Jag känner mig jävligt vilsen idag. Glad men jävligt vilsen. För vart fan tog mina glory days vägen? Tiden då man hängde på AROM (R.I.P!), köpte nya kläder varenda fredag för att kunna ha dom på sig på lördagskvällen, trängdes i en kö i vad som kändes som 12 timmar för att komma in på nått sunkigt place, drog iväg på galna upptåg, var bjuden på studentfester (och inte för att man är kompis med någons storasyrra...), kunde ha låga jeans, struntade i om pengarna tog slut, gjorde fyllemat (läs: pasta mes suspekt sås) i mammas kök och bara levde för att ha så jävla roligt man bara kunde? Va? Kan någon svara på det?

Ta mig inte fel.. Jag älskar mitt liv. Jag har en helt underbar sambo och styvdotter, ett kul jobb, fantastiska vänner och en sagolik familj, men ibland kan jag bara känna lite... FAN! Det var faktiskt ganska skoj att vara 17 och ha allt framför sig - körkort, engen lägenhet, samboliv, barnliv, gå på krogen, jobb... Nu är det liksom här! Känns lite som när man var liten och väntat på sin födelsedag i typ ett år och så plötsligt var den bara över!

Så vad styrker min teori om att det som i folkmun kallas "vuxenvärlden" är här för att stanna? Jo:

- Jag sitter i en trea, är sambo, styvmamma och färdigutbildad.

- Jag går typ aldrig ut. Eller jo, vid speciella tillfällen, men bara om det är ett trevligt ställe med trevliga människor :P

- När man har tjejmiddag så skrer detta i en tjejkompis EGNA hem. Borta är dagarna när ens föräldrar fick gå på bio för att man skulle få ha det lite lugn o skönt ;)

- På dessa tjejmiddag så disskuterar vi följande : män, barn, giftermål, jobb. Ibland smyger det in lite skvaller om nån som gick i ens parallelklass för en massa år sen men även då tenderar det att handla om dennes val av män, barn och jobb.

- När jag vaknar kl 10 på dagen så tycker jag att hela dagen har gått.

- Man avsätter tid för att tvätta, diska, dammsuga osv... Vad hände med att det fanns någon annan vänlig själ som gjorde det åt en, typ mamma?

- Man planerar in tid för att träffa sina föräldrar.

- Ingen går ut i slutet på månaden för då är LÖNEN slut.

- Folk i min närhet (läs: Helen) bor i bostadsrätter. Sjukt.

- Ordet "parmiddag" förekommer i min vokabulär.

För att nämna några saker... Och visst, fine, det är inte konstigt! Mina vänner (och jag själv) börjar närma oss mitten på 20-årsåldern, tiden då folk börjar rota sig lite, men ändå känns det så jävla skummt! Det var ju bara igår som vi tog studenten, eller ännu bättre, mimade till Spice Girls! Kanske blir det ännumer påtagligt av att jag bara omger mig med folk jag känt i minst 10 år (många i 20 år..) och då har man ju verkligen följt varandra från barn till vuxen och trots det så är det liksom samma personer. Jag kan verkligen inte fatta att Steffi, vars mamma var min dagisfröken och som jag därav har sprungit på från och till sen jag var 2 år, nu ska bli sambo! Att min rebelliska syster idag är tvåbarnsmamma. Eller att Tessan, som var min fiende i 11-års åldern eftersom vi båda var kära i Emil, snart är civil ekonom!Haha, och sabina! Hon och jag har en gång legat i ett badkar ihop (fullt påklädda och uttan vatten), ringades föredetta kärlekar - i typ 3 timmar :P Och Helen, som jag piercade naveln samtidigt med, är samma människa som jag snart ska åka utomlands med... för 5:e gången!!!

Men mest av allt kan jag nog inte förstå att jag själv kommit dit jag är. Men jag är glad, stolt över allt jag gjort och även över det jag inte har gjort. Lycklig att jag lever med någon som känns så rätt för mig och att mina vänner stått ut med mig så länge som dom har. Tacksam över att ha en underbar familj som dessutom utökats med underbara syskonbarn och svågrar/svägerskor under år.

Så tack för att ni alla vatt med i mitt förflutna. Ska bli kul att uppleva nya glory days med er!

Love u all!

En betänksam Mius ;)

a glory night...