Jag är så trött så jag knappt kan hålla ögonen öppna, men trots detta kan jag inte låta bli att skriva. Eller, jag har en stark känsla av att jag behöver skriva. Ibland kommer den känslan över mig, ofta när jag har spenderat en eller ett par timmar i ensamhet och haft lite väl mycket tid att tänka. 

Livet går fort. Ibland får man för sig att det inte gör det, men då har man fel. Det går sjukt fort. För tre veckor sedan (ganska exakt) satt jag i en värld som jag inte ville lämna. Jag tänkte att det kommer ta en evighet innan jag får må såhär bra igen. Ja, än har väl inte den känslan infunnit sig till 100% men med tanke på att jag då var helt säker på att varenda timme skulle kännas som ett dygn så kan jag vid detta laget konstatera att jag hade fel. Jag vet fortfarande inte när den känslan kommer tillbaka, men den kommer komma tillbaka, förr eller senare. 

Dom senaste dagarna har jag haft många diskussioner om att förlora hoppet. Man gör ju liksom det ibland. Ibland blir det nattsvart och man kan inte äns i sin vildaste fantasi tänka sig att man någonsin kommer le igen. Det har hänt mig och jag är relativt säkert på att alla kan känna igen sig i den känslan. Man ger upp, tackar för sig och lägger ner. Allt. Man ska inte sticka under stol med att den känslan som oftast har denna extremt tunga inverkan på en är kärleken. Detta med kärlek är fan inte lätt! Kärlek kan höja en till skyarna och ge en en miljon fjärilar i magen för att i nästa sekund tappa det helt. Ligga på marken och bli religiös i brist på hopp. Det är lite som en spiral som går runt och runt. En vacker dag hoppas nog alla att dom slipper åka rundor i denna spiral och istället få leva i en cirkel. En cirkel tillsammans med någon annan om aldrig varken börjar eller slutar. Den cirkeln bara är. Bara finns. Läs mig nu rätt, denna cirkeln kan uppstå i alla kärleksrelationer, inte bara den fysiska varianten, och i vilket fall som så är det den finaste cirkeln som finns. 

Jag tror att människor allt som oftast går om varandra. Att vi liksom ibland missar den där magiska brytpunkten där allt fint förenas och inte förrän vi hittar den punkten så blir det riktigt bra. Det kan vara okej att gå bredvid någon men inte förrän man verkligen möts, på mitten liksom, så inser man vad ordet "perfekt" innebär. Ibland kan vi nöja oss med att bara gå bredvid varandra, men vi strävar alltid efter det ultimata. Som i ett samtal mellan två personer. Att föra fram sin egen åsikt är skönt och att höra någons åsikt kan vara nyttigt men först när dessa åsikter förenas och bildar något större, något som tar samtalet vidare, så blir samtalet en succé. Innan dess är det mest ord men i mötet så uppstår något. Något som i sin tur skapar något större. Kanske leder det till ett beslut, kanske skapas förståelse, kanske föds en ny idé. Cirkeln sluts och man förstå plötsligt vad som var det viktiga. Vad som känns ända in i hjärtat. 

Det tråkiga med att vi allt som oftast går om varandra är att det ofta tar så enormt lång tid att skapa en ring. Eller att nå förståelse. Att komma vidare. Så enormt mycket tid läggs på att bara vandra upp och ner i spiralen. Jag hoppas och tror att man lär sig något där i spiralen, men handen på hjärtat har vi nog alla en tendens att tveka en gång för mycket. Att alla, ja jag menar alla nu, vill nå just det där mötet som för saker framåt hjälps inte. Tvekan står i vägen och komplicerar. 

Personligen tvekar jag i princip alltid. Jag har sjukt svårt för att bara kasta mig ut och ibland gör detta mig till en pessimist av rang. Gång på annan får jag svart på vitt att tvekan innebär spilld tid, men jag lär mig allt för långsamt. Tror på fullaste allvar att det kommer ta en miljon år att sluta ringar och vågar helt enkelt inte. Jag har fel. Hör mig - fel!! För är det något jag fått svart på vitt så är det just detta - när du kastar dig ut så blir det bra. Dina vingar bär. Du landar på fötterna. Du klarar det.

En vän sa idag "var bara lycklig för det som händer och tänk inte så mycket". Man skulle kunna avfärda dessa ord med "va fan vet du?!" men det hade egentligen bara varit svar på min egen fråga. Personen som sa dessa ord är egentligen den som vet för hon ser mig utifrån och ser att det inte är någon fara för mig att kasta mig ut. Mina vingar kommer bära. På samma sätt ser jag på mina vänner och har alltid den kompletta tron på deras vingar. Jag ser hur dom kan sluta sina ringar, vet hur dom kan ta sig ur spiralerna, uppfattar när dom går om en person/kärlek, känner på mig vad nästa steg är. Man känner kanske inte alltid sig själv som man känner andra?

Åter till att förlora hoppet. Det är nog ganska bokstavligen det man gör - man förlorar förmågan att hoppa och förmågan att hoppaS. Hoppa som i att kasta sig ut, hoppaS som i att lita på att man landar på fötterna och att allt blir bra. Att ringen sluter sig, att spiralen har en ände, att man kommer mötas i den åtråvärda brytpunkten, att man kommer ha fantastiska dagar igen.  

Och troligtvis kommer det gå fortare att komma dit än vad någon av oss kan föreställa oss just nu.

Låt oss hoppa(s).