idag känner jag bara att allt är ett stort svart hål.. har knappt kunnat sova nånting och tårarna började rulla så fort jag slog upp ögonen. hur fan ska man orka detta? jag vet att vårt beslut är det enda rätta men varför känns det då så fel just nu? visst, man kan inte ha ett dåligt förhållande bara för sakens skull... men på nått sätt så var det bara så jävla tryggt att veta att det trots allt var vi.

jag kommer sakna så jävla mycket. Hans familj, våra gemensamma vänner, alla roliga stunder som vi haft tillsammans, vår fina lägenhet, att bara mysa rundor i hans kläder... men mest av allt kommer jag sakna honom. det finns ingen annan som kan göra mig så glad. ingen annan har gett mig en zlatan plansch i födelsedagspresent. ingen annan har jag vaknat bredvid så många gånger som han. ingen annan har jag varit så stolt över att kalla min pojkvän. vi hade det så jävla kul på vår resa, och på balerna, och på familjemiddagarna, och på alla restaurangbesök, alla hemmakvällar, alla interna skämt.... fan, jag är så sjukt sentimental nu. men jag kan inte göra något annat idag. idag kan jag bara vara ledsen och sörja honom.

men jag vet att detta är det bästa. hur fan ska vi annars kunna lösa det? samtidigt är man så besviken på sig själv att man inte kunde reda ut det, att man inte lyckades. när jag träffade honom kände jag bara "detta är rätt, nu är jag hemma". Och han har verkligen lärt mig såååå mycket om mig själv. Fan hela min "vuxentid" har jag ju spenderat med honom! Radarparet som tjafsade en hel del men som älskade varandra ännu mer...

jag är sjukt glad för alla minnen och innerst inne hoppas jag nog att det kommer komma en dag då vi kan hitta tillbaka till varandra, men jag vet att det inte är rätt nu. trots det så kan jag inget annat än att sitta och gråta ögonen ur mig idag och tänka på hur fan livet ska gå vidare utan honom? för fyyy faaan vad jag älskar honom, det är fan löjligt!

Mian