Det här med att vara rak - jag suger på det! 

Låt mig nu förklara denna tes och varför den plötsligt blev så tydlig för mig. 

Jag är en funderare, på alla sätt. Jag kan dagdrömma för att överleva, gå in i en helt annan verklighet än den som existerar om jag finner min omgivning värdelös, har alltid en bild av vad, eller hur, jag vill att saker ska bli INNAN dom bli verklighet. Jag till och med shoppar så. Mitt naturliga shoppingbeteende är att först bestämma mig i huvudet exakt vad jag är ute efter och sen ta reda på om det verkligen finns. Finns det då inte slås hela min fantasi i spillror och jag har väldigt svårt att byta bana. I förhållande är jag precis likadan. Jag målar upp ett drömscenario och kan jag inte göra verklighet av det så har jag extremt svårt för att släppa min bild och ta saker för vad dom är. Mitt hem likadant, jag skissar i huvudet på vilken sorts lampa jag ska ha i fönstret och letar mig sen fördärvad efter EXAKT den lampan. Detta kan innebära ett väldigt mörkt fönster väldigt länge. Kanske för evigt. 

Att vara en funderare är bra när det kommer till kreativa saker. Att skriva, rita eller skapa. Det gör nämligen att man inte ger sig innan man når sin dröm och att man kan kämpa otroligt hårt för sin dröm, men i verkliga livet kan det ställa till det lite för en. Speciellt i relationer med andra människor. Min bristningsgräns är nämligen väldigt långt borta alltid. Jag kan tänka väldigt mycket, men har otroligt svårt att formulera det innan jag verkligen fått nog eller verkligen vet EXAKT vad jag ska säga. Denna startsträcka är allt som oftast på tok för lång. Jag vet egentligen inte alltid vad jag väntar på, kanske på att saker och ting ska lösa sig av sig självt utan att jag ska behöva glänta på min illusion. Det gör det aldrig och i likhet med fönstret kan det då skapas ett otroligt mörker som är väldigt svårt att lysa upp. 

I realtioner har jag oftast en enda väg - att kämpa tills jag inte på något ända sätt kan kämpa mer och då ger jag upp. Totalt. Under tiden jag kämpar är jag oftast tyst. Tyst utåt sätt till vill säga, för i mitt huvud flyger tankarna som tennisbollar i en extremt bra match. Visst, jag kan bli arg som fan, men oftast bli jag arg lite för sent. Arg när jag har så satans mycket att vara arg för så att det inte finns någon hejd på ilskan. Eller så orkar jag till slut inte och tar mig ur saker på ett, ibland, inte så genomtänkt sätt. Exempel - jag blir irriterad på 1, 2, 3, 4, 5, 100000 saker men vet inte riktigt hur jag ska ventilera detta utan att förstöra bilden i mitt huvud om att allt är bra, vilket leder till upparbetad ilska som till slut exploderar likt en vulkan och helt hejdlöst sprutar åt alla håll. Alternativt, jag bara gör, kämpar på, tills jag en dag får nog och bara slutar göra. Tackar för mig och ger fullkomligt fan i alltihop. Dessvärre förstår sällan personen som får utstå detta utbrott riktigt vad det är jag menar vid detta laget eftersom jag oftast går från kritvitt till kolsvart i mina resonemang. Grått är liksom inte riktigt min färg.

Har man upparbetat detta beteende under en lång tid börjar det dessvärre gå ut över positiva känslor också (tro mig, jag vet, det tog mig 8 månader av terapisamtal för att förstå detta om mig själv). Alltså, även positiva känslor bli svåra att kanalisera. Exempel - jag blir kär, är kär, är jättelycklig, men säger absolut ingenting om dessa känslor till personen det rör. Oftast leder detta, som man kan förstå, att personen jag fastnat för inte förstår hur jag känner och då helt tappar intresset för mig. Och DÅ inser jag vad jag måste säga men då har det gått så jävla lång tid att det blir jättesvårt att få ur mig det jag känner på ett sansat sätt. Alternativt så blir det så mycket känslor att jag helt enkelt inte kan hantera dom och lägger ner hela projektet. Dumt? Tja, det kan man kanske tycka?

Dock ska tilläggas att tack vare vetskapen om detta så kan jag idag förstå detta åtminstone och blir inte lika skräckslagen när jag hamnar i sådana situationer. Fortfarande så suger det, fortfarande kan det ge konsekvenser som är helt värdelösa ör min egen räkning, fortfarande kan folk ha lite svårt att få grepp om en tack vare dessa drag, men det är lite lättare för min del att ta in i alla fall. Dessutom har jag märkt att bara vetskapen om detta gör att jag bättrat mig lite. Jag har i alla fall nått till den punkten att jag på ett ytterst rakt sätt kan förmdela vad jag tänker när det handlar om situationer som egentligen inte spelar så stor roll för mig typ om gemene man som jag inte på något sätt bryr mig om försöker få med mig på något jag inte vill. Ordet nej kommer då ytterst fort. "Nej, jag vill INTE". Tilläggas ska också att när jag väl säger något så menar jag det väldigt väldigt väldigt mycket, vare sig det är en positiv eller negativ åsikt jag yttrar. Så nu ska vi bara över den där tröskeln som gör att jag kan snabbare vara lite rakare även när det handlar om situationer som har lite större vikt i mitt liv. Eller kanske personer av större vikt. 

Det hela är egenligen ganska kul. Lite som att lämna lampan tänd när man sover, för då "kommer ingen åt en" i mörkret. Vill någon komma åt en så gör dom det vare sig det är mörkt eller ljust. Blir du kär i någon så är det du vare sig du säger det eller inte. Blir du arg så blir du det vare sig du säger det eller inte. Känslan finns kvar, outtalad eller ej. Herregud, tänk om jag var så förnuftig i verkliga livet som jag är här...

Jaja, erkännandet är väl den första biten, eller? Gör om gör rätt. Och så länge så bjuder jag er (eventuellt) på ett gott skratt åt mina funderingar. Ja, jag är inte mer än människa, och ibland en jävligt yr sådan. Varsågod! Överanalyserande när det är som bäst! Enjoy ;)

Man kan ju undra ibland. Varför resonerar man som man gör? Varför sätter vissa händelser spår i en när andra händelser rinner av en direkt? Och vad kommer det ge för konsekvenser genom åren?

Jag gillar ärr. Gillar mina egna ärr (japp, jag vet att jag skrivit om detta förut). Dom är en del av mig och gör mig till den jag är. Däremot hatar jag att jag upplevt vissa saker som satt negativa spår i mig. Jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag kunde ha en totalt positiv bild av människor. Att jag inte behövde dra på gamla erfarenheter som då och då spelar roll i mitt sätt att bemöta omvärlden. Att min bild av människor var genuint positiv, alltid. Det är den inte. Hur gärna jag än hade velat att det var så. 

Det finns beteenden som jag utvecklat en mycket stark allergi mot. Som frambringar minnen från negativa stunder och som helt enkelt kan driva mig till vansinne när jag stöter på dem. Till exempel..

Jag har enormt svårt för när jag märker att folk runt omkring mig har druckit på tok för mycket. Min bild av riktigt fulla människor är nämligen att man inte alls kan lita på vad dom säger, att man ska behöva ta hand om dom samt att dom dagen efter är totalt värdelösa. Jag vet att det inte alltid är så. Jag vet (av egen erfarenhet...) att det kan hände den bäste att man blir lite väl överförfriskad och att detta inte alls måste betyda att man säger massa konstiga saker, att man trots detta kan vara kapabel att ta vara på sig själv och dessutom fungera åtminstonde hyffsat dagen efter. Jag vet att det är så, men min erfarenhet är en annan. 

En annan sak jag inte alls klarar av är föräldrar som drar sina barn i armen när dom vill få deras uppmärksamhet. Det gör faktiskt fysiskt ont i mig när jag ser någon mamma eller pappa göra det. Och nej, jag blev inte slagen som barn, men jag har andra erfarenheter som gör att detta till något fruktansvärt i min värld, trots att jag är medveten om att det inte alltid gör speciellt ont på barnet om någon tar dom i armen. 

Personer som inte kan hålla i pengar, folk som inte förstår värdet av pengar, personer som sätter ett för högt värde i materiella ting, människor som uttrycker minsta lilla på gränsen till högerextrema åsikt, folk som har svårt att visa uppskattning, när människor inte svarar i sina telefoner eller på sms upprepade gånger, vissa dofter, när man säger något negativt fast med positiv klang i rösten, barn som tappar sin glass på marken, folk som menar att man inte kan ha barn och göra karriär samtidigt - allt detta ger mig nästintill utslag. 

Funderar ibland på hur jag kommer resonera den dagen någon friar till mig. Jag har varit med om det. Jag har gråtit glädjetårarna och stolt skickat mms till halva världen. Dock hände det inte så mycket mer sen. Vi påbörjade inte ens några bröllopsplaner och idag är ringen begraven och vi lever var och en för sig. Kommer denna erfarenhet påverka om jag står inför det igen? Kommer det ta udden av den stunden? Kommer jag tro på den ringen? Kommer jag ens vilja ha den ringen? Kommer det vara lika speciellt då, eller kommer det kanske till och med vara ännu bättre då? Ännu mer rätt? Kommer man jämföra? Göra om och göra rätt?

Jag vill väldigt gärna leva i nuet. Enbart vara här och nu och låta allt gammalt försvinna i samma stund som jag lämnar det, men jag vet att jag inte alltid är sådan. Vissa saker sätter sig, skapar en liten rädsla, eller en försiktighet som kan vara svår att ta sig över. Svår att våga ta sig över. Och ibland blir man kanske lite väl misstänksam när man återupplever bekanta situationer. Kanske drar man lite väl snabba kopplingar till sånt som har varit. Läser in lite väl mycket. I vilket fall som är det, för mig, ibland ofrånkomligt. Samtidigt kan det ju kanske vara lite bra att vara på sin vakt ibland. Man behöver ju inte göra saker som man redan på förhand vet inte resulterar i något bra. 

Aja, den som lever får väl se. Kanske behöver vissa erfaranheter lite extra tid för att rinna av. Kanske är bra att bränna sig ibland så att man lär sig att vara lite mer försiktig med eld. Kanske ens minne sviker med tiden så att man helt enkelt glömmer bort vad man var rädd för. kanske blir man motbevisad. Kanske resulterar vissa erfarenhet i vackra ärr. Och dom gillar jag ju, som sagt ;) 

Somnade tydligen på soffan igår (!!) klockan halv tio på kvällen (!!) iförd jeans, smink och kofta(!!).. Va?? Vad hände?? Hade verkligen inte en enda aning om var jag var när jag vaknade! Lite svag ångest kryper sig in under huden när sånt händer... När man nästintill fått nackspärr tack vare att man sovit på en väldigt liten, och väldigt mjuk, zebrafärgad prydnadskudde. Och glänser som en inoljad bodybuilder i ansiktet för att man somnat med smink. Inte fint . Inte alls. En lågpunkt helt enkelt. Sånt vi inte pratar om (utan istället bloggar om kvart över sju på morgonen??). 

Idag är en "vuxen-dag". Hat-kärlek deluxe till sådana dagar. Under vuxen-dagar gör man sånt som är tvungen till. I mitt fall handlar det idag om att tvätta kläder (typ två par rena trosor kvar..) tvätta bilen, städa bilen, tanka bilen (när jag skriver denna tredje mening om bilen kan jag inte hjälpa att undra varför jag ens äger en bil med tanke på hur tråkigt jag tycker det är att pilla med den??), källsortera sopor, diska... Varför hade man så bråttom att bli vuxen och stå på egna ben en gång i tiden??!! Detta var ju inte kul?? (Hoppas ni anar ironin nu...)

MEN! I vanlig ordning så klurar jag ut ett sätt att göra den här sortens dagar lite roligare :) Idag har jag delat upp min dag i två delar och i mitten har jag lagt in en paus på en timme som jag tänker spendera med en underbar vän och en stor kopp kaffe :) Mysigt! Så istället för att bäva inför denna vuxen-dag ser jag enbart fram emot den! 

Kanske borde ta bort det glansiga i mitt ansikte nu?

Jag blev en gång tillsagd att jag är en alldles för praktisk människa. Att det praktiska i mig tog död på allt annat. Kanske var det sant där och då, troligtvis ligger det en sanning i att jag är praktiskt lagd. Handen upp, japp, sådan är jag. Ibland. 

Jag hatar att fickparkera eftersom det driver mig till vansinne. Därav står min bil alltid parkerad otroligt praktiskt i en ficka som man kör rakt in i. Jag är totalt beroende av min kalender och står totalt handfallen utan den. Jag gillar att städa och att ha det städat runt mig eftersom oreda gör att jag blir totalt oinspirerad att göra något vettigt av mitt liv, eller ens njuta av mitt liv. Jag väljer att ha ett dyrt abonnemang på min telefon för att slippa bry mig om hur mycket jag pratar, när jag pratar, med vem jag pratar osv. Jag gillar att ha koll på papper, koll på mina pengar, koll på min tid, koll på mig själv i största allmänhet. För då blir livet praktiskt att leva, enligt mig. Och ja, att ha koll på allt detta tar någon timme varje dag av mitt liv. Jag bjuder på den, den är värd det den ger. Praktiskt tänkt. Helt klart. 

När jag fick höra att jag var för praktiskt störde det sönder mig. Att vara praktisk är ju inte så jävla kul. Ingen direkt komplimang. Man vill ju höra att man är grymt rolig, galen, charmigt bohemisk osv.. Men sen började jag tänka... Kan man inte ha både sidorna samtidigt? Eller till och med, föder inte det ena det andra?

Om jag filosoferar lite kring min framtid så ser jag självklart att jag en vacker dag vill dela mitt liv med någon. Känner mig inte direkt stressad vill jag tilllägga, men en vacker dag som sagt. Vem denne man är förblir en gåta just nu, men en sak jag är ytterst säker på är att denne person måste vara praktisk. Inte praktisk att älska kanske, men praktisk som person. För det är ju det, vad jag har lärt mig det senaste typ halvåret är att tack vare att jag är praktisk så klarar jag mig i princip själv. Självklart är jag beroende av kärlek i form av vänner och familj, men just alla dom praktiska detaljerna i mitt liv så som att städa, diska, handla och liknande klarar jag helt fint själv. Ända anledningen för mig att dela mitt liv med någon är enbart käleken till den personen. Hade det nu varit så att jag varit totalt opraktisk och komplett oförmögen att ta hand om mig själv hade troligtvis stor del av anledningen att leva med någon legat i att denne person hade kunnat komma in och styra upp saker för mig. Ta hand om mig. Det vill inte jag. Det behöver inte jag. Jag vill inte bli omhändertagen. Jag vill heller inte ta hand om någon. Jag vill enbart älska och bli älskad. Och den dagen man står inför att dela det som kallas vardag med någon vill jag enbart sammanlänka våra var för sig praktiska liv så att det blir gemensamt praktisk, för att sen få fortsätta att lägga min energi på att älska och att bli älskad. 

Kärleken däremot är inte, kommer aldrig bli, och ska främst aldrig vara praktisk. Att älska någon är det häftigaste som finns men också det som lättast kan krossa dig i tusen små bitar. Man lämnar sitt hjärta i någon annans händer och ber en stilla bön att denne inte kastar det i marken. Men om resten av livet är uppstyrt så kan man ju våga ta den risken. Då kan det finnas plats för några små kärleks-stormar. Livet i övrigt är ju ändå lugnt och ordnat, grunden är stabil och man har fast mark under fötterna. Och främst - den dagen jag nästa gång har den stora lyckan att se någon fantastisk man in i ögonen och säga "Jag älskar dig" så vill jag inte att undertexten i den sekvensen ska lyda "...för det är så jävla skönt att ha någon att skylla på när soporna blivit uttagna och dessutom är det perfekt att du kan sånt här med datorer och sånt, eftersom att jag tycker det är skittråkigt..". Nä, den undertexten ska, och kommer, enbart säga "Jag älskar dig. Bara för att du är du. Ingen annan anledning."

Om 13 dagar är det ett år sedan. 13 små dagar kvar tills jag tagit mig igenom ett år. Sedan jag valde att leva, med allt vad det innebär. Det har varit ett helt vansinnigt år. Topparna har varit skyhöga och dalarna extremt mörka. Jag kommer ihåg när någon för första gången såg mig i ögonen och sa "Hej, nu kommer det göra riktigt ont, för nu ska alla tårarna som du har inom dig komma ut" Det gjorde dom. Tror faktiskt till och med där var en liten period då jag inte hade någr tårar kvar alls i kroppen. Precis som om jag var helt dränerad på tårvätska. Dom kom som tur var tillbaka men då i en lättare form. Tårar som inte gjorde ont att gråta. Mjuka och snälla tårar. 

Utan att låta helt Amerikanskt dramatiskt så önskar jag att alla hade fått lov att göra denna resan. Fått lov att stå på branten och kika ut för att sedan inse att det är bättre på den skrovliga klippan. Att livet är för fint. För vackert. 

Jag är så galet tacksam för detta året. Skulle vilja skriva ut allas namn som varit änglar för mig, men mina vana trogen så kommer jag fortsätta skriva i gåtor. Ni får känna in och le för er själva. 

Först måste jag nämna dig. Du med den rösten som fick mig att inse vad fan jag höll på med. Den mest kärleksfulla rösten i hela världen. Den rösten som nog var det första jag hörde en gåg i tiden, någonsin. Tack för all din kärlek. Jag har inte alltid förtjänat den, men tack för att du orkade ändå. 

Sen du. Du som gav mig ett vattenhål. Ett ställe att gråta på. Ett ställe att komma till där jag fick vara. Bara vara. En stulen soffa, en askopp, hur mycket tid som helst, hur många analyser som helst. Min stora trygghet. Blod är inte tjockare än vatten. Du är mitt bevis för det. Kaptenen som inte lämnande skeppet. Tack för att du inte gjorde det. Jag kommer aldrig heller lämna ditt skepp. 

Och du. Du som har hela min historia. Som kan alla hemligheterna och som var där då dom skapades. Du som aldrig någonsin kräver och aldrig kväver. Som bara finns. Som är så jävla bra men som själv är löjligt omedveten om det. Den blivande gudmodern till mina barn. Min vapendragare i nöd och lust. Tack. 

Måste nämna dig också (även om jag vet att det är totalt onödigt att göra eftersom du varken läser detta eller ens förstår det för den sakens skull..) Du påminde mig om vad det är att vara levande. Hur det känns att älska och vad det är att såra. Du lärde mig mycket mer än du trodde och gav mig dessutom en stund som jag aldrig kommer glömma. När du kom var det som att för första gången på mycket länge andas helt ren luft. Jag fick vara precis som jag är i din närvaro. Bara jag. Dessutom fick jag återuppleva något som jag totalt hade stängt dörren för. Vad som än händer så kommer jag för alltid vara tacksam för att du kom in i mitt liv, för jävlar vad du hjälpte mig att vakna. 

Min sommarkatt ska man inte glömma. Hjälten som hjälpte oss alla. Kom med nya vinklar på livet. Kom med värme. Som skrattade med mig och var min vän vad som än hände. Tack. Verkligen tack. 

Sist men inte minst måste jag dessvärre göra en stor hög av alla er andra för annars kommer detta bli världens längst blogginlägg. Jag kommer aldrig kunna betala tillbaka för detta året. Kommer aldrig kunna krama er tillräckligt hårt. Men om ni läser detta så kanske ni kan ana lite av vad jag känner för er. Inse på något vis hur enormt högt jag håller er, hur viktiga ni är, hur glad jag är att ni finns och hur enormt mycket jag älskar er alla. Jag ska försöka tacka er alla personligen när vi ses. Men snälla, under tiden, bara vet om hur enormt mycket ni betyder för mig. Tack för alla axlar jag har fått gråta ut mot, alla händer ni räckt ut, alla skratt ni hjälpt mig frambringa, alla samtal, allt stöd, alla vackra ord och allt hopp.

13 dagar till. Ett helt år. Från djupet av mitt hjärta - tack för att jag fått komma hit. 

Hemma. Jag är hemma. Fy fan vad långt det var hit! Känns som det tog minst två evigheter, men nu är jag här!!!! Magiskt!

Detta har ju som sagt varit en väldigt speciell sommar, men idag när jag kom tillbaka på jobb så insåg jag hur jävla coolt det är att ha haft denna sommaren! Så extremt nyttig den har varit, på alla sätt :) Vissa bitar av sommaren önskar jag verkligen att jag skulle kunna återuppleva, om än med en lite annan säkerhet i mig själv. 

Men nu kommer en höst! En höst som ska bli helt fantastisk!! Första hösten i mitt nya hem, första hösten som singel (någonsin tror jag?), första hösten för mitt nya band.. Mycket ska hända för första gången och nu när jag sitter här och tänker på det kan jag inte låta bli att le med hela ansiktet :) Visst, vi ska inte underskatta känslan av att dela en mörk höst med någon man tycker om, kura upp under en filt, tända ljus osv - men det finns andra sätta att mysa också! Ser så sjukt mycket fram emot helger med vänner, jobbhelger, vin och skratt! Ska lulla rundor i min nya skinnjacka, tända en miljon doftljus, bada i timmar, skriva massor, sitta på cafén och jobba över en stor kopp kaffe.. Wiiiii!!! Shit vad jag ler!!!

Måste dock passa på att från djupet av mitt hjärta tacka mina vänner som varit mina änglar hela denna sommaren! Mitt underbara tjejgäng, mina ljuvliga kollegor, min vackra familj, och alla ni andra som hjälpt till på en miljon sätt - Jag älskar er mer än jag kan förmedla med ord <3 !

Borde även tacka en annan person.. men det får jag göra när tillfälle ges...

Vi kör lite bildkavalkad från denna underbara sommar. Enjoy!

Sötaste kusinen tog studenten :) 

Fantastisk underhållning på skolavslutningen ;) 

Denna person har betytt så extremt mycket för mig denna sommaren. Min sambo och stora kärlek - sis! 

Som dessutom var med på världens bästa och mest välbehövda Londonresa. Kommer bära dom dagarna i mitt hjärta förevigt, eller rättare sagt, lämnade en bit av mitt hjärta där :) 

Och ja, vi styrde årets midsommarfest innehållande allt ett midsommarfirande bör ;) Klockrent! 

Delar av det berömda Ballegänget (kort. för balkong that is...) Har spenderat VÄLDIGT många kvällar med dessa stjärnor :) MINA stjärnor ;) 

Simply LOVE! 

Har faktiskt hunnit med ett gäng konserter också! Här Robyn, men även Lisa Miskovsky, Erik Hassle, September och icke att förglömma The Ark!! 

Och spenderat fantastiska dagar/kvällar med underbara damer :)  

Samt kramats med alla gosiga barn i min närhet :D 

Magiska solnedgångar... 

   Har blandats med oförglömliga fester..

Kärlek. 

Detta har varit den märkligaste sommaren i mitt (i och för sig relativt korta) liv. Den har varit sprängfylld med känslor, goda som mindre goda. Jag har skrattat så jag inte kunnat andas, gråtit tills tårarna tagit slut, provat saker jag aldrig trodde jag skulle våga, tagit bra beslut, tagit mindre genomtänkta beslut, älskat och hatat med samma utomjordiska kraft, lämnat, blivit lämnad, sagt hej och hej då, skadat, blivit skadad, öppnat upp, kämpat, lagt ner, rest mig på nytt, dansat mig genomsvettig, gjort om och gjort rätt, yagit hand om och blivit omhändertagen, önskat, saknat, blivit uppfylld av den största lyckan man kan föreställa sig och rusat fram i ett tempo jag hyser en mycket märklig hat-kärlek till. Vilken sommar! 

En viktig sak jag kommer ta med mig från denna sommaren är känslan av vilka helt fantastiska vänner jag har, gamla och nya. Tack! Från djupet av mitt hjärta, TACK för alla stunder med er! Älskar er alla så otroligt mycket!

Denna sommar har även präglats mycket av all musik som funnits runt mig. I framtiden, när jag hör låtarna jag snart kommer länka till, kommer jag för evigt tänka på den vansinniga men ljuvliga sommaren 2011 <3

Vi avrundar allt detta med ett litet tips inför hösten 2011 - detta kommer bli en av dom (i mitt tycke) bästa låtarna som släpps i höst. NJUT!! 

"Tvillingen är kvicktänkt och intelligenta. De älskar att diskutera och prata och söker ständigt nya kontakter. De är mycket fördomsfria och ofta mycket ungdomliga. De gillar att ta del av nyheter och ta sig an och debattera kring olika problem, men oftast tröttnar de på ämnet innan de når fram till en lösning och har redan kastat sig in i en ny frågeställning, ett nytt projekt. Det pratar ofta fort och kastar fram den ena idén efter den andra i raskt takt och de byter åsikter ofta och gärna med motiveringen ”man kan väl ändra sig”. 

Jag har aldrig varit speciellt inne på astrologi. Inte tänkt så mycket på det, men min syster är lite halvintresserad av det och därför har jag dragits med lite. Det obehagliga i det är att jag insett hur extremt bra mitt teckens karaktärsdrag stämmer in på mig. På pricken. Exakt. 

För mig så finns det två världar. Den yttre världen som vi alla är i och rör oss i är den ena. Det är den världen som syns för alla. Den andra världen finns i mitt huvud. Nu kanske jag låter lite psykiskt störd, men inuti mig pågår det alltid så många tankeprocesser så det blir liksom en egen liten värld. Mitt huvud går på någon form utav konstant speed där det hela tiden händer vansinnigt mycket. Jag har liksom inte förmågan att släppa en händelse, bara sådär, och avskriva den som onödig att fundera över. Nä, allt som händer i den yttre världen måste jag liksom ta in och sedan analysera sönder i mitt huvud. Detta är både positivt och negativt. Ibland önskar jag att jag kunde stänga av helt, gå på auto-pilot, och totalt lägga ner verksamheten. Å andra sidan är det väldigt praktiskt att fundera mycket för det gör mig ganska kreativ. Det jobbigaste är nästan att det alltid pågår så MÅNGA tankeprocesser i mitt huvud samtidigt. Under en minut kan mna tankegångar gå typ "Undrar varför hon sa så? Varför valde hon dom orden? Och tonfallet, hur var det med de? Man kanske skulle klä om soffan i lila? Så kunde man ha den mattan till? Men den mattan kanske jag tröttnar på en vacker dag. Och om jag skaffar barn om 5 år så kommer den inte funka. Och när jag får barn vill jag att dom ska heta ****. Fast det kanske låter konstigt med det namnet utomlands. Och då när jag var utomlands senast så åt vi på den restaurangen och undrar vad jag ska äta ikväll? Har min telefon ringt? Jag borde kolla min mail. Vad hette den appen som var bra för min nya mail? Jag borde städa bilen... osv osv osv osv" 

Jag startade denna bloggen en gång i tiden för att få en möjlighet att kanalisera en del av mina funderingar. Få ut dom och kunna spara dom. Har provat dagbok också men jag fastnar vid småsaker som materialet på pappret, färgen, formen, allt blir bara en hang up. datorn är mer konsekvent likadan. dock måste jag vara noga med att stänga ner alla FB/Twitter/Mail-sidor medan jag skriver för annnars vandrar jag bort snabbt som attan. Likadant fungerar jag när jag skriver musik. Jag kan egentligen bara skriva vid två tillfällen - antingen när någon ber mig skriva om något eller när mitt huvud är sprängfyllt av funderingar som till slut måste få en melodi. I flera dagar kan jag gå och fundera på något, helt utan att känna att det är något jag vill göra en sång av, men sedan är det som om bägaren rinner över och då måste jag skapa något av mina tankar. Oftast skriver jag, men det händer att jag spenderar en hel natt med block och penna framför mig, frenetiskt skissande. 

Att vara en sån som funderar mycket gör att man får ett ganska märkligt humör ibland. Jag kan sitta och vara överlycklig och så plötsligt bara vänder det. Lite som att vara evig tonåring. På 2 sekunder kan jag gå från sprudlande glad till superdeppig. Senast idag hände det. Efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg kände jag mig som king of the world, sen kom en ny tanke in i huvudet och plötsligt låg jag fastklistrad i soffan, lägre än lägst. 

En annan konsekvens av mina tankar återspeglas ofta i relationer till andra människor. Jag kan sakna sönder någon för att sedan bli totalt oberörd när jag väl träffar personen i fråga. Jag kan få för mig att jag är superkär i någon och sedan går det över på en eftermiddag. När det gäller kärlek tar det, för övrigt, jättelång tid för mig att fatta vad jag verkligen känner för någon. Jag blir ofta blixtkär men sedan måste jag liksom vänta ett bra tag innan jag vet om det är på riktigt. Är det på riktigt kan jag sedan göra nästintill vad som helst för den mannen. Man kan trampa på mig ganska mycket och ganska länge och jag älskar personen i fråga ändå. Tills jag verkligen fått nog, tills jag analyserat klart, blivit färdig med min förvirring. Då säger det bara stopp och sedan har jag lagt benen på ryggen och stuckit. 

Idag blev det en ny text och två blogginlägg. Ett mycket starkt tecken på att jag har väldigt mycket i huvudet just nu. Många känslor att tampas med, såväl positiva som negativa. Det händer mycket just nu och jag både gillar och hatar det. Ibland kan jag verkligen längta efter total lugn och ro i själ och sinne men jag tror faktiskt aldrig det kommer infinna sig till 100%. Men gör det de så ska jag välkomna den erfarenheten med öppna armar.Dock lär jag nog inte känna igen mig själv då.. Men man kan ju alltid ändra sig?!