Man kan ju undra ibland, varför hamnar man där man gör? Finns det någon som sitter med en deltajerad resplan för ens tillvaro? Jag har i så fall inte blivit tilldelad denna!

I mitt liv så funkar det oftast som så att så fort jag tror att jag har koll, att jag tagit ett långsiktigt beslut eller över huvudtaget "bestämt mig" så blir det PRECIS tvärtom. Det gäller allt, alla delar av livet. "Det blir inte alltid som man tänkt sig" är en grav underdrift. Kan applicera dett på stort och smått. Dock ka man ju ställa sig frågan, är det livet som ter sig såhär eller är det egentligen jag som är lite halvt disträ hela tiden och inte riktigt uppfattar vad som händer runt omkring mig? Eller ska vi dra in stjärnorna i detta? Jag är ju född i tvillingens tecken och är därav en dubbelnatur av rang, är det kanske därför myntet ständigt har två sidor och oftast landar på den sida jag inte chansat på? 

För ett år sedan har jag inte kunnat förutse en enda av sakerna som händer i mitt liv just nu. Detsamma gäller om vi tittar så kort som en vecka tillbaka i tiden. Hur hamnade jag här? Den frågan ekar mer eller mindre i mitt huvud. Missförstå mig inte nu, jag klagar inte på var jag hamnat, jag bara filosoferar, i vanlig ordning. Livets lotteri? Kanske. Följdfrågan blir ju därav att om jag nu kommit hit, på någon knepig väg, var kommer jag då hamna? Var allt mitt förutspående i onödan? Planerade jag för...inget? Om ett år, var är jag då? Eller ett halvår? Någon med en kvalificerad gissning? Antar att det bara är till att hänga på och hoppas på det bästa...

Jag har alltid tända ljus i min lägenhet.
Min garderob är sorterad efter en mycket speciell ordning som bara jag förstår.
Jag har extremt mycket energi. Så mycket att jag ibland måste göra av med den genom hård fysisk ansträngning, för att inte flippa ur.
Jag är nitisk när det gäller att rengöra handfat och gör detta lite varstans, hos vänner, på allmänna toaletter, på jobb.
Jag är ytterst svag för att tänja på gränser.
Jag bestämmer mig och ändrar mig precis lika fort.
Om sanningen ska fram trivs jag bäst nattetid.
Jag går över lik för personerna jag älskar.
Jag menar alltid vad jag säger, men ibland tar det ett tag för mig att få rätt sak ur mig.
Jag ritar när jag är ledsen.
Jag är ytterst svag för ord och lyssnar alltid på texten, mer än melodin, när det gäller låtar.
Jag älskar att dansa med armarna i luften.
Mitt hem ser ut som en välplanerad cirkus.
Jag är praktisk, petig och överanalyserar alltid.
Jag har extremt svårt för att ljuga.
Jag kan somna nära någon, men inte sova en hel natt tätt intill någon då jag är så lättväckt att jag vaknar om denne någon rör sig det minsta.
Jag har aldrig kunnat komma fram till vilken klädstil jag har utan klär mig alltid enbart efter humör och tillfälle.
Jag dras till färgen lila.
Jag blir livrädd när människor inte svarar på sms/telefonsamtal och utgår alltid från att detta har att göra med att det hänt något med personen i fråga, alternativt att denne inte vill prata med mig.
Jag kan inte läsa mellan raderna och ironi kan driva mig till vansinne.
Jag har bra dagar, stressiga dagar, dåliga dagar och ledsna dagar.
Jag har svårt att bli riktigt kär, men blir jag det så håller det oftast i sig länge.
Jag har en ganska tudelad syn på allt vad som kallas vuxenliv.
Att sakna någon äter upp mig.
Jag är livrädd för tystnad.

Förlåt, men sådan är jag. Hate to break it to ya.

"Man får va' som man är när man inte blev som man skulle"

                                "Do you still think about me? 'Cause I think about you." 

                                                                ALL THE TIME.

Yrar rundor i min lägenhet. Min mailbox kan lättast beskrivas med ordet KAOS. Det är ett allmänt virrvarr av bokningar, kom-ihåg-detta-för-helvete-Maria, flygbiljetter, tusen tider, demos, allmänna roligheter, updates och spam. Detta samhälle av konsekvent tillgänglighet, ibland blir det lite mycket av det goda! Detta med att ett nytt år just börjat innebär att allt allt drar igång igen. Alla har tusen idéer, nu ska allt det man inte hann 2011 förverkligas. Det kommer bli grymt, men i uppstarten av saker och ting är det alltid ett smärre kaos.

Ser Christina Scollin på TV och undrar om jag någonsin kommer uppnå ett sådant lugn i mitt liv. Känns fruktansvärt avlägset just nu när jag sitter här med hår som behöver en blondering(typ igår), en telefon som går varm, halvstökig lägenhet och med två halvdruckna "Burn" som enda sällskap. Tror ni den dagen kommer? Ska jag också ha ett litet Bullerby-hus en vacker dag? Rabatter, ett kök som luktar nybakta bullar och en dörrmatta med texten "home sweet home" på? Nja, det var kanske lite till att ta i. Stryk dörrmattan, det kommer aldrig hända, men resten? Den som lever får se.

Tillbaka till kaoset. Ibland önskar jag att jag kunde vara en fluga på min egen vägg. Bara få sitta där och skratta åt mig själv ett tag. Fnissa åt bilden av en fusk-blondin som varvar analyserande med vänner via telefon, massivt mail-svarande, dansande till otaliga Spotify-listor. Se mig själv super fixad inför diverse jobb/fester, morgonsliten, superlycklig och rödgråten. Hade nog varit nyttigt att få den distansen till sig själv ibland. 

Jobbåret 2012 är officiellt igång. Gillar det. Det kommer bli hetsigt till en början. Många hotellnätter, långa dagar, nya upplevelser och nya bekanskaper. Nyttigt. Livet är till för att levas. Så trots att jag för stunden sitter här med lite halvpanik, en stor klump i magen av saknad efter en fin person som är alldeles för långt borta (på alla sätt), nervositet inför vad som komma skall så tror jag ända att det hela ska gå rätt bra. Det måste det. 

Tror vi kör på uttrycket "gör om och gör rätt" i år. Starting now.

Here-we-go!

Jag kanske tjatar hål i huvudet på er nu. Förlåt på förhand, men jag kan inte låta bli. Det finns ett kryss uppe i högra hörnet (pc) alternativt vänstra (mac) om det blir för mycket. Känn er fria att använda det.

Dagens funderingar handlar om ånger. Ångrar ni saker? Jag ångrar aldrig saker jag har gjort, litar för mycket på mitt eget omdöme för att göra det, däremot kan jag ångra saker jag INTE gjort. Eller saker jag inte sagt, frågor jag inte ställt, berättelser jag missat, platser jag inte sett, information jag hade mått bra av att få, fötter jag inte ställt ner och upplevelser jag missat. Detta scenario är relativt frekvent och grundrar sig mer än ofta i ren och skär feghet från min sida. Det är lättare att spela med säkra kort, man vet vad man har men inte vad man får osv.. Ganska värdelöst när man tänker på det. Dessutom kan detta beteende skapa en ganska stark frustration och måla in en i rätt snäva hörn.

Att jag är mästare på att överanalysera allt jag är med om kan inte ha gått dig förbi ( i alla fall inte om du frotterat dig i detta forum mer än en gång). Detta kan gå till överdrift, det är jag den första att skriva under på. Ibland borde jag bara kasta mig ut, för när jag väl gör det så brukar det gå ganska bra! Jag glömmer det ibland. Glömmer min pappas lilla ordspråk "vad är det värsta som kan hända, skjuter dom dig? För om dom inte gör det så är det nog inte så farligt." Sant, ack så sant! Undrar om jag inte klarat mig bättre ibland om jag inte fegat så mycket? Om jag bara hade vågat fråga? Eller kanske bara vågat göra? Inte varit så satans pessimistisk och tvärsäker på att allt skulle gå åt helvete. Kanske hade jag blivit lite lättre att förstå sig på om jag var lite rakare? Inte lindade in det jag kände i mjuk bomull? Bomull som i slutändan löstes upp och bildade ett mycket diffust och svårförståligt moln som absolut ingen levande själ kan se igenom, inte klart i alla fall. Kolla, nu gör jag det igen! Pratar i gåtor! Vad är detta?

Klarspråk. Det är nog det enda som funkar. För vare sig sanningen är uttalad eller inte så finns den ju där, om än bara som en mycket diffus känsla. Som ett litet skoskav liksom. Går att förbise, men är egentligen en mycket tydlig indikation på att skorna inte passar. Ärlighet. Klarhet. Tydlighet. Påminn mig om detta. Dra det ur mig. Ibland är det inte så lätt som man skulle vilja att det var..

x

2012. Okej. 

Jag har inte gjort något vettigt på snart en vecka. Haft ett möte, fixat mitt bredband, tagit en snabb promenad, pratat i telefon, sett många (läs:övermånga) filmer, shoppat och varit överjävligt förkyld. För exakt en vecka sedan var jag precis på väg att hoppa i duschen för att göra mig fin inför galnaste nyårsfirandet. Kan man spola tillbaka tiden? Nej. Fan också. 

PFGS, jag har nämnt det förut va? Känslan man får efter att ha varit med om något riktigt roligt. Tomheten som infinner sig och den enorma saknaden. Samtidigt rädslan för att man aldrig ska få ha så roligt igen. Jag vet att det går över men shit vad det suger just nu! Vill ju bara tillbaks! 

Tror att denna känslan kommer hålla i sig till nästa helg ungefär. Då ska jag göra något fruktansvärt kul! Alltså, nästan övermänskligt roligt! Kan man spola fram tiden? Nej. Inte det heller, nä. 

Ljusglimten i livet just nu heter Helen. Ljuvliga Helen. Människan som man alltid kan ringa och vara bitter hos. Som fattar precis vad man menar när man enbart kan frambringa ett "åhhh!!!! fan då!!" Behövs inte fler ord, hon vet vad det handlar om. Dagens samtal med denna underbara person handlade om ärlighet, eller kanske bristen på den. Jag är extremt mycket för ärlighet. Kan bli överärlig ibland, vilket är ett extremt jobbigt drag hos mig. Änu värre är det nästan att jag bara utgår från att alla andra alltid är ärliga. Det är dom inte. Det har jag fått reda på den hårda vägen, mer än en gång. Kan inte hjälpa det dock, om någon säger något till mig så tror jag den - kalla mig naiv! Fattar liksom inte varför man skulle utge sig för att tycka/känna något om det inte var så egentligen?! Själv kan jag vara rätt dålig på att få ur mig vad jag känner i stunden, behöver liksom alltid lite betänketid för annars blir det just sådär överärligt, och då också ganska hårt, men har jag sagt något - då menar jag det. Det där med att inte få ur sig saker i tid kan i och för sig vara en jäkla förbannelse ibland. Vet inte varför jag gör så! Blir liksom så överväldigad ibland om någon säger något till mig så jag måste smälta och analysera den andre personens ord innan jag vet vad jag ska svara. Ibland är det dock försent då.. 

Ikväll blir det bar-dejt med mina flickor. Är fortfarande brutalt förkyld men behöver komma ut, vara bland människor. Har inte varit ute bland folk, på riktigt, på hela veckan. 2 glas vin, tjejsnack, skratt - hoppas det höjer mitt något (för dagen) låga humör. 

                            "Words don't ever seem to come out right, but I still mean them, why is that?

                                  It hurts my pride to tell you how I feel, but I still need to, why is that?"

..and that's all I've got to say about that. 

"Ain't it funny how some feelings you just can't deny. And you can't move on even though you try. Ain't it strange when you're feeling things you shouldn't feel, oh, I wish this could be real. Ain't it funny how a moment could just change your life. And you don't wanna face what's wrong or right. Ain't it strange how fate can play a part. In the story of your heart"

Vad som är verkligt "funny" är hur man kan dansa rundor som värsta partyprinsessan ena dagen för att sedan vara den mest tragiska lilla ynkling bara några dagar efter. Alltså, denna förkylning! WTF! Längesedan jag var riktigt krasslig, hade nog nästan glömt hur segt det är ;) Ligger i sängen och kollar "Jägarna 2" med täcket uppe vid öronen. Ganska mysigt. Mysigt är det för övrigt att världens bästa Donna kommer hem till Sverige idag!!! Lycka!! 2 hela veckor kommer hon befinna sig på svensk mark. Sjukt bra! 

Nä, vila ännu en timme nu?

xx