Jag överlevde. Jag andas. När jag ser mig själv i spegeln är det ingen större skillnad. Jag har tagit steget in i det okända och jag gillar det. Jag är 25. 

Nä, nu tar jag i, så fruktansvärt mycket så det bara stänker om min ironi. Så farligt var det verkligen inte! Men det är något med den där siffran efter 2:an, så fort den tickar över 4 så blir man lite nervös. Då är man liksom närmre nästa 0:a än den förra. I mitt fall, på väg mot något som jag verkligen inte känner mig som. Jag brukar säga att jag känner mig som 14 och jag menar det. På riktigt. Det var liksom då "jag blev till", eller sedan dess så kan jag liksom förstå mina egna tankar. Innan 14 var det en salig röra mellan barndom och tonår som ingen (främst inte jag) blev klok på, men efter 14 så kan jag liksom ändå förstå hur jag resonerat i mina beslut. Jag säger absolut INTE att mina beslut sedan dess varit så förbannat kloka, men jag kan ändå se min egen röda tråd. 

Men nu är vi som sagt här. 25. Jag uppskattar verkligen alla mina vänners goda råd inför mitt stundande vuxenliv - tack! Det var fint av er att hota med att min biologiska klocka skulle sätta en sällan skådad fart, att rynkorna runt ögonen skulle fördubblas i antal över en natt och att tyngdlagen skulle förändra diverse delar av min kropp fortare än vad jag kunde ana. Nepp, inget av det har hänt. I'm still me, om än lite lugnare.

Nej, herregud vad jag överdriver idag! Lugn är så fel ord för min lilla uppenbarelse att det borde vara straffbart att ens försöka uttala det. Just nu är det 190 som gäller på allt. jag kan inte ens räkna antalet städer jag besökt den senaste månaden! Tror inte jag spenderat mer än 3 nätter i rad på samma ställe sedan mitten av maj. Men tro mig, Sverige är vackert såhär års, så det är med glädje jag flängt runt som ett litet löv i vinden. Det är även med glädje jag säger att jag har helt fantastiska människor runt mig! Denna våren var inte en dans på rosor men OJ vad ni har lyft mig! Helt otroligt!! Just nu känns det som att jag befinner mig i en strid ström av ljuvliga äventyr som liksom bara avlöser varandra. ÄLSKAR DET (och er som hänger med på äventyren!). Förra helgen stod jag, tillsammans med 21 999 andra människor, och dansade som om det inte fanns någon morgondag till tonerna av världens största Dj's på Summerburst i Sthlm. På min födelsedag fick jag fyrverkerier i min drink i världens vackraste Göteborg. På midsommarafton trotsade jag min förkylning och grillade tillsammans med vänner iförda kransar av stulna blommor. Däremellan har jag klämt in lite elevomdömen, stugmys i älskade Kullabygden, singelsläpp, danslektioner, möten, shopping, känslosamma samtal, photoshoot-planering och lite till. I'm. On. Fire. 

Så alltså, hittills innebär åldern 25 enbart ett fantastiskt roligt tempo för min del. Låt det hålla i sig, för oj vad jag trivs!

1 juni. 16 dagar kvar att vara 24 små oskyldiga år på. Sen är det roliga över. Nä, nu tar jag i. Det är kanske nu det börjar? Låt oss hoppas. I vilket fall, 17:e juni fyller jag 25, vare sig jag vill eller inte. Min mamma sa alltid, när jag var liten, att tiden går fortare och fortare med åren. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad hon menade då men jag tror att jag nu tycker mig kunna stämma in i detta påstående. Det går sjukt fort. Så fort så att man ibland vill hänga sig fast i första bästa lyktstolpe för att inte bara flyta med. För att få bromsa ett tag. Men icke. 

Denna blogg fungerar ibland som ett extraminne för mig. Trots att den inte direkt upptagit någon större procent av min vakna tid dom senaste åren så har den ändå dokumenterat en hel del händelser och några hundra inlägg har det blivit sedan 2007 då den startades. Jag tror det var just detta jag ville uppnå när jag tryckte på knappen "aktivera blogg" för över 5 år sedan, att den skulle få mig att komma ihåg och ge mig en plats att spara mina minnen och tankar på. Därav tänker jag använda dagens plats till att arkivera denna månadens minnen, för OJ vad maj gick fort! Helt otroligt..

Fick återigen det stora nöjet att börja min månad i staden i mitt hjärta - London. Tredje gången i år som jag börjar min månad där :) Fick några helt fantastiska dagar och ett London som visade sig från sin allra bästa sida. Mys med min vackra vän, turistande, tjejsnack, shopping och en efterlängtad konsert tillsammans med några av dom bästa på jorden. Fantastiskt!

Sen hem för att fortsätta jobba. Vår första video har nått över 116.000 views på YouTube så vi bestämde oss för att spela in en liten tackvideo till alla fantastiska människor som stöttat oss. På riktigt, det betyder så enormt mycket ska ni veta, grymt svårt att sätta ord på men vi gjorde så gott vi kunde. Se och le ;)

Sommaren kom denna månaden vilket resulterade i en hel del mysiga kvällar, solande, små pauser i vardagen och allmän lyx. Jag är grymt dålig på att göra sånt. Är jag ledig resulterar det allt för oftast i att jag inte gör något alls, men ibland så ;) Brun hann jag iaf bli. Tacka Gud för bra pigment :) Hann förresten med att köpa ny bil också! Den andra bilen jag själv äger :) Är redan så kär i den att hälften kunde vara nog. Känner på mig att den och jag kommer ha mycket kul ihop ;)

Avslutade maj med 10 dagars kaos. Massa modevisningar, Tjejdagen, gig för studenter, releasefest, vanligt jobb, sena nätter, tidiga morgonar, vänner, skratt och tårar i en enda salig blandning. Just i sådana stunder älskar jag livet väldigt starkt. Då känns det att man lever och trots att man inte får mer än 4 timmars sömn per natt så är det då jag mår som bäst. Konstigt egentligen, men sån är jag. Det ska hända mycket, annars dör en bit av mig. Tack till alla som var med och förgyllde releasefesten! Ni är mina största skatter <3

Så... bring on JUNE!!!

Det är tvära kast i denna bloggen just nu. Återigen tänker jag skylla på min tvillingnatur. Hela jag är ett enda tvärt kast allt för oftast. Lev med det. 

Såg en film innan. Det skulle vara en överdrift att kalla den 'bra' men den fick mig att tänka. Tänka på hur vackert allt är ibland. Har ni också upplevt sådana stunder som ni tänkt att 'det här kommer jag nog komma ihåg hela mitt liv' ? Tar ni fram dom minnena då och då? Gör det. Det kan värma upp vilken kväll som helst. Ikväll är en sådan kväll för mig. En kväll då jag driver iväg lite, till minnen som jag bär med värme. Till stunder som satt djupa och vackra spår i mig och som jag nog fortfarande inte riktigt förstått har ägt rum. Till hur vackert allt kan vara och hur bra det kan bli trots att grundläget är ganska dåligt. 

Jag är en ganska kaosig person, det har nog ingen som läst denna blogg fler än 3 gånger undgått. Mina tankar pendlar ständigt och jag kan gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund. Det tar på krafterna ibland, var så säker, både för mig och min omgivning. I mina tonår tyckte jag detta draget var skitjobbigt så jag letade febrilt efter trygghet i allt. Jag ville inget hellre än att skaffa ett eget hem, ha familj, skaffa massa traditioner och i största allmänhet känna ett gigantiskt lugn. Samtidigt stod det ju egentligen redan då klart för mig att den andra delen av mig, den kaosiga, skulle förstöra detta lugn. Jag ville ju hålla på med musik, typ århundradets osäkraste bransch, resa och festa tills natten blev till dag. MEN, jag gjorde vad jag kunde för att lugna mig själv och plötsligt hade jag lyckats skaffa både en högskoleutbildning, hem och familj. Jag älskade detta så otroligt hårt men blev liksom inte av med kaoset utan istället växte det och efter ett gäng inte allt för roliga händelser brast allt. Helt plötsligt var jag tvungen att vara totalt otrygg, vare sig jag ville eller inte. Det är nog faktiskt det bästa jag gjort i mitt liv. 

Det fanns en person som jag mötte där mitt i kaoset. Jag har med vilje lämnat honom utanför den här bloggen i största möjliga mån, men ikväll får han gästspela, om än utan namn. Denna person bar på exakt lika mycket kaos som jag och jag har aldrig förr upplevt att någon förstod mig så bra. Det hela var egentligen totalt orimligt, det visste vi båda, men något gjorde att han fastnade i mig. Inte bara på ytan, inte bara för stunden, utan djupt och hårt på ett sätt jag var totalt oförberedd på. Jag har sällan haft så svårt att hantera en känsla som jag hade med den känslan han ingav. Jag ville skrika och sparka samtidigt som jag för första gången var helt lugn. Ja, plötsligt kom det där lugnet som jag så febrilt hade letat efter. Där jag minst anade. Denna person tvingade mig att vara mig själv. Han hade inga krav på mig, inga förutfattade meningar, han kände ingen som kände mig och han kom från en värld som inte var min. Det var där och då och inget annat spelade någon roll. 

Denna person har blivit min privata bergochdalbana. Han har gett mig stunder som liknat dom man drömde om som barn. Han har fått mig att ifrågasätta, tänka igenom, flyga och landa. Och främst, han har gett mig några av mina absolut vackraste och friaste minnen. En gång gick det 6 månader mellan tillfällena som jag hörde hans röst eller såg hans ögon. Med dagens teknologi är det rätt sällan som jag går 6 månader utan att höras med dom som står mig närmst, och gör det de så brukar det första mötet bli ganska stelt. Inte med honom. Aldrig med honom. Alltid lugn. Ett lugn som jag inte kan förklara egentligen, och detta kan störa mig ibalnd. Varför kan det vara så? Varför finns det folk som kan få en att uppleva livet på ett helt nytt sätt? Som kan få en att ifrågasätta allt man tidigre upplevt? Hur som helst så kan dessa människor ge en stunder som är vackrare än något annat. 

En gång stod vi mitt på ett torg, en mycket mycket kall natt. Jag skulle göra en sak dagen efter som fick mig att skaka av skräck. Det var helt tyst och för en gång skull vindstilla i Malmö stad. Vi frös och visste båda om att vi stod inför beslut som vi egentligen inte kunde hantera. Jag fick hans armband och han fick mitt. För att på något sätt vara kvar, vad som än skulle hända. Ikväll när jag installerade mitt nya smyckeskrin hittade jag det armbandet. Han är kvar, om än inte i egen hög person så hos mig. Hos mig är den stunden och den jag delade den stunden med alltid kvar. 

Det kan vara väldigt vackert ibland. Man får liksom inte glömma det. Även när det är kaos. 

Jag har en teori om att det inte finns elaka eller onda människor. Enligt mig finns det bara personer vars handlingar eller åsikter är onda, men innerst inne är alla goda. Alla har ett hjärta av guld, egentligen, dessvärre väljer bara inte alla att visa det. Denna teorin har kommit till av den simpla anledningen att jag mår mycket bättre om det är som jag vill tro att det är. Det gör det liksom värt att kämpa och att försöka förstå. Man måste alltså inte tycka som mig för att inte bli anklagad för att ha goda åsikter, absolut inte. När vi pratar dåliga handlingar och åsikter syftar jag enbart på handlingar och åsikter som skadar andra, i övrigt råder total åsiktsfrihet i min värld.

Jag kan kämpa rätt hårt för denna teorin ibland men vissa dagar är den fruktansvärt nära att falla. Idag är lite utav en sådan dag. Ibland undrar man helt enkelt, finns verkligen inte genuin ondska?

Man säger att "good comes to good people". Är det verkligen så? Jag är ytterst tveksam en dag som denna. Kan det vara så jävligt att det goda kommer till dem som tar det, eller snarare stjäl det? Det känns liksom som att för vissa så kan det liksom inte gå dåligt, oavsett hur mycket skit dom skapar och hur lite dom bryr sig om personerna i deras omgivning. Trots att det mest centrala i deras världsbild är just dom själva och att dom går över vilka lik som helst för att få det så bra som möjligt för just deras egen del så straffas dom liksom aldrig. Istället vinner dom, gång efter annan. Det som egentligen provocerar mig mest i detta är att det känns som att vi vant oss så otroligt mycket vid detta beteende så att vi, istället för att sätta dit dessa enorma egon, lägger vår negativitet på personerna runt dessa människor och kallar dessa för "godtrogna" "FÖR snälla" och "naiva". Detta lilla ord "naiv" kan reta gallfeber på mig. Känns som att vi använder det istället för ordet "god" numera. För mig är det inte direkt positivt att bli kallad naiv. Hur kan det vara naivt att vara snäll och att hoppas att andra männsikor också är snälla? Allvarligt, är det för mycket begärt att tänka att folk faktiskt vill väl? Är man lite dum då? Och främst, ska man i denna lilla verklighet behöva utgå ifrån att alla är mer eller mindre onda? Att alla vill en mer eller mindre ont?

Jag hoppas verkligen inte att det är så. Man måste få våga tycka om männsikor, prata om sina drömmar, vara sårbar och ärlig utan att folk ska dra nytta av detta. Det är inte ok att se hur ont det gör i en annan människa och att då bara vända bort blicken och låtsas som att man inte förstår. Man får helt enkelt inte göra så.

Allt för ofta verkar det komma till denna punkten i förhållanden, i alla fall om man vill tro de högljudda diskussionerna som jag bevittnat (och deltagit i) under allt för många middagar. Personer som velat väl, som inte haft högre krav än att den dom väljer att spendera sin tid med ska uppskatta dom, se dom och kanske ha en lugn och vacker framtid med dom. Personer som vågat visa sig känsliga, som vågat hoppas, som kastat sig ut för att falla otroligt hårt mot marken. Kanske generaliserar jag lite nu men borde det egentligen inte vara ganska enkelt. Som ett litet frågeformulär liksom med en liten varningstext på typ "Du har nu fått reda på vem jag är. Efter att du mottagit denna information, fått veta vad jag har för ambitioner, goda/sämre sidor, vad som är viktigt för mig, hur jag blir när jag förtär alkohol, vad som gör mig glad/ledsen och hur jag är att leva med är det nu dags för dig att ta ställning till om du vill försöka dig på att leva ditt liv tillsammans med mig. Varken du eller jag kan lämna några garantier mer än att vi ska göra vårt bästa. Det finns två rutor nedan, en är markerad JA och en är markerad NEJ. Väljer du rutan JA är det från och med nu vårt gemensamma jobb att göra varandra lyckliga. Väljer du rutan NEJ hoppas jag att du önskar mig all lycka i framtiden och att du inte kommer hindra mig i min jakt på mina drömmar.  [  ] JA  [  ] NEJ"

Nej, det finns ingen "KANSKE-ruta". Denna har man redan passerat när man fått detta emetionella kontrakt i sin hand. Känner att jag kanske flummat iväg lite nu. Min poäng är att det inte borde vara så svårt att välja om man vill eller inte vill vara med någon, men tydligen fungerar det allt för ofta inte så. Istället slutar det med att en liten sargad själ vänt ut och in på sig själv, gjort att i sin makt för att vara perfekt, gråtit, hoppats, försökt få fram sin åsikt, kämpat i motvind av kulingstyrka, försökt hitta vägar för att sedan bli så brutalt ärrad av den andra parten. Detta hade, i min bok, varit okej om det inte varit så att det allt som oftast inte slutar där. Nä, tydligen finns det människor med en förkärlek för att först ärra, sen släta över det hela lite för att sen komma tillbaka och till slut upprepa det hela och ärra ytterligare lite till. Där drar jag min gräns. Inte ok. Den lite mörkare sidan av mig kan inte låta bli att hoppas, när jag hör dessa historier, att den som betett sig illa sedan straffas lite för det. Återigen grusas mina förhoppningar allt som oftast. Vissa männsikor har verkligen 9 liv. Dom kan göra fel, gång efter annan, dom kan såra, dom kan rycka på axlarna för att sedan gå vidare i livet mot nya gröna jaktmarker. 

Så om "good comes to good people" tvistar alltså de lärde. Tro nu verkligen inte att detta är någon form av moralpredikan kring att man alltid, i alla lägen, måste vara Guds bäste barn. Absolut inte. Herregud vad tråkigt livet skulle vara då. Nä, detta är bara ett uppmärksammande av att det ibland, lite väl ofta, fungerar såhär. En liten protest mot att de som vill väl får höra att de är naiva och lättledda. En liten önskan om att man i största möjliga utsräckning kan låta bli att skada om man på förhand vet att det man är på väg att göra kommer att skada. Och kanske främst en uppmaning om att vara rädd om det man har innan det springer på ytterst snabba ben därifrån. Och OM det man har får nog och springer därifrån - spring då bara efter om du orkar hålla samma takt i stegen. Bromsa inte någon som bara vill vara lycklig utan kämpa för att delad glädje ska få lov att förbli dubbel glädje. Och snälla, låt min teori stämma till 99% i alla fall.

Tror ni jag är bitter nu? Nej, det är inte alls det. Så fungerar inte denna bloggen. Detta är enbart mitt forum för funderingar. Och detta funderar jag på idag.  

Detta kommer bli så sjukt riktat till mina kompisar. Fy f*n - vad hade jag gjort utan er ibland? Som ni vet så har jag en förmåga att hamna i totalt kaos ibland. Eller rättare sagt, mitt liv går liksom i cykler på något vis. Ibland är det på tok för lugnt och då klättrar jag på väggarna och sen helt plötsligt händer typ allt på en och samma gång och då vill jag bara gå och gömma mig. Men då finns ni där! Ni starka vackra människor med trygga axlar att luta sig emot. Ni orkar med mig när jag är ledsen och liten och ni ler med mig när skrattar. Ibland blir det för mycket, ibland krockar allt för många saker och då hinner jag knappt med er, men ni väntar ut mig. Just nu är en sådan period. Känns som att saker bara sker och jag är mitt inne i det men ändå är det som att jag bara står bredvid och ser på när det händer. Som om jag var oförmögen att göra något, tycka något och agera. Jag vet att så inte är fallet, det är bara lite uppförsbacke nu. Därav tack för att ni hjälper mig att sortera i huvudet, pushar mig när jag behöver det, lugnar mig när det krävs, håller mig i era varma famnar. 

Vad hade livet varit utan er?

<3

Det är grymt längesedan jag skrev. Inget medvetet beslut, det har bara hänt så mycket så jag har inte riktigt vetat vart jag ska börja. Eller, egentligen har det kanske inte hänt jättemycket? Mest har det väl hänt saker i mitt huvud? Som vanligt med andra ord. 

Snart är denna våren över och där någonstans, bara lite längre fram, stundar det vi kallar sommar. Jag har blandade känslor. Väldigt blandade känslor. Hela den här våren har det känts som att jag gått och väntat på något, något som ska ska ske längre fram, något oidentifierat men som ständigt legat på mina axlar. Utan att veta vad jag väntar på kan jag säga att jag verkligen är less på att vänta nu. Vad det än är - bara kom! Lite som att dra av ett plåster, ni vet. Denna väntan gört mig nämligen nästan apatisk. Den liksom hindrar mig från att ta beslut, nästan som om något litet undermedvetet hela tiden kikar in och stoppar mig. Det kommer något annat och tills dess så måste jag lugna mig. Men hur länge då?

Jag är en ganska stressad person av naturen. Folk som är födda i tvillingens tecken är tydligen det lite sådär generellt, så om inget annat skyller jag på den faktorn. Det är inte bara mitt fel, det är stjärnornas också, typ. Sen gör jag nog inte det hela bättre genom att ständigt ha tusen bollar i luften, allt som oftast hamna i situationer som jag inte riktigt reder ut och ovanpå allt var en tidsoptimist av rang. Min stress botas lättast med hjälp av struktur. Kanske är det just denna struktur jag går och väntar på? Men struktur dyker väl inte bara upp? Måste man inte skapa den själv? Eller kan pusselbitarna på något mirakulöst vis bara hamna på rätt plats helt plötsligt? Ja, kanske..

När det blir för mycket, när jag inte kan kontrollera verkligheten och när jag tycker att det känns lite väl mörk så väljer jag alltid att dagdrömma. Kalla mig för ett barn, men utan att få fantisera så hade jag inte överlevt. Det kan gälla de minst av saker men allt som oftast så väljer jag att återuppleva fina stunder i mitt huvud. Alltså, att plocka fram någon sekvens av mitt snart 25 åriga liv som jag uppskattade lite extra och bara vara i det ett tag. Känns dofterna igen, höra skratten, känna in hur jag själv kände då och bara koppla bort nuet för ett tag. Det fina med denna metoden är att den inte bara ger en flykt från vardagen utan allt som oftast dessutom skänker en lite extra tacksamhet över hur fint ens lilla liv verkligen är och även har varit. För ibland glömmer jag sånt. Denna stress går ibland även ut över mina känslor inför personer i min omgivning och över mina beslut om vart jag är på väg i världen. Som om jag hade bråttom. Ja, ta i trä, vem vet hur länge man får hänga här men sånt kan man ju verkligen inte tänka på när man planerar sin framtid. Då bara måste man ju vara odödlig för annars är där ju ingen mening med något. Trots detta hänger stressen vid. Ibland blir det nästan som att jkag ger mina känslor en viss, väldigt uträknad tid. Typ "nu är jag ledsen, men det tänker jag bara vara i max en timme. Sedan får det vara bra, sedan har jag inte mer tid att lägga på det". Absolut, bra tanke på många sätt då negativa känslor som bekant inte ska få ta upp allt för stor del av ens tillvaro, men ibland blir jag nog inte riktigt färdig med mina känslor. Dom blir mest en bump in the road som jag kvickt hoppar över och går vidare för att så snabbt som möjligt hitta tillbaka till någon form av 0-läge. Samma sak gäller lycka ibland. Jag har väldigt svårt att stanna upp i livet opch bara vara lycklig. Så fort den rena lyckokänslan infinner sig blir jag nästan rädd och stressar därav förbi den. I efterhand kan jag ofta fråga mig själv varför jag inte bara valde att stanna i den. Det är då jag tar till dagdrömmarna. Min lösning, ett sätt att stanna den klocka jag borde stannat från allra första början.

Detta med att bara vara ledsen en kort stund är nog egentligen försvarsmekanism från min sida. Jag kan vara ledsen men helt enkelt inte orka vara ledsen och därav bara trycka bort den känslan. Så kommer den upp när jag minst anar det och då ringer jag en vän och sen får det liksom vara bra. Hoppas för allt i världen att det jag väntar på inte är en massa förtryckta känslor?? Oh no..

Nä, nu ska vi inte utgå ifrån det värsta. Som sagt, om man tittar bakåt i tiden har det hänt en massa underbara saker och nästan inga av dom har varit något jag kunnat förutse. Dom har bara kommit, ofta efter en lite medioker period, och så har man varit uppe bland molnen. På tal om moln var jag förresten med om en sådan riktig ögonöppnare när jag flög till London för 2 veckor sedan. Det var riktigt tråkigt väder när vi lyfte. Hela världen var mer eller mindre insvept i en grå och blöt filt. Men så lyfte planet och efter att vi (lite turbulent) tagit oss igenom den grå molnmassan så kom vi upp till en klarblå himmel och en strålande sol. "Det sägs att ovan molnen är himmlen alltid blå, men det kan va' svårt att tro när man inte ser den". Björn Afzelius, oj vad rätt du hade. Jag som i vanliga fall alltid sover när jag flyger (på riktigt, jag somnar i samma stund som jag sätter mig i ett flygplan) ser oftast inte detta fenomen så därav kändes det lite extra i hjärtat. Vackra saker döljer sig bakom det som inte är lika vackert.

Den blomstertid nu kommer. Ta bort den gråa filten och låt det vackra, blå titta fram. Låt den kommande tiden vara fylld av händelser som jag senare kan dagdrömma om. Låt det jag väntat på ske. Låt pusselbitarna falla på plats och låt nätterna vara långa och ljusa. Alla känslor kan få ta sin tid, så länge det finns sommarvarma nätter och personer i min närhet att lösa världsproblem med. Ta mig dit jag inte vågat hoppas att jag skulle hamna och värm mig. Bort med all yta och fram med det ärliga. Jag orkar och jag vill. Som jag längtat och drömt.... 

"Now there's always time
Calling for me
I'm the light blinking at the end of the road
Blink back to let me know"

Vi flickor pratar. Gissningsvis lägger vi 1/3 av vår vecka enbart på att prata. På att filosofera, analysera, disskutera och planera. I dessa samtal är vissa ämnen vanligare förekommande än andra. Ett sådant kommer jag nämna idag.

Vad jag tänker dissikera är något så enkelt som trygghet. Trygghet är nästan lika viktigt som vatten skulle jag vilja säga. Har du den så är du grön. Då är du stålmannen. Då klarar du allt. Det tråkiga i just denna ekvationen är att det fungerar precis likadant om du saknar trygghet. Då kan du aldrig riktigt bli grön. Du kan inte bli stålmannen och allt blir väldigt svårt att klara av. 

Detta ska inte bli ett sämre försök till Sex And The City artikel á la Carrie, tro aldrig något sånt om mig. Jag har ingen ambition att syssla med ord, annat än inom musik, men jag känner ändå att alla dessa miljoners samtal förtjänar en plats i rampljuset. Som lite upprättelse för alla de tårar som rullat under dessa samtal. En välriktad käftsmäll eller kanska bara en liten note. Kalla det vad du vill. 

Det är skitsvårt att känna sig trygg. Visst, man kan vara trygg i vissa situationer, bland sina vänner och på sitt jobb, men äkta trygghet kommer inifrån och den växer ytterst långsamt. Personligen har jag ingen aning om när den är färdigvuxen. Kanske blir den aldrig det, men under tiden kan vi väl hjälpa varandra att på bästa vis odla den och ge den näringen den behöver för att växa. I samtalen med mina vänner kommer ofta meningen "jag känner mig inte trygg och då agerar jag konstigt" upp. Jag skriver under på den meningen vilken dag som helst. I sammanhang där jag känner mig otrygg kan jag känna på ett sätt och uppföra mig på ett helt annat. Att dessa problem ofta dyker upp i kärleksrelationer behöver man ju inte hete Einstein för att förstå. Det tar ett tag att bli trygg i tvåsamheten och inte förrän man är det så blir det riktigt bra. Ibland tror jag att bristen på trygghet kan bli anledningen att något fint går sönder. Man väljer helt enkelt till slut att dra sig ut då man inte orkar leva i otrygghet hur länge som helst. Det tar för mycket av en, får en att känna sig på ett sätt man inte uppskattar och bryter sakta men säkert ner det som man egentligen är så vansinnigt rädd om. Inte allt för sällan hör man att en historia som kunde slutat med frasen "happily ever after" slutat med att allt det vackra blivit ett spel där spelreglerna varit så diffusa att de inblandade inte riktigt kan hantera dem. 

Spel förresten. Finns det något som kan bryta ner trygghet mer än spel? Och med det menar jag självklart inte Monopol och Kallaha utan dom små listiga spelen som spelas mellan två personer som attraheras av varann. Man vet aldrig vem som leder i sådana spel men vem som förlorar är alltid solklart. Förloraren är den som missar en fin person som kunnat ge dem allt de någonsin önskat. 

Så för att återgå till tryggheten. Hur kan man uppnå den? Ja, fan vet jag egentligen. Men om jag tänker ur min egen synvinkler så finns det nog ett ganska enkelt recept till att få mig trygg. Lyssna på mig och lita på att jag känner det jag säger. Lova mig bara saker som du kan hålla och säg aldrig orden "kanske" och "förhoppningsvis" om inte chanserna att löftet ska infrias är större än risken att det inte blir av. Låt mig vara ledsen ibland, jag kan lösa mina problem själv, men jag behöver hålla någon i handen ibland. Var rak mot mig och använd "plåster-principen", dvs. dåliga besked ska meddelas snabbt, och dra aldrig ut på saker du på förhand vet kommer göra ont i/på mig. Påminn mig om varför du finns här, men också det faktum ATT du finns här. Skratta med mig när något är roligt, gråt med mig när himlen är grå, älska och hata mig men låt det alltid vara uttalat så jag vet var jag har dig. Så jag känner mig helt övertygad om att du är här och så att jag märker om du går. Och sist men inte minst - om jag är finast i din värld så låt mig veta det. Jag är inte bra på att spela spel och jag har inte tid att sätta mig in i reglerna. 

Trots att jag tror att jag talar för de flesta underbara vänner i min närhet när jag naivt lägger ut detta på cyber space så vill jag ändå understryka att jag är fullt medveten om att trygghet kommer innifrån och ingen mer än man själv kan frambringa den. Men ändå! Som jag sa, låt oss luta oss tillbaka ibland. Hjälp oss att inte ifrågasätta allt för mycket. Låt oss våga drömma. Jag lovar, ni alla kommer får tillbaka det samma i kvadrat. För där man känner sig trygg stannar man gärna kvar. Länge. 

Du förbannade stolthet som ligger så djupt rotad i mig. Ibland är du i vägen. Så fruktansvärt i vägen. Du gör det så otroligt mycket svårare för mig att vara liten, att be om hjälp och att våga. Du får mig att uttrycka mig hårt och ibland klumpigt. Och främst så blockerar du mig! Tack, verkligen tack!

Nä, nu låter jag bitter, det är jag verkligen inte egentligen. Det är bara det att jag dom senaste dagarna funderat lite kring detta fenomen med stolthet (veckans ämne liksom..) och kommit fram till att det stör mig! Det irriterar mig att jag sätter upp murar ibland, murar som egentligen inte behöver finnas. 

För att ta ett exempel - för 2,5 år sedan skadade jag min axel i en bilolycka. Det var snöstorm, ingen alkohol inblandad, alltså absolut ingens fel. Men min axel fick ett och annat kilo plåt på sig och förstördes ganska helt och totalt. Idag har jag inte speciellt mycket styrka i vänster hand och måste träna flera gånger i veckan för att fungera normalt. Så till det här med stolthet. När folk i min närhet frågar mig hur det är med axeln svarar jag alltid att "det går mot rätt håll". Hör mig nu: DETTA ÄR EN LÖGN. Det kommer aldrig gå åt rätt håll. Den armen är sönder och kommer förbli sönder alltid. Så varför säger jag inte det? Jo, för det innebär att jag för evigt kommer ha ett litet handikapp, kommer vara lite svag och det totalt vägrar jag. Jag är inte svag.

Eller ett annat exempel - När någon säger "Maria, du bor själv va? Inte sambo eller så?" Mitt svar kommer inom en millisekund och lyder allt för oftast "Ja, jag bor själv men jag har ju en jättestor familj ändå och det är rätt skönt att vara själv efter flera år som sambo. Få bestämma allt själv. Göra som man vill. Man hinner verkligen väldigt mycket när man bor själv! Så jag bara njuter nu, varje dag!" (allt detta på ett andetag skall tilläggas) DETTA ÄR EN LÖGN. Förstå mig rätt, jag har inget emot att bo själv, men den rätta beskrivningen är nog att det är "helt ok". Att jag skulle njuta varje dag är en brutal överdrift vilket alla som någonsin bott själva vet. Det är inte speciellt kul att komma hem efter en dag full med intryck och berätta det för - ingen. Eller att varje kväll gå och lägga sig bredvid - ingen. Man klarar det utan större svårigheter, absolut, men jag tror att alla innerst inne vill dela sitt liv med någon. Men icke att jag drar upp den sidan av det! Herregud, NEJ! Det skulle ju innebära att någon får för sig att jag är en av dom "ensamma", en av dom "man tycker lite synd om". Nej, det är jag för stolt för. Det är inte synd om mig. 

Förstår ni vart jag vill komma? Om inte, så ska jag förklara. Hur farligt skulle det vara att vara svag ibland? Skulle någon tycka illa om mig? Nej. Skulle dom tycka så extremt synd om mig? Nej. Hade dom tyckt jag var en sämre människa? Nej. Det hade inte varit farligt alls. Troligen skulle min omgivning enbart få ännu lite djupare förståelse för mig och jag för dem. Kanske hade man kommit ännu närmre personerna i ens närhet. Kanske hade kretsen som känner en på riktigt vidgats lite. Hade det varit farligt? Nej. 

Det har hänt mig mer än en gång att jag har känt en sak och sagt en annan. För att jag inte vågat säga vad jag egentligen känt. För att jag inte vågat blotta mig och släppa människor så nära inpå mig. För att jah hållt upp en fasad som inte stämt överens med hur det egentligen ligger till. Det har gjort att jag ibland missat känslor. Missat kärlek. Och främst, missat människor. Detta lilla blogginlägg är mest ett konstaterande. Om att jag är trött på att göra så och att jag vill bättra mig. Det lär ta ett tag, jag vet, men detta kanske var en början?

Ner med muren.