Omtumlad till max. Sitter iförd Donnas One Piece och försöker komma på en vettig anledning till att jag ska åka hem till (ett tydligen snöigt?!) Sverige. Det finns anledningar, jag vet, men just nu är dom svåra att se. Chattar med dom två visaste kvinnorna på jorden - min syster och Helen. Verkligen, vad fan hade jag gjort utan dom? Dessa två människor kan läsa mig som en öppen bok och dom stöttar mig alltid. Tacksamhet är inte ett starkt ord nog att beskriva vad jag känner just nu. Oftast vet dom vad som är rätt för mig långt innan jag ens själv vet det. Är dock lycklig att dom alltid ger mig tid att hitta den rätta vägen. Ibland tar det tid. Kanske upp till ett år. Kanske till och med längre. 

Jag har jättesvårt att handla efter min första implus när det kommer till känslor. Ganska konstigt med tanke på att jag i övrigt är fruktansvärt impulsiv, men när något verkligen betyder något för mig då är det svårt. Detta leder allt för oftast till att jag tar ganska dåliga beslut först och sen får jag kämpa för att lyckas ta ett bättre beslut. Borde verkligen träna mig själv i att följa min magkänsla direkt och inte vara så jävla rädd för den alltid. Inte vara så rädd för det som är okänt och kanske inte stämmer in i mina planer (jag har nämligen alltid allting planerat i huvudet) för som alla vet så blir det ju sällan som man tänkt sig här i livet. 

Är dock så sjukt tacksam för att jag ibland får fler chanser. Får fler möjligheter att säga ord som jag så länge hållt inom mig. Jag menar varenda ord, tro mig. 

Hej Då London. Jag älskar dig. Idag och för alltid.