Ligger i en säng i London och mår som en Gud. Rött vin i grön pappmugg vid min sida. Tröja som är lite fuktig av typiskt engelskt regn. Fylld av intryck, kärlek och ren lycka. Detta var det bästa jag kunde gjort. Hade en förhoppning om att detta skulle bli bra, men vågade aldrig tro att det skulle bli såhär bra. Perfekt. Magiskt. Fulländat. Vill verkligen inte åka hem. Inte alls. Vill fortsätta vara såhär hög på livet. Berusad av massa känslor jag trodde jag glömt bort. Fel där. Dom fanns kvar. Och tack för att dom plockades ur mig. Tack. Bästa tiden på länge.

Idag har jag gjort en så sjukt häftig sak. Vill skrika ut vad det är till hela världen men lite tystnadsplikt ligger i vägen ;) Men det kommer, don't you worry! Vill dock passa på att tacka en fantastisk plats som verkligen betytt så otroligt mycket för mig - Roasting House! Detta kan vara himlen på jorden. Där andas man alltid så lätt och dom har gett mig möjligheter jag aldrig kunnat drömma om. Idag fick jag ännu en, tro mig, jag kommer vårda den. Ser så otroligt mycket fram emot arbetet som ligger framför mig!! Känns verkligen som att allt är möjligt, och det är det, det är det som är det fina! 

Under tiden ni väntar på mina spännande nyheter så kan nu ju läsa den här artikeln - 

http://swedishstereo.blogspot.com/2011/06/maria-radioactive-and-out-of-control.html

Lite om mitt soloprojekt och ni kan även passa på att lyssna lite på mina låtar :) 

Såhääääär glad blir man på Roasting House!! Extra stor kram till Anderz Wrethov, Johanna Elkesdotter, Denniz Jamm, Dan och Andreas Stone!! Ni är alla änglar!! <3

Jag har spenderat en väldigt stor del av mitt liv med att inte känna. Med att leta efter anledningar till att slippa känna. Det var verkligen för jävla jobbigt för mig när det kom barn in i mitt liv efter som jag inte kunde hindra mina känslor inför dom. Jag var tvungen att känna. Jag har verkligen tagit alla vägar. Varit perfekt, festat, sårat, stängt inne, skadat mig själv, skrikit, bråkat, älskat sönder, varit tyst, gråtit. Allt för att slippa känna. Slippa ha känslorna nära. Jag har varit extremt kärleksfull, förstående och hjälpsam. Velat skona alla från mina känslor, inklusive mig själv. Velat fly långt långt långt bort och samtidigt bli sedd. Velat att någon skulle se igenom. Att dom skulle höra det jag inte sa. Detta är en omöjlig uppgift, det är jag den första att skriva under på. Men jag har ändå hoppats att någon skulle se det. Att det skulle lyckas lysa igenom. Att det skulle genomskådas att jag egentligen är ganska liten, relativt vilsen och i enormt behov av att våga älska på riktigt. Våga lägga sitt hjärta i någons händer och fullt ut lita på att dom kommer ta hand om det. Våga vara ärlig. säga det som sitter djupast i hjärtat. Det som kanske gör ont men som är den kalla verkligheten. Jag har kanaliserat dessa känslorna på alla sätt jag kunnat. Skrivit tusen texter, till och med gjort detta till mitt yrke. Där och då kan jag vara brutalt ärlig, enbart för att ingen kan hålla det emot mig. Inga frågor ställs. Jag behöver inte stå till svars. Och tro mig jag har verkligen försökt var öppen ibland. Jag har spenderat timmar på att förbereda mig inför ett möte med någon som jag valt ut som en förvaltare av min sanning. Ibland har jag lyckats till viss del men aldrig fullt ut. Nu har jag kommit till en punkt då kan inte kan freda mig från känslorna. Dom äter upp mig. Jag vill skrika ut dom. Säga alla orden som aldrig kom. Det är dock för sent nu. För den som skulle hört dom finns inte längre här. Jag kommer för evigt få leva med den vetskapen. Och det gör så jävla ont. Ont på ett sätt jag aldrig vågat ha ont. Nu måste jag. Har inget val. Jag vill tänka att det kommer vara värt det. Att det onda kommer löna sig. Jag vill säga att jag fått lära mig den hårda vägen att det är såhär det går när man inte vågar. Men jag vet inte än. Vet inte om jag riktigt vågar tro det. Vet inte om jag vågar förlita mig så mycket på ärligheten än. Vet inte. Ont. Så ont.

När det inte blir som man tänkt sig, när vägen blir mer än lovligt krokig och himlen kolsvart, när man finner sig själv i någon form av bubbla - då har man två val.1. Man kan dra täcket över huvudet och fullkomligt lägga ner. Dra ut alla kontakter, gråta tre floder och ge upp på allt och alla. Låta bitterheten ta över varenda liten centimeter av ens kropp och bestämma sig för att aldrig le igen. Eller..2. Resa sig och se sig själv i spegeln. Säga högt och tydligt att inget ska få knäcka mig, hur ont jag än har eller hur mörk himlen än är. Eventuellt har jag bara ett liv och det ska fan inte spenderas under ett täcke. Jag är värd mer. Jag kan mer. Och jag vill mer. Jag älskar livet för mycket för att inte ta del av det och ingen ska få mig att missa alla möjligheter som finns runt mig.Jag tänker välja alt. 2. jag har ingen aning om var vägen slutar. Det kommer inte vara lätt. Det gör sjukt ont men det kommer göra ondare om skyddsnäten får hänga kvar och jag helt slutar skratta. Jag vägrar bli bitter, jag vägrar ge någon det. Mitt hjärta är alldeles för fullt av kärlek och passion för att inte göra något av det. Och kanske har man, som sagt, bara ett liv.. Och det ska LEVAS. Så får vi väl se vem som hänger med på den resan. I värsta fall får jag väl resa på egen hand. Men resas - det ska det. Mia

Läste precis en blogg där det listades modemissar. Jo, tack, alla har vi en del sådana på vårt samvete! Det har funnits vissa plagg som nästan fungerat som signaturer för specifika tidsperioder.

För min egen del talar jag då till exempel om:

- Crocker jeansen med orange sömm på insidan. Detta var det absolut coolaste man kunde äga när jag gick i 7:an. 

- Jazzbyxorna, allmänt kallade "pentabyxorna". Sladdriga byxor i något märkligt konstmaterial som köptes i stånd på diverse festivaler. Jag hade svarta och grå. Om man var riktigt våglig, år 1999, så hade man vita jazzbyxor med svarta stringtrosor undor. Så att trosorna lyste igenom sådär sexigt.. Eller inte ;)

- Under perioden med jazzbyxor bar man även gärna dubbla linnen med smala axelband. Helst skulle det vara något tryck på linnet, typ en kinesisk drake i silver. Mycket snyggt ;)

- Som tonåring sprang jag rundor i stora sweatshirts från något sportmärke, helst med stickad polotröja under. Svarta, vida, kavajbyxor till det och kritvit vindjacka. Tjusigt. 

- En period hade alla på min skola tröjor från märket "Tiger Of Sweden". Svindyra och inte speciellt fantastisk kvalité.. men ändå :)

- Under gymnasiet var det ytterst viktigt att inför varje helg införskaffa ett nytt svart linne, helt v-ringat, från någon fin liten butik. Till det bar man Fornarina-jeans och svarta stövlar med spetsig tå. Och stora örhängen. Icke att förglömma!

- Sen var där en period då man inte lämnade hemmet en lördagkväll utan exktemt kort och tajt klänning och skyhöga klackar. Att man klarade av att dansa i dessa skor är ett mysterium än idag, men det gick!

- Vi ska inte gå in på platå-gympaskorna, silverjackan, sarongen, dom extremt utsvängda jeansen, perioden då man skulle se allmänt rik och snobbig ut, alla vita tunikor man ägt och alla par märkesjeans man tvingade sina föräldrar att ge en. Stackars Mamma och Pappa, men tack för att ni orkat med mina konstanta garderobs-förändringar!

En sak jag dock är väldigt tacksam för är att digitalkameran inte fanns när jag var tonåring. Känns ytterst skönt att bilderna av denna brutalt förvirrade period endast finns som papperskopior, i tryggt förvar i diverse album. Tack för att dom inte når Facebook. Verkligen, tack!

En annan sak jag är ytters tacksam är att mina vänner verkar ha relativt dåliga minnen. Dom påminner nämligen ytterst sällan mig om alla otaliga, mer eller mindre lyckade, frisyrer jag haft under åren! Jag har verkligen provat allt utan rakat huvud, dreadlocks och knallrött hår. Men jag är ju bara nästan 24 år än ;) I övrigt har jag nog hunnit med det mesta. Har haft halva håret färgat svart och resten vitt, näst intill helsvart hår, brunt hår, slingat i tusen nyanser av blont, ljusbrunt, rödbrunt, prydlig page, superlockigt, naturligt lockigt, jättelångt, stramt uppsatt, hel lugg, sidbena, mittbena, vågigt, lila toppar på håret, rosa toppar på håret, extensions, ghetto-flätat.. You name it! Nu har det varit superblont ganska länge och trots att det är jobbigt att hålla efter, fyllt av extensions och slitet som fan så totalt älskar jag det! Känns som jag.. :)

Men som sagt.. tack till mina nära och kära som inte påminner mig om min experimentella period ;) Bjuder på några små smakprov...

                        Det är faktiskt sant ... Blondes have more FUN!!!                                  

Idag är första dagens på resten av mitt liv. Tänk om man tänkte så varje dag, jag menar, det är ju trots allt sant! Idag är starten. Från och med idag kan jag göra precis vad som helst, vara med om vad som helst, hamna vart som helst. Det gäller alla, alltid. 

Jag har en mycket stark känsla av att många av mina vänner kommer lyckas väldigt bra inom sina respektive områden. Överhuvudtaget tror, och hoppas, jag att min generation kommer lyckas bra. Detta är en tid av förnyelse och jag känner att många i min närvaro kommer ta den chansen. Att dom kommer våga förverkliga sina drömmar. Dom besitter nämligen så mycket talang och kunskap så det skulle vara den största synden av dom alla om dom inte gjorde något av det. 

Personligen känner jag mer än någonsin hur närvarande mina drömmar är. Jag älskar det jag gör och jag fullkomligt badar i inspiration för tillfället. Får hela tiden nya idéer och bara längtar efter att klättra högre och högre på livets stege. Oj, vad poetisk jag blev där! Det var lite väl fina ord för min smak, det jag egentligen vill säga är att jag LÄNGTAR efter att förverkliga mina drömmar! Jag har burit dom så länge nu så det är dags att närma sig dom!! Jag VILL och jag SKA!! 

Idag har jag spenderat eftermiddagen med att sitta i studion och följa arbetet för ett väldigt duktigt band. Mannen som äger en stor del av mitt hjärta (troligen hela) är medlem i detta band så därför är det ju extra kul att se när dom når klarhet efter klarhet. Tänk, för 3½ år sedan hade vi aldrig trott detta! Kan inte förutspå vart vi är om 3½ år men rör vi oss framåt i denna takten så kan det inte bli annat än fantastiskt! Detta gäller verkligen alla underbara människor min omgivning, mina vackra och starka nära och kära. Visst hade vi inte gissat att vi skulle hamna här? Men det gjorde vi, och nu ska vi ta oss ännu högre, närmre målet, och när vi nått målet kommer vi sätta nya! 

Stäm nu in i Sveriges inofficiella nationalsång... typ i alla fall ;)

Har bänkat mig framför semifinalen till ESC 11. Kan man verkligen tävla i musik? Nja, det är väl tveksamt, då smaken är som baken. Men visst kan man tävla i fetast framträdande! Och visst är stämningen kring detta fenomen havla nöjet! Älskar att höra alla dessa underbara låtar som gör en så glad! 

Och kläderna är ju helt ljuvliga! Tycker egentligen att det bara finns en regel när det kommer till ESCkläder - det ska vara så utflippat, glittrigt och tidstypiskt att man ska skämmas för det 10 år senare! Då blir det som bäst ;)

Här är några av mina favoritbidrag genom tiderna! (eventuellt så är jag lite partisk..)

Finland -07 - sjukt bra låt!!

Danmarks bidrag -09, skrivet av självaste Ronan Keating. Detta är så speciellt för mig eftersom jag jobbade med Danska melodifestivalen 2009. Underbar låt!!

Israel 1998. Perfekt bidrag! Snygg tjej som visar sig vara transexuell - en av dom första gångerna som en Dancelåt vinner - och lång glittrig klänning! Två Tummar Upp!!

UK 1997. Kanske en av dom vackraste låtarna som vunnit, enligt mig i alla fall! Har sjungit denna låten sååå många gånger! Helt ljuvlig!

Grekland -05! Den underbara koreografin, låten, kläderna - perfektion!!

Finland 2006. Seriöst, kan man något annat än älska detta?? Fantastiskt! Snacka om att gå in för sin sak!! Hatten av Lordi!

Sädär ja - nu måste jag bli äckligt patriotisk! Förlåt!! Men, jag älskar de två kommande klippen!! Något av det svenskaste som finns - äkta SCHLAGER!!!

Carola 2006!!

Charlotte Perelli - vinnare av ESC 1999!! 

Åhh.. nu är jag helt varm i hjärtat av denna ESC-chock!! L O V E I T !!!

Det sägs att dagens ungdom saknar integritet. Att vi lägger upp hela våra liv till allmän beskådan i bloggar, på Facebook, bilddagböcker och Twitter. Att vi totalt slutat censurera och bjuder in alla i våra privatliv. Jag tror inte att detta påstående stämmer till 100%.

Nej, jag är faktiskt rädd för motsatsen. Att vi tack vara alla dessa socialamedier lyckats bygga en mur till våra "riktiga" liv. På internet ser ingen dina ögon. Ingen hör vilken ton där är i din röst. Ingen kommer riktigt nära. Där är alltid en skärm i mellan. På nätet kan man låtsas hur mycket som helst. Visst, man kan uttrycka hur mycket känslor som helst på nätet, visa upp alldeles för mycket av sitt liv, lägga ut bilder på alla man känner (i alldeles för intima situationer), dela med sig av sina innersta hemligheter - men ingen kan avgöra om det du säger verkligen är sant. 

Kanske är det farliga egentligen att vi spenderar för mycket tid här? Att folk allt för sällan ser oss i ögonen? Och att vi blir så jävla osäkra på vad som verkligen är sant och vad som är lögn, så när någon gråter ut på nätet så vet vi inte om vi ska skratta eller hjälpa till. Och att vi mer eller mindre bara antar att allt som händer på nätet är på låtsas, en uppmålad bild som vi själva skapar, en fasad som är betydligt lättare att förhålla sig till än verkligheten. Kanske. 

Jag skriver detta då jag reflekterat över min egen förmåga att dagligen skala ner mitt liv till något jag kan tänka mig att dela med mig av. Oftast resulterar det bara i något citat ur en låttext som jag tycker stämmer in på mitt humör för dagen. Personlig - aldrig privat. Dock har jag upptäckt att detta kan skapa en del problem. För det första gör detta att jag konsekvent antar att alla andra resonerar likadant. Har vid ett flertal tillfällen blivit totalt ställd när jag insett att det någon försökte få mig att förstå, via ett chat-meddelande på Facebook, verkligen var på riktigt. Att deras känslor, då oftast besvikna eller sårade, var riktiga. Det andra bekymret är att när jag, vid ett fåtal tillfällen, sträckt ut min hand via internet så tolkas det ytterst lätt som svart humor eller grov ironi. 

Samtidigt kan jag inte tänka mig att vara privat på nätet. Jag delar gärna med mig av roliga bilder, mycket av vad som händer på mitt jobb, om jag hittar på något kul med min familj eller mina vänner, vissa väl valda bitar - men aldrig kärnan. Jag hoppas att ni som känner mig på riktigt kan se igenom min skärm, läsa mellan raderna och tvinga er på mig när ni tycker er märka att något är på tok. Så tänker jag börja resonera från och med nu. Jag ska sluta skratta när folk skriver svarta uppdateringar på Facebook, jag ska sluta se min omvärld som en enda ironisk lekplats, och internet som något som absolut aldrig är på riktigt och börja lyssna på folk när dom försöker säga något. 

Kanske dags för det nu. Kanske dags att bli lite allvarligare. Allvarlig - men återigen - inte privat.