Om 13 dagar är det ett år sedan. 13 små dagar kvar tills jag tagit mig igenom ett år. Sedan jag valde att leva, med allt vad det innebär. Det har varit ett helt vansinnigt år. Topparna har varit skyhöga och dalarna extremt mörka. Jag kommer ihåg när någon för första gången såg mig i ögonen och sa "Hej, nu kommer det göra riktigt ont, för nu ska alla tårarna som du har inom dig komma ut" Det gjorde dom. Tror faktiskt till och med där var en liten period då jag inte hade någr tårar kvar alls i kroppen. Precis som om jag var helt dränerad på tårvätska. Dom kom som tur var tillbaka men då i en lättare form. Tårar som inte gjorde ont att gråta. Mjuka och snälla tårar. 

Utan att låta helt Amerikanskt dramatiskt så önskar jag att alla hade fått lov att göra denna resan. Fått lov att stå på branten och kika ut för att sedan inse att det är bättre på den skrovliga klippan. Att livet är för fint. För vackert. 

Jag är så galet tacksam för detta året. Skulle vilja skriva ut allas namn som varit änglar för mig, men mina vana trogen så kommer jag fortsätta skriva i gåtor. Ni får känna in och le för er själva. 

Först måste jag nämna dig. Du med den rösten som fick mig att inse vad fan jag höll på med. Den mest kärleksfulla rösten i hela världen. Den rösten som nog var det första jag hörde en gåg i tiden, någonsin. Tack för all din kärlek. Jag har inte alltid förtjänat den, men tack för att du orkade ändå. 

Sen du. Du som gav mig ett vattenhål. Ett ställe att gråta på. Ett ställe att komma till där jag fick vara. Bara vara. En stulen soffa, en askopp, hur mycket tid som helst, hur många analyser som helst. Min stora trygghet. Blod är inte tjockare än vatten. Du är mitt bevis för det. Kaptenen som inte lämnande skeppet. Tack för att du inte gjorde det. Jag kommer aldrig heller lämna ditt skepp. 

Och du. Du som har hela min historia. Som kan alla hemligheterna och som var där då dom skapades. Du som aldrig någonsin kräver och aldrig kväver. Som bara finns. Som är så jävla bra men som själv är löjligt omedveten om det. Den blivande gudmodern till mina barn. Min vapendragare i nöd och lust. Tack. 

Måste nämna dig också (även om jag vet att det är totalt onödigt att göra eftersom du varken läser detta eller ens förstår det för den sakens skull..) Du påminde mig om vad det är att vara levande. Hur det känns att älska och vad det är att såra. Du lärde mig mycket mer än du trodde och gav mig dessutom en stund som jag aldrig kommer glömma. När du kom var det som att för första gången på mycket länge andas helt ren luft. Jag fick vara precis som jag är i din närvaro. Bara jag. Dessutom fick jag återuppleva något som jag totalt hade stängt dörren för. Vad som än händer så kommer jag för alltid vara tacksam för att du kom in i mitt liv, för jävlar vad du hjälpte mig att vakna. 

Min sommarkatt ska man inte glömma. Hjälten som hjälpte oss alla. Kom med nya vinklar på livet. Kom med värme. Som skrattade med mig och var min vän vad som än hände. Tack. Verkligen tack. 

Sist men inte minst måste jag dessvärre göra en stor hög av alla er andra för annars kommer detta bli världens längst blogginlägg. Jag kommer aldrig kunna betala tillbaka för detta året. Kommer aldrig kunna krama er tillräckligt hårt. Men om ni läser detta så kanske ni kan ana lite av vad jag känner för er. Inse på något vis hur enormt högt jag håller er, hur viktiga ni är, hur glad jag är att ni finns och hur enormt mycket jag älskar er alla. Jag ska försöka tacka er alla personligen när vi ses. Men snälla, under tiden, bara vet om hur enormt mycket ni betyder för mig. Tack för alla axlar jag har fått gråta ut mot, alla händer ni räckt ut, alla skratt ni hjälpt mig frambringa, alla samtal, allt stöd, alla vackra ord och allt hopp.

13 dagar till. Ett helt år. Från djupet av mitt hjärta - tack för att jag fått komma hit. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och inte vilken dag som helst utan den första av detta helt nya år. Dagen som SKA spenderas med skräpmat, nostalgi, byxor med resår i midjan och en svag huvudvärk. Traditioner är till för att hållas. En annan sak som hör till är den årliga årssammanf...

Jag borde börja med en ursäkt egentligen, men det enda jag kan skylla på är tid, och med det menar jag bristen på tid. Därav vänder jag på det och använder just detta som dagens inspiration. Tid. Bristen på den, frustrationen kring den, besluten om d...

Jag pratar väldigt sällan om mitt jobb i just detta forum. Egentligen är det högst medvetet då jag mer använt detta som en liten paus från mitt yrke som jag kan ta till när helst jag önskar. Idag tänker jag dock göra ett undantag. Igår blev jag nämli...

Denna helgen har det gått upp för mig att sommaren lider mot sitt slut. Vet om att det kanske är det absolut deppigaste jag skulle kunna komma med just nu. Eller? Igår satt jag och mina tjejer och spånade om framtiden. Om hur vi alla befinner oss...

Detta är så INTE jag, men ibland gör jag undantag och släpper funderandet för en stund. Typ idag. Idag är en sådan extremt lugn dag som till störst del spenderats i sängen med lugn bakgrundsmusik som ända sällskap. Ja, och datorn, det vill säga. Flic...