I min värld finns det något som kallas P F G S. Det str för POST FET GIG SYNDROM. Alltså känslan man upplever när man gjort något helt underbart, typ ett fett gig, och det sen bara är över. Tomheten, saknaden, sorgen. Idag är en klassisk P F G S-dag. 

Imorgon ska jag återgå till verkligheten. Rasmus åker tillbaka till Köpenhamn, dagarna i studion är över för denna gången och jag ska vara den strukturerade människan jag egentligen är, igen. Jag vill inte. Hela min kropp skriker "snäääääälla låt mig vara kvar i detta, bara lite till. Snälla snälla snälla" Men det går inte och jag är mer än medveten om det. 

Jag springer ut och in på toa och gråter idag. Dock är det fina tårar som rullar ner för mina kinder. Tårar av tacksamhet för den helt underbara månaden jag nyss haft. Bara en gnutta sorg men ännu mer hopp om att få uppleva detta igen. Skratta såhär mycket igen. Min borderline-personlighet behöver dessa topparna. 

Ikväll ska jag gå in i studion och spela in en låt som kommer göra fruktansvärt ont att sjunga. Men jag ska njuta av vartenda ord och vara så tacksam för att jag har fått skriva dom. För att jag kom ut på andra sidan och för att jag inte måste gå tillbaka om jag inte vill. Det blir lite som ett avslut och jag behöver det. Släppa detta, men ändå ha det sparat som ett minne av en jobbig tid som jag klarade av. Man är verkligen kapabel till så otroligt mycket mer än man tror. Blir smärtsamt påmind om det ibland.

På fredag kommer nog P F G S ha släppt mig ur sina klor och då är jag tillbaka med full kraft. Tills dess kanske min inspiration tryter, eller så gör den tvärtom. Det är det där borderline-tänket som får avgöra...

Men tack för denna tiden. Jag sparar den i mitt hjärta.