Så befinner jag mig återigen i staden som jag varit förälskad i så länge jag kan minnas. Det finns verkligen inte ord som kan beskriva hur mycket jag behövde denna resan. Min telefon är tyst, ingen väckarklocka tjuter på morgonen, inga tider att passa, inga orosmoln. Lämnade helt enkelt allt tråkigt hemma. Här är det ego-tid det enda som står på schemat tillsammans med höga skratt, en varm famn, glädjetårar, varmt regn, Primark-påsar, tjejsnack, frihet och kärlek. Mycket kärlek. Kärlek till allt. Livet, saknaden, värmen, människorna här och kanske främst till det faktumet att man faktiskt kan göra om och göra rätt. Ibland tar man en enormt lång omväg för att komma fram till det som betyder något, till det som känns ända in i själen, till det man inte trodde fanns. Fan vad fel jag haft många gånger! Hör mina ord - FÖRLÅT! 

Önskar att ni såg mig nu. Önskar att ni alla log lika mycket som jag gör just nu. Önskar ni var här och delade lyckan. Euforin just nu vet inga gränser. 

Men även lyckliga sagor har ett slut. För min del kommer det imorgon när jag måste åka hem. Förhoppningsvis är det en lite lättare, tryggare och lugnare Maria som återvänder. Håll tummarna. Det gör jag. Hemma väntar det en massa vackra saker. Min älskade familj, mitt (för stunden brutalt stökiga) hem, mina vackra vänner, mitt jobb och ljuvliga RTS. I vanlig ordning kommer jag använda flygresan hem till att brainstorma inför den kommande tiden. Älskar den stunden. Packade till och med ner ett block och penna denna gången så att jag verkligen får med mig allt hem och inte glömmer något där uppe i luften ;) 

Ljuvliga lilla liv. Tack för resan du tar med mig på. Låt den fortsätta för evigt. 

När jag var 14 ville jag inget hellre än att få bli vuxen. Jag kämpade på alla sätt för att bevisa att jag förtjänade en plats i vuxenvärlden. Men trots mina, redan då, 176 cm över havet så fick jag avslag på min önskan. Vilken tur! Min bild av vuxenvärlden kunde ju nämligen inte vara mer felaktig. Jag trodde, på fullaste allvar, att vara vuxen till störst del handlade om att få bestämma över sig själv alltid. Och självklart planerade jag att enbart ta "bra" beslut. Det jag helt hade missat var att man var tvungen att finansiera dessa "besluten". Ska absolut inte utge mig för att ha stenkoll på vuxenlivet än. Ibland skulle man nog kunna säga att jag totalt saknar just "koll" men vissa småsaker har jag snappat upp. Till exempel vet jag att man måste masa sig upp 7.00 för att flytta bilen och på så vis undvika parkeringsböter om man vill ha den stora lyxen att äga en bil. Jag vet också att ingen kommer och fixar ens disk hur mycket man än har att göra på jobb och därav inte har tid att diska. Och jobba måste man för annars får man ligga sömnlös över att man inte kan betala sina räkningar och dessutom kan man totalt glömma allt det där roliga som jag en gång längtade efter att få göra. Gräset är som bekant alltid grönare på andra sidan. Igår åt jag lunch med en underbar vän och diskuterade vuxenliv. Vi var rörande överens om att det inte är så lätt att ta större beslut så som bilköp, barn-skaffande, jobbbeslut.. Ja, det mesta måste man ju tänka efter både en och två gånger. För 10 år sedan hade jag haft svar på varenda fråga. Kanske hade det inte varit dom bästa besluten men jag hade inte varit det minsta rädd att ta dom. Idag har jag ytterst sällan raka svar. Eller typ aldrig, och jag är den förste att erkänna att det ibland hade varit skönt att vara 14 igen och slippa ta beslut. Det blir aldrig som man tänkt sig, kanske kommer besluten som fattas nu inte vara dom bästa, men en sak är säker - tur att jag inte tog dom som 14-åring. Och tack för att jag fick vara 14 och slapp alla dessa ansvar då. Dom kom fortare än nödvändigt i vilket fall som ;)

Ett år. 

365 dagar. Och här är jag nu. Om en vecka åker jag tillbaka till världens bästa stad. Den som allting börjar och slutar med. Den där man oftast ler. Låt trenden hålla i sig.

Förlåt att jag pratar i gåtor, men vissa saker kan inte förklaras med ord. Det måste upplevas. Och det var precis det jag gjorde för ett år sedan. Se detta som en hyllning till den dagen. Till det beslutet. Och främst - till kärleken. 

Den senaste tiden har jag varit en ganska yr person. Troligen har detta till stor del berott på att jag haft en miljon olika bollar i luften vilket gjortfärdriktningen i livet lite svår att urskilja. Hur som helst har det stundom varit ett smärre kaos, eller sammelsurium om man så vill, i mitt huvud. Jag gillar att planera och när jag hamnar i situationer då jag inte kan förutspå framtiden så blir jag milt sagt osäker. Nu är en sådan tid. Mycket är på väg att hända. Eller så kommer inget hända. Ingen vet. Osäkerheten inför framtiden förvandlar dessutom mitt humör till en sorts bergochdalbana där topparna är skyhöga och dalarna svarta som natten. Dessutom dyker dalarna upp när man minst väntar dom. Helt plötsligt är dom där och jag blir lika förvånad varje gång. Kort och gott - en lite jobbig period. Men! Vilken tur det då är att man har en vis syster som helt omedvetet påminner en om en tid, eller en händelse, som får en att se vardagen ur ett bortglömt ljus. Februari 2011. Denna livsavgörande lilla korta månad som skulle visa sig så otroligt viktig. Månaden som förändrade så mycket för mig, kanske allt. Nu kommer jag låta nästintill religiös, förlåt på förhand, men den inverkan denna månad hade på mig kan få vem som helst att tro på högre makter. Hösten -10 hade varit en tung tid för mig och när februari -11 tog sin början hade jag tagit mig upp till någon form av ok stadie. Ni vet när det varken är superbra eller superdåligt och man mest bara är. Aldrig kunde jag då tro att en liten februarinatt skulle ta mig högre över molnen än jag nånsin drömt om att nå. Tyvärr kan jag inte gå in på detaljer men bitar kan avslöjas. Egentligen var nog det stora den känslan som denna februarinatt ingav - total tillit och total frihet. Efter en väldigt förvirrad, men underbar kväll, kom jag hem till min lägenhet där jag då bodde. Bytte ut högklackade skor mot sneakers, låste dörren bakom mig och började springa. Det var 15 minusgrader denna natt och jag sprang över ett totalt folktomt Möllan på väg mot något totalt okänt. Jag har aldrig förr känt mig så trygg. Trots bisarr kyla frös jag inte det minsta. Trots århundradets samvetskval sprang jag med bestämda steg. Queen of the world har aldrig känts mer lockande att skrika rakt ut. Det blev en av dom mest fantastiska och minnesvärda nätterna i hittills i mitt liv och jag tror aldrig att jag kommer glömma den. Min poäng med att dra upp denna fantastiska natt (obs! Har gåshud nu..) är egentligen att påminna mig själv om att man aldrig vet vad som väntar kring hörnet och när du minst anar det så infinner sig tryggheten. Helt plötsligt är det solklart vilket beslut du måste fatta och benen vet exakt vart dom vill springa. Så är du bara fri och dalarna bortglömda sedan länge. En vän sa en gång att livet är som ett tivoli - du spenderar mycket tid i kö men så plötsligt är det din tur att få åka karusellen och då kittlar det underbart i magen! Tack syster-yster för att du råkade påminna mig. Jag behövde det nu. Tack till de som medverkade februari 2011. Ni gav mig en läxa för livet. En läxa i hur äkta lycka, frihet, trygghet och kärlek känns. Och i att "plötsligt händer det".

xxx

Tänkte ge er en löiten iblick i vad det är jag reser rundor med på helgerna (för tillfället). Min finaste Carro har förevigat den, inte alltid så glamorösa, baksidan på hur en bröllopsvisning funkar ;) ENJOY!

Slitna tjejer galet tidigt på morgonen... Tar en stund att förvandlas till brud!

Jobbade med underbara människan och makeup artisten Maria Peters i helgen! Sååå mycket kärlek till henne! Älskar när en makeup artist förstår hur jag tänker och vad jag trivs i. Blir så vansinnigt mycket roligare att göra sitt jobb då!

Sen är det mycket av denna varan - pillande!! Eftersom man inte kan ta på sig en bröllopsklänning själv, och dessutom måste varenda litet tyglager ligga snyggt, så är man totalt förvisad till att assistenter och påklädare håller koll på att allt är perfekt. Det blir en hel del fixande, pillande, dragande, flyttande...

Fina Myriam som väntar i kulisserna på att tassa ut på catwalken :)

4 

Och en del fotande när man väntar. Här med vackraste Carro! <3

Och mannen vi alla "gift oss med" vid något tillfälle - Kim!

Min finalklänning i Malmö :) Sjukt tung, men grymt snygg! Från Skräddarhuset :D

Kontraster. Vad vore livet utan dom? Jag överlever i princip på kontraster, har byggt hela min tillvaro på dem, och älskar dem mer än något annat. Dessa kontraster kan ställa till det för mig ibland, göra så att tiden inte räcker till eller så att jag känner mig totalt schizofren, men jag uppskattar fortfarande dessa kontraster. Ibland funderar jag över hur livet hade sett ut om jag bara sysslade med en enda sak. Gick till samma ställe varje dag, gjorde saker på bestämda tider, somnade och vaknade vid samma tidpunkt varje dag. En vacker dag kommer jag säkert uppskatta det, men nu funkar det inte. Nu krävs det ett virrvarr för att jag ska vara nöjd. Tror jag är en sådan som känner att jag bara MÅSTE hinna med så mycket som möjligt, testa så mycket som möjligt, vara med om så mycket som möjligt. Tvillingnatur. Handen upp. 

Denna veckan har varit relativt lugn. Kom hem från Sthlm sent i söndags så jag tog en lugn måndag och bara njöt i Helsingborg på alla sätt, under tisdagen hade jag ett gäng möten inbokade samt ett gympass (mycket trevliga möten!) och var inte hemma förrän sent på kvällen. Onsdagen gick åt till den biten av min tillvaro som jag INTE uppskattar - att komma ikapp. Detta betyder att packa upp resväskor och diverse påsar med grejer som jag konsekvent bär rundor på (återkommer strax till detta..). Torsdagen spenderades på skolan där jag jobbar till viss del. Undervisning och lite planering. Efter det kom finaste syrran på besök. Myskväll och 45 minuters powerwalk med henne - FAB! Idag har det varit fredag. Varit och handlat, styrt upp mitt hem lite, tagit itu med att svara på mail, förberett inför helgens jobb. Snart ett bad för att få mig att se tipp topp ut inför helgens visningar. Om publiken, som imorgon kommer se mig skrida ner för catwalken, såg mig nu hade dom inte trott sina ögon. Det är otroligt vad man kan göra med bra smink ;) Helgen består av DEL 2 på visningsturnéen som jag just nu befinner mig på. Hemmaplan denna helgen! SKÖNT! Sen börjar vi nästa vecka med undervisning, PT-pass och möten... Bra mix!

Åter till dessa resväskor och påsar. Jag hatar att bära väska. Oftast har jag allt viktigt, alltså mobil-nycklar-plåbok, i händerna. Dock kräver mitt varierande jobb att jag släpar rundor på olika saker och kanske främst - olika kläder. I studion är jag klädd på ett sätt, till en visning måste man ha med en viss uniform (läs: underkläder, vatten och godis..), som lärare behöver jag ett gäng böcker och pennor, till träningen behövs träningskläder... Lägg sedan på att jag konsekvent pendlar mellan olika orter vilket gör att jag ibland släpar på resväska från platsen jag nyss varit på, kläder till jobbet jag ska till (ibland dubbla uppsättningar om jag till exempel först ska undervisa och sedan dra till studion..) och ofta en väska träningskläder pån detta. Funkar jättebra - tills det är dags att packa upp alltihop och min hall svämmar över av 4-10 påsar/väskor.... HATA!!!

Trots detta - ÄLSKAR KONTRASTERNA!! Låt mig fortsätta vara sångerska/modell/lärare/moster/bästa vän/dotter/partypingla/slapp som fan/träningsfreak/faster/syster/bohem/pedant/yr länge till ;)

RoastingHouse Studios

Nacka Factory iförd Milagro :)

IKEA med min mosters änglar Ebbe och Elin <3

Ytterst civil ;)

Videoinspelning med mitt älskade RTS! Make Up Maria Mroxx

Vintermys i Helsingborg

I ett hav av tyll..

London Baby <3

Jag har nog lite av en 25-års kris. Skratta gärna, jag ger er det, vet att det låter galet banalt men det är i alla fall sant. Brukar skämta om att "nu ska man ju vara vuxen" och varenda gång jag uttalar ordet "vuxen" så får jag en klump i halsen. Vad fan är det? Vaddå vuxen?

Kommer ni ihåg när man var liten, säg 10 år gammal, och tänkte att "dom som går i 9:an, dom är ju vuxna". Sen stod man där själv, 15 år gammal, och insåg att man var så långt ifrån vuxen som man kunde komma (även om man gjorde allt för att verka vuxen..). Sen tänkte man att "när jag tagkit studenten, DÅ är jag vuxen!". Fel igen. Yr, det var nog det jag var när jag tagit studenten. Sen flyttade i alla fall jag markören till att "när jag är 25, då ska jag ha lite koll i alla fall" och nu är vi snart här. Har jag koll? Nej... 

Jag har haft denna bloggen sedan 2007. Snabb matte - 5 år! Det vettigaste med beslutet att skaffa den var nog att jag kan gå tillbaka och se hur mitt liv har förändrats under dom här 5 åren. Det har varit en liten bergochdalbana som lett mig dit jag är idag. En sväng i Lund, tillbaks till Helsingborg, sen Malmö, högskolestudier, kärlekar, jobb, 1000 projekt, beslut, uppbrott, göra om och göra rätt. Men vuxen? Blev jag det på kuppen? Nej...

Egentligen är det nog siffran 25 som sådan som skrämmer mig. Det känns liksom som att besluten jag tar nu borde vara mer genomtänkta än dom jag tog som 20-åring. Är det så? kan inte någon gammal vis människa komma in nu och säga "Nej, bara lev!" Som att jag borde ha så mycket koll att jag inte går i samma fällor som jag gått i förrut. Risken att jag gör det känns överhängande på alla vis. Är rätt bra på att gå i fällor, eller att göra fel, om man så vill.

Sen kan man ju undra om det någonsin kommer en dag då man sätter sig ner och tänker "oj, vad vuxen jag är!" Innerst inne hoppas jag nog att det aldrig gör det. Att jag för evigt känner mig som 14 inombords och ser världen med dom pigga och nyfikna ögonen. Men vem vet. 

Drabbades förresten av brutal hemlängtan igår. Bor i och för sig bara 45 minuter från min hemstad, men ibland är det oceaner i mellan, speciellt när jag jobbar konstiga tider. Hemlängtan är inte vanligt förekommande i min värld. Snarare är längtan att resa eller bara byta miljö betydligt mer frekvent, men igår ville jag bara hem. Hem till gamla godingar som vetat vem man är förevigt. Tror det har att göra med att jag befinner mig i så mycket nytt just nu när det gäller jobb och då blir det så påtagligt att man mitt i den cirkusen ibland behöver komma tillbaka och landa i det som är tryggt och lugnt. För att hämta energi liksom och fylla på ork. Nästa vecka ska jag åka hem och krama dom som betyder massor för mig, men först jobb i kvadrat. 

Firar detta med lite före och efter bilder...

Liten och oförstörd...

Tonåring och söt...

"Vuxen"..

YEAH RIGHT!!!