Så befinner jag mig återigen i staden som jag varit förälskad i så länge jag kan minnas. Det finns verkligen inte ord som kan beskriva hur mycket jag behövde denna resan. Min telefon är tyst, ingen väckarklocka tjuter på morgonen, inga tider att passa, inga orosmoln. Lämnade helt enkelt allt tråkigt hemma. Här är det ego-tid det enda som står på schemat tillsammans med höga skratt, en varm famn, glädjetårar, varmt regn, Primark-påsar, tjejsnack, frihet och kärlek. Mycket kärlek. Kärlek till allt. Livet, saknaden, värmen, människorna här och kanske främst till det faktumet att man faktiskt kan göra om och göra rätt. Ibland tar man en enormt lång omväg för att komma fram till det som betyder något, till det som känns ända in i själen, till det man inte trodde fanns. Fan vad fel jag haft många gånger! Hör mina ord - FÖRLÅT! 

Önskar att ni såg mig nu. Önskar att ni alla log lika mycket som jag gör just nu. Önskar ni var här och delade lyckan. Euforin just nu vet inga gränser. 

Men även lyckliga sagor har ett slut. För min del kommer det imorgon när jag måste åka hem. Förhoppningsvis är det en lite lättare, tryggare och lugnare Maria som återvänder. Håll tummarna. Det gör jag. Hemma väntar det en massa vackra saker. Min älskade familj, mitt (för stunden brutalt stökiga) hem, mina vackra vänner, mitt jobb och ljuvliga RTS. I vanlig ordning kommer jag använda flygresan hem till att brainstorma inför den kommande tiden. Älskar den stunden. Packade till och med ner ett block och penna denna gången så att jag verkligen får med mig allt hem och inte glömmer något där uppe i luften ;) 

Ljuvliga lilla liv. Tack för resan du tar med mig på. Låt den fortsätta för evigt.