiska idag blev lite mer praktiska.

Typ så. Typ gärna nu.

Hösten må vara grå och seg, ja, men den innebär också en nystart. En möjlighet att göra om och göra rätt. Glömma och gå vidare. Sikta lite högre. Förverkliga lite mer. Jag vill köpa nya kollegieblock block och fylla dom med nya ord, nya tankar, nya listor och det är just därför hösten finns till. Som en andra chans för alla nyårslöften. Som om nyårslöftena helt plötsligt insåg att dom hade kvar att "ringa en vän" eller ta "50/50" och på så vis hitta rätt innan det var dags att se sig besegrad och skapa nya nyårslöften.

Så kanske är inte hösten så deppig. Kanske är det just bara ännu en möjlighet att lyckas med ännu mer? Med detta absolut INTE sagt att jag tröttnat på sommaren än, tvärtom. Jag har inte ens badat i havet än ju!! Lite till tänker jag nog krama ut av denna sommaren minsann.

Det har varit en helt ljuvlig sommar med vackra vänner, nyfunnen kärlek, långa nätter, lata dagar, nya bekantskaper och många skratt och kanske är det just tack vare detta som jag tror att vi går en bra höst till mötes?! En nyttig andra chans, en fräsch start, en tid av möjligheter.

Snart, men kanske inte riktigt än :)

Detta är så INTE jag, men ibland gör jag undantag och släpper funderandet för en stund. Typ idag. Idag är en sådan extremt lugn dag som till störst del spenderats i sängen med lugn bakgrundsmusik som ända sällskap. Ja, och datorn, det vill säga. Flicka som jag är händer det att jag fastnar på diverse klädsajter och drömmer mig bort. Typ som idag. Därav en liten önskelista inför hösten.. Bara en liten :)

Vinröd klänning Gina Tricot/grått linne Gina Tricot/pumps Nelly/svart klänning med luva Gina Tricot/svarta vida kostymbyxor H&M/militärfärgade byxor Zara/batikjeans BikBok/hoodie BikBok/vinröd fransig jacka Gina Tricot/kappa med nitar på ärmarna Zara/paljettkjol Nelly/militärjacka (Modströms) Nelly. 

Nej, man kan INTE köpa lycka, jag vet. Men om man redan är lycklig skadar det väl inte att vara snyggt klädd? Eller?

:)

Förlåt, jag är seriöst SÄMST på att blogga nu under sommaren. Skyller på allt - vädret, känslorna, tiden, orken, solen (eller kanske regnet?), luften. Hur som helst my bad, men nu laddade jag iaf ner appen så har vi tur blir det lite ordning. Eller..

Äntligen har jag något i huvudet iaf och idag handlar det om att vara rädd om saker. Eller, kanske inte saker, då materiella ting är förgängliga men iaf om varann. Om att inte missa var det är man faktiskt har.

Igår åt jag middag med mitt tjejgäng. Vi har hängt ihop i 15 år, alltså 3/5 av mitt liv. Nu när jag skriver det inser jag plötsligt hur stolt jag är över detta, och främst hur stolt jag är över dessa tjejer. Vi är så sanslöst olika sim 6 tjejer kan vara men där är starka band som binder oss och som håller oss kvar hos varann. Ibland kan jag undra vem jag hade varit utan dessa damer. Utan deras stöd, skratt, input och kärlek. Troligtvis inte densamma. För det är något speciellt med den tryggheten som uppstår bland gamla vänner. Man liksom bara vet att dom alltid finns där, att dom alltid förstår, att man alltid kan bolla sina tankar med dom och även om dom inte alltid håller med en så stannar dom och kämpar med en när det är motvind. Då vi alla valt olika banor och vägar i livet men alltid funnits kvar hos varann kan jag inte hjälpa att se en liten koppling, om inget annat så för min egen del. Jag tror inte jag hade vågat ge mig in i vissa uppenbara risker om jag inte visste att dom fanns där om jag ramlade. Utan tryggheten dom gett mig under åren tror jag inte att jag vågat vidga mina vyer på det sättet jag gjort. Inte vågat ta för mig lika mycket iaf. Det får mer än gärna vara stormigt ute på havet så länge man vet att en lugn hamn väntar när man kommer tillbaka. Så tjejer - tack för alla gånger ni hållt mina händer, torkat mina tårar, skrattat med mig, dansat med mig, analyserat sönder saker med mig och låtit mig vara precis den jag är. Ni är fantastiska och otroligt viktiga för mig, glöm aldrig det.

Åter till temat. Att vara rädd om varandra. Det är inte alltid en spikrak väg. Ibland tycker man olika, ibland har man själv fel, ibland sårar man varandra, ibland är det grymt svårt att vara rak och ärlig men i grund och botten är det alltid värt det. För bara där denna ärlighet kan få plats, bara där man kan våga lägga ner sin sköld och bara vara utan rädslan för att få en kniv i ryggen, bara där kan den djupa kärleken gro. Den kärleken som orkar och som vill, även när det är svårt.

Jag är en person som har väldigt svårt att säga adjö, att ge upp och gå vidare och detta har jag verkligen fått träna på vid några tillfällen för självklart kan inte alla relationer gro och bli starka och fina. Ibland är det nog helt enkelt inte meningen. Med tiden har detta gett att jag lyckats göra mig av med en del mindre bra relationer till fördel för de goda relationer jag har. Tacka fan för det. På riktigt. Jag är verkligen ingen liten Jesus som kan frälsa allt och alla (tro mig, jag har försökt), men jag har lärt mig att vara ännu mer rädd om mina goda relationer tack vare erfarenheten av de misslyckade. Så tack även till dom avslutade relationerna, ni var nyttiga, och tro mig när jag säger att jag kämpade hårt även för er!

Ta inte varann för givet, säg ifrån, kompromissa, stötta och älska. Det kan leda till livslång kärlek, och den kärleken vill ingen missa.