Flytta. Vilket litet äckligt ord! Jag hatar att flytta. Inte delen med att byta hem, men delen att backa ner det gamla hemmet kan vara det jävligaste i hela världen! Varenda gång jag blir tvunegn att göra det (obs! har flyttat 4 ggr på 4 år!) så får jag världens sämsta samvete över hur mycket grejer jag har. Eller grejer var kanske fel ord, kläder heter det! 

Sedan den 14 maj i år har jag bott i väskor.Jag har sovit i såååå många olika sängar sedan dess. Det har varit skitkul, men fan vad jag är trött på det nu! Jag har alltid varit en person som värdesatt mitt hem jättemycket. Älskar inredning, älskar tystnaden som man bara får innanför sina egna väggar, lugnet som uppstår och den enorma tryggheten. Ibland har jag nästan varit för kär i mitt hem, eller iaf för bunden vid det. Det har jag vant mig av med på denna tiden, det kan jag lova. Självklart har jag ju haft en fast bas även dom senaste månaderna, men livet har gjort att det inte riktigt funkat att vara där hela tiden så därav har det blivit antal små stopp här och var. Och mitt i detta kaos av väskor, lådor och brist på trygghet så har jag blivit så sjukt lugn. Lugn i tanken att jag faktiskt inte behöver den enorma tryggheten för att vara lycklig. Mina älskade rutiner må vara puts väck, men jag är här och jag mår riktigt bra i grund och botten. Klart, det är inte jättelätt att gå från supersambo med lägenhet, bil och bonus-barn till vansinnig 24-åring utan fast hem och fast kärlek (om än någon kärlek alls) men det är en jäkligt rolig resa! Man måste våga mer när man är själv, ta fler risker, kasta sig ut utan skyddsnät och hoppas på att vingarna bär. Och när man märker att dom gör det så svävar man som en liten svala bland molnen! 

Det är fortfarande jäkligt oklart hur min höst kommer se ut. Önskar och hoppas av hela min själ att det kan klarna lite dom kommande dagarna. Mest för tystnadens skull. Få lov att kunna välja när det ska vara tyst och när man vill vara ensam. I början var det nog det jag var mest rädd för - ensamheten. Nu är det de enda jag längtar efter. Allt annat finns. Vill man umgås med folk så kan man göra det, vill man kramas med någon så kan man göra det, vill man dansa sig igenom nätterna så gör man det, vill man åka bort så gör man det. Men att hitta tystnad och ensamhet, det är svårt när man lever hemma hos andra. Självklart finns det ju en massa andra saker jag också saknar med att ha en fast punkt i tillvaron. Det är värdelöst att försöka hitta sina saker när dom finns nerstoppade i lådor. Jag saknar min egen säng och min älskade soffa. Det suger att inte kunna bjuda hem folk när man vill, inte kunna sitta uppe tills mitt i natten över ett glas vin och lösa världsproblem. Men som sagt, jag är inte rädd, jag bara längtar. 

Lycka kommer innifrån. I grunden. Och även om man pendlar som en bergodalbana så finns lyckan där längst inne. Om man bara vågar vara lycklig, that is. 

Sociala medier kan vara extremt farliga. Man kan läsa in precis vad som helst i en statusuppdatering på facebook, i ett Twitter-inlägg eller ett blogginlägg. Det jag kommer skriva om nu riskerar att missuppfattas, det riskerar att vinklas hur som helst. Men om ihåg att man aldrig kan veta vad en annan människa menar om man inte hör dom säga det alternativt ser dom i ögonen när dom säger det. Dock ska jag väl tillägga att dagens inlägg inte bygger på egna erfarenheter, inte handlar om mitt liv utan istället enbart är en reflektion kring något jag funderat över. Precis som mina inlägg alltid är. 

Elakhet. Visst gör det ordet ont? Har ni varit elaka någon gång? Jag har varit elak en miljon gånger, mer eller mindre medvetet. Jag har sagt saker jag inte menat, blivit onödigt arg för saker som jag egentligen inte skulle ha lagt energi på alls, skadat folk jag egentligen tycker mycket om. Det gör vi alla. Men man lär sig! Man lär sig hela tiden hur man ska undvika elakhet. Man lär sig genom att lyssna på dom man sårat och ta reda på vad det var man gjorde som gjorde dem ont. Vilka ord man inte ska använda, vad man inte ska bli arg för, hur man skadat dem i onödan. För dom flesta så går detta rakt in i hjärtat och har man lite samvete och empati i kroppen så aktar man sig in i det längsta för att begå samma misstag. Visst, man kan misslyckas med det, men man gör vad man kan. 

Sen finns det ett annat släkte. Dom som det bara rinner av. Dom som gång på annan begår samma misstag, sårar, trampar på andra människor. Det är dom som inget rår på. "Mot idioter är man chanslös" sa en vis människa. Word. Så sant. På vissa biter det inte hur mycket man än gråter och visar hur ont det gör. Det spelar ingen roll för dom hur ärlig man är eller hur goda avsikter man har. Elakheten sitter för djupt och kan skaka av sig allt så länge det gagnar dem själva. För egentligen handlar det kanske inte så mycket om rå elakhet utan kanske mest om ett gigantiskt ego som låter sig ta hur mycket plats som helst. Ett sätt att tänka där JAGET alltid är främst. "Jaha, det gör skitont i dig. Tråkigt. Jag kommer inte hjälpa dig". Ibland tror jag att vi alla önskat att vi kunnat resonera så, men för dom flesta så är det omöjligt. Det ligger för djupt i en att vilja väl. Det gäller dock, som sagt, inte alla. 

Den senaste veckan har vi sett det på TV, läst om det i alla tidningar, på alla webbplatser. Vad som händer när "vad JAG tycker" sätts främst. Vad som händer när den egna åsikten ger rätt att agera precis hur som helst, till och med döda. Är det kanske inte egentligen vad Norge fick uppleva? En person som gav sig själv rätten att handla helt enligt sina egna intressen, sin egen åsikt, och därav tog sig rätten att utplåna dem som tyckte olika? Och är det kanske därför vi andra har så svårt att förstå denna handling (det och att den var så vansinnigt grym till sin natur), för att vi vet inom oss att vad JAG än tycker/tänker/känner så kan jag aldrig skada någon som tycker olikt mig? Vi vet att våra egna egon aldrig kommer få ta så mycket plats, vi kommer aldrig låta dom göra det.

Det som skett i Norge måste vara ego/elakhet när den är som störst, men även här nere i vardagen så är det så vansinnigt viktigt att komma ihåg att försöka låta bli att skada. Eller kanske att våga tro på att människorna runt en är goda och därav förtjänar att bli väl behandlade. Att sluta trampa på andra, även i den lilla världen. Ingen är ett helgon, men om man vet på förhand att det man är på väg att göra kommer skada någon så borde man kanske låta bli att göra det. Försöka åtminstone. 

tystnad. kanske det mest högljudda i hela världen. i tysnaden sägs så mycket mer. alla orden man inte vågar säga, eller vill säga, kan sägas genom tysnad. tysnaden kan dock feltolkas så otroligt lätt. är du tyst för att du har ett dåligt besked att komma med, för att du inte vågar säga något, eller för att du inte har något att säga? tysnad är också det absolut svåraste att bemöta. man kan inte bli arg på någon som är tyst, men frustrerad, till och med ledsen. för den som är tyst är inte ärlig. den vågar inte vara ärlig. den vågar inte tala om vad som finns i hjärtat, vare sig det är kärlek eller hat. och den som är tyst dåöljer något, gömmer sina ord för omvärlden och främst - väljer den lätta vägen. "jag är tyst så har jag ingenting sagt". nä, så fungerar det inte. 

jag är en grubblare, det kan ingen (som läser denna bloggen) ha missat. har till och med valt att göra mina grubblerier till mitt yrke, eller iaf få användning av dom i mitt yrke. dock kommer jag alltid till samma slutsats när jag grubblar. det finna bara en väg i allt, vilket bekymmer man än stöter på, och det är ärlighet. ärlighet är svaret på allt. hur ont det än gör, hur dålig stämning det än blir, hur jävligt det man gjort än må vara så kan det aldrig någonsin få en lösning så länge man inte är ärlig. detta gäller även ärligheten mot en själv. kanske är detta det svåraste, att se sig själv i spegeln och vara 100% ärlig. säga dom orden man döljer längst inne i sig själv. se sanningen och acceptera den. sjukt jävla jättesvårt. 

så länge man är tyst är man också oärlig. oärlig genom att man inte sagt något, vare sig till någon annan eller till sig själv. inte förklarat, inte sett i vitögat, inte erkänt. inte tagit smällen, eller kanske faktiskt fått njuta av det underbart vackra som ärlighet kan generera. det är nämligen den andra sidan på detta med ärlighet. utan ärlighet, i tystnaden, kan man heller aldrig få något ärligt och vackert tillbaka. om man aldrig säger det man känner så kan man heller aldrig kräva av någon annan att dom ska säga något. 

jag kommer inte vara tyst. tro mig. så lita därför på att jag menar det jag säger. 

please, speak up. vad du än har att säga. 

<3Vilken extem period av mitt liv detta är!!! Inget är lite lagom sådär, allt är bara så maximerat som det kan bli. När jag sover så.sover jag extremt mycket eller extremt lite. Vissa dagar är extremt lugna, på gränsen till trista, medan dom andra (dom flesta..) går i ett helt vansinnigt tempo med tusen möten och upplevelser. Det är sjukt häftigt. Topparna är galet höga och dalarna djupa (men som tur är få!). Hoppas verkligen jag kommer komma ihåg den här tiden. Är lite rädd att denna tiden kommer gå för fort och därav inte få fäste i mitt minne. Nä, så får det inte bli. Ska suga ut varenda minut. Tack tack tack för att jag får vara med om denna tiden. Tack till alla er som är med på resan. Jag älskar er mer än ord kan beskriva <3

Det kanske är fel. Jag vet. Det kanske kommer göra ont. Jag vet. Det kanske är helt jävla opraktiskt, vansinnigt, galet, egoistiskt. Jag vet. Ni kanske kommer tycka att jag gör fel, jag kanske kommer såra er, jag kanske säger fel saker, skadar, blir för mycket. Jag vet. 

Men jag måste. 

Det är så jävla svårt att definiera kärlek. Vad fan är det egentligen att man dras till någon? Är det för att det är så jävla praktiskt? Nej. Är det för att det är den lättaste vägen? Nej. Är det för att man inte vill vara ensam? Mja.. Kanske för stunden, men aldrig i längden. Nä, det handlar om något annat. Något man inte kan sätta fingret på. Något som uppstår i stunden. Den största kraften av dom alla. Den häftigaste kraften av dom alla. Den som gör en levande. 

Det är sjukt häftigt att få uppleva det ögonblicket. När allt runt omkring står still och man enbart finns i nuet. När inget annat spelar någon roll. Dela den stunden med någon som lyfter en ovanför molnen och vidare. Hålla i alldeles för hårt och hoppas av hela sin själ att stunden  aldrig upphör. Det gör den, lika bra att vara realist där. Men hellre en sådan stund, hur kort den än må vara, än en evighet där allt bara är lagom och tillrättalagt. Hellre chansa och bli jävligt bränd, än att spendera ett liv med att undra hur det kunde gått om man vågade. 

Idag har jag börjat packa ihop min lägenhet. Separationer suger, jag vet, men det är bara att bita i det sura och se möjligheterna i stunden istället. Det tog ett tag att se sig i spegeln när jag insåg att detta blir mitt andra kraschade samboförhållande på 4 år. 4:e flytten på fyra år. Och i höst blir det 5:e lägenheten på 5 år. Men det känns enbart bra. Jag har tagit chansen. Jag ville - och jag gjorde. Det gick inte så jävla bra, många tårar har fått rulla, många hårda ord, många tuffa stunder. Men också många skratt och minnen som jag inte skulle vilja varit utan! Känner iofs inte direkt att jag behöver återuppleva dom, har hellre en annan verklighet från och med nu. En egen verklighet där personer som visade sig vara elaka inte hör hemma. Där det finns plats för nya personer, nya minnen, nya skratt, ny kärlek. Och främst, min egen plats. 

Jag tror det finns en del där ute som håller med mig när jag säger att livet kan vara en galen bergodalbana ibland. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Snabba beslut, för mycket känslor, galenskap och lycka blandat i en enda salig röra. Ibland gråter man tills huvudet håller på att sprängas. Ibland skrattar man tills man har ont i magen. Ibland driver man rundor på ett rosa moln med en hel svärm av fjärilar i magen. Ibland skriker man av ilska över att någon trampat på en. Man ger upp, tar nya tag, ger upp igen, testar, försöker, kämpar, provar något nytt, inser att det inte fungerade och ändrar sig igen. Man vill ha en varm famn, men ändå stå ensam på en klippa och känna vinden i håret. Vara extremt stark men är ändå liten och rädd. Schizofreni när den är som bäst. Men visst hade vi inte velat vara utan det? Även om det är fel/jobbigt/opraktiskt/gör ont/vansinnigt/menlöst/värdelöst/patetiskt/oroande osv.. För sen kommer toppen. Kanske kommer den bara för en dag, eller för en natt. Men när den är där är det så jävla värt det! Då är det värt att flytta 4 ggr på 4 år. Då är det värt alla tårarna och alla bakslagen. Då är man kung av hela världen. Då får det vara hur fel det vill för att för MIG är det ändå rätt. 

Ja,för då måste man. 

Frågan på mina läppar denna brutalt varma natt är - att bli vansinnig eller att hålla lugnet? Det supersvenska svaret på den frågon kommer för alltid vara att man ska behålla lugnet, men egentligen, vilket hjälper mest? 

Om man blir trampad på, vad mår man bäst av? Att skrika eller att tyst ligga kvar som ett litet offer? Ett stolt litet offer, förvisso, men ändå ett offer. Och vad i vår uppväxt formar oss till att bli offer alternativt förövare? 

Jag kan bli väldigt arg. Dessvärre blir jag då arg på ett totalt okontrollerat sätt. Jag kastar saker, säger tusen ord som jag egentligen inte menar, blir förvirrad och får inte ur mig det som egentligen gör ont, handfallen som fan, svettas, skriker tills jag tappar luften. Ni förstår nog. Detta är totalt värdelöst. Ingen kan i den stunden förstå vad det är jag menar. Vad det är jag vill ha ur mig. Dock går denna period över ganska fort och sedan står jag kvar, ledsen och rädd för mig själv. I behov av en kram, av snälla och varma ord, behöver få säga förlåt och återfå glöden i ögonen, få mina tårar torkade. Ego. Ego som fan. Jag erkänner. 

Men man ska också veta att jag inte blir arg speciellt lätt. Inte ens "tredje gången gillt" gäller för mig. Snarare 11 gången typ. Man kan trampa runt ganska länge på mig. Jag blir ledsen som fan men är en jävel på att hålla masken och att bita ihop. Men när bägaren rinner över, då gör den det med besked. 

Min ilska har varit betydligt värre än vad den är numera. Jag fick lära mig, den svåra vägen, hur man ska handskas med den. Svaren är många men jag har med tiden utarbetat en del lysande taktiker. Jag ritar eller skriver. I flera timmar kan jag sitta tyst och få ur mig frustration på ett papper. Hjälper inte det kan jag se till att matta ut mig själv, fysiskt, så att jag helt enkelt inte orkar vara arg eller ledsen. Det har funnits tillfällen då jag möblerat om hela mitt hem för att må bättre. Det blir så konkret då att man gjort något. Och nyhetens behag kan överskugga det mesta. Hjälper inget av ovanstående så drar jag iväg och byter miljö för en stund. Andas annan luft. Det hjälper alltid. 

Just nu hade jag nog behövt det. Igen kanske man ska säga eftersom jag inte spenderat en hel vecka i Sverige på ett tag. Annat har lockat. Luften, värmen, kärleken. Det jag för stunden kallar hem är mitt gamla flickrum. En separation stundar och det gamla hemmet ska tömmas. Känns enbart skönt, men det är trots detta brutalt fysiskt och psykiskt påfrestande. Men när det är gjort är det gjort och då stundar en ytterst ljus framtid. Det vet jag. 

Åter till det här med att skrika eller inte. Ibland blir det för mycket. Ibland vill man bara kasta in handduken och be någon att fara åt helvete och helst lite längre. Eller så kanske man bara vill ha en reaktion. Kunna börja bena i det som gör ont. Försiktigt få personen som trampar på en att åtminstonde trippa något lättare på en. Man vill helst uppnå detta med tystnad, jag vet, men ibland är det vansinnigt svårt att hålla tyst. Finns det kanske något mellanting? Bara skrika till när det trampas på ens extremt ömma delar? Ta en del av trampandet? Eller är man feg då?

Och varför har vissa så lätt att skrika till, att ta sig rätten att bli arg/ledsen/förbannad när inte alla an gör det? När alla andra fortfarande ser till att ha mjuka duntofflor på sig i sina resonemang. För att det inte ska bli fel. för att det inte ska göra ont. för att lämna disskusionen med ett leende på läpparna? För mig är det så. jag hatar att ha ovänner. Att hela tiden leva med vetskapen om att någon är arg på mig. Till alla er som känner mig vill jag verkligen ha sagt att när det gäller mig så VILL jag att ni skriker om jag trampar på er. Först då kan jag få chansen att göra om och göra rätt. Ge, och få. svart på vitt och bli helt lugn. Inte hela tiden gå rundor med ett litet mörkt moln ovanför huvudet. 

Har inte bestämt mig än. Skrika eller inte? 

Vad tycker ni?

Ta det nu lugnt.. Ni har gott om tid på er att komma med ett svar. Imorgon är nämligen min först ordentliga sovmorgon på flera veckor. Så fan ta den som väcker mig!!! Fan.. Känner nu att dagens inlägg inte riktigt blev vad jag hoppades. Hur som helst, fundera på mig fråga ;)

Jag är inte så aktiv, nä, jag vet. Det försiggår mycket i mitt huvud men det är inte alltid så lätt att formulera, därav inte så många inlägg just nu. Men nu kommer ett iaf, så får vi väl se när det kommer fler ;)

Kvällens ämne i telefonkonferensen mellan mig och syrran blev hur vår historia påverkar oss. För visst fan påverkar den oss! Allt vi har varit med om, bra som dåligt, säter spår, skapar ärr, lär oss och leder oss. Jag gillar det. Rakt av. Jag gillar min egen historia, men kanske främst så gillar jag andra människors historier. Det bästa är när man möter en ny person och får ta del av dennes historia. Shit va trist det hade varit om det inte fanns några lik i garderoben hos nya bekanskaper! Inget att gräva i, undra om, fråga om, luska ut, lära av. Inga erfarenheter, minnen. Värdelöst. 

Men man ska inte glömma hur mycket vår historia påverkar oss. Speciellt i relation till andra människor. Skrämt barn skyr elden heter det. Visst är det så. Det vi varit med om kan ju som sagt göra ärr. (Ja, jag vet att jag skrivit om detta tidigare.. men man byter inte ut ett vinnande lag!) Ibland är det för jävla svårt att se till att dessa ärr inte går upp, inte blir till nya vidöppna sår. Vissa ärr kanske man mevetet slår upp gång på annan tills den dagen huden på stället helt enkelt blivit så tjock att man inte längre kan forcera den. Tills kroppen byggt ett pansar mot omvärlden och inget längre rår på den. Kanske måste man slå upp vissa sår många gånger. Inte alla, men vissa. 

Kvällen har även bjudit på tankar om att passa in. Göra som man ska, som andra vill, så som sig bör. Jag personligen är stark motståndare till sådant. Troligtvis för att jag själv får fullkomlig panik när man försöker trycka in människor i fack som dom ändå kommer rymma ifrån. Det är inte lönt, let's face it. reptilhjärnan kommer sparka bak ut, slå sig fri, gå mot vinden och vinna i slutändan. Så är det alltid. Det kanske bästa exemplet på det är personer som väljer att ta sitt eget liv. Totalt jävla värdelöst. Ingen, verkligen ingen, får ut något av att någon begår självmord. Den avlidne missar otroligt många vackra år och omgivningen står kvar, ensamma och ledsna med tusen frågor. Men vill man, så gör man. (OBS! Försöker inte rättfärdiga självmordstankar, bara ge ett mycket brutalt exempel!)

När det känns i varenda cell att man måste ta en viss väg, även om man vet att det är en djävulsk omväg, så lär man välja den vägen. Inte för att jävlas, inte för att man så jättegärna vill, inte för att det är praktisk utan för att båda benen skriker att man måste. Självklart finns det människor som inte kommer lyssna på sina kroppar. Som tar den "rätta" vägen, så alla blir nöjda och glada, men dom kommer aldrig heller riktigt få reda på vad lycka är. Hur det känns att springa i en snöstorm, helt uppfylld av kärlek, så hög på livet att man inte känner att fingrarna börjar skifta i blått och att alla världens jävligaste förkylningar har fri passage rakt igenom imunförsvaret. Dom kommer aldrig Dom kommer aldrig stå i en regnskur och le åt hur vacker världen är. Dom kommer aldrig inse det stora i känslan att nå det yttersta. Släppa så mycket på tyglarna och känna hur man trots risken att falla av hästen, trots allt sitter stadigt kvar. 

Och för att återknyta till det där med ens historia så vill jag tro att varenda felaktigt/mindre genomtänkt/vansinnigt/dumdristigt val man tar gör att ens historia blir lite roligare. Lite mer händelserik. Lite vackrare. Kanske blir dalarna i den lite djupare, men topparna blir nog fan lite högre också! Och man lär bli fan så mycket mer intressant att lyssna på! 

Om inget annat lär man ju kunna skratta åt sin egen galenskap en vacker dag ;)

Jag har upplevt så mycket kärlek den senaste veckan. Helt otroligt! Först en födelsedag av rang. Blev firad av underbara kollegor på fantastisk personalfest (credd till Fredrik och Mattias!!) och lullade hem vid 4 för 2 timmars kvalitetssömn. Därefter en helg i kärlekens stad - London. Fick återupptäcka kärleken till staden, väcka liv i kärlek jag trodde var förlorad, dela det yttersta och gråta av lycka. Detta i sällskap med en av mina största kärlekar - min vackra syster. Jävlar vad bra hon är! Ni kan verkligen inte ens ana!! 

Sen har det fortsatt i den riktningen. Igår satt jag tillsammans med underbara vänner på världens bästa balkong och innan jag kom dit satt jag i världens bästa fönsterkarm med världens bästa Helen. Att man kan få ha det så bra! Få skratta så mycket! Kramas! Leva! 

Tack till er alla. För allt. För långa nätter och varma dagar. Och främst - för all kärlek!