Jag har haft denna bloggen sedan början av 2007. I över fem år har jag dokumenterat väl valda delar av mitt liv och delat mer er. Ibland handlar det om ytligheter men jag tror, och hoppas, att ni alla märkt att denna blogg mer och mer skildrat

mina funderingar i och kring vardagen. För er som känner mig så är nog mina inlägg mer eller mindre alltid hyffsat lättolkade. För er andra kanske det verkar vara en enda stor röra. Personligt är det i vilket fall som och dagen till ära tänker jag köra vidare på det temat. Detta kommer nämligen bli ett ytterst personligt inlägg och ett inlägg jag längtat efter att få skriva. 

Idag har jag haft ett samtal som jag drömt om mer än en gång. När jag väljer att använda ordet "drömt" är det inte i den mest positiva av meningar. Detta samtalet har jag nämligen vänt och vridit på i mitt huvud både i vaket och sovande tillstånd. Jag har funderat på hur det skulle börja, vad som skulle sägas, hur det skulle sägas och kanske främst hur det skulle kännas. Så plötsligt stod jag i begrepp att ta det, helt ovetandes om att klockan var slagen, totalt oförberedd. Lite som när man tar hål i öronen för första gången. Man är relativt säker på att det kommer göra ont, man kan inte föreställa sig exakt hur ont eller ens vilken känslan kommer vara. Detta samtalet, precis som när man tar hål i öronen, gjorde inte speciellt ont men det lämnade mig med en enorm lättnad i kroppen och en ännu större stolthet. Nu är det gjort. 

När man ska ta i jobbiga ämnen är det lite som att gå över en tröskel till ett beckmörkt rum. Man är livrädd. Först när man märker att marken håller så börjar man slappna av. Så var det idag. En stund av trevande men sen kom alla orden. Alla dom orden som har behövt komma så länge. Ordet förlåt var återkommande från bägge håll. Alla vet att det ordet inte gör något ogjort, men det hjälper och tröstar som inget annat ord kan. Egentligen så handlade nog detta samtalet mest om att få ur sig det man tänkt på. Få sätta ord på allt för att komma vidare. För att slippa ha alla dessa ord/funderingar/sår i vägen för allt. I vilket fall som - det hjälpte. Det fanns en tid då jag skulle handlat på ett visst vis. Det fanns en annan tid då du borde handlat på ett visst vis. Ingen av oss handlade på detta vis och det kommer vi aldrig kunna göra ogjort. Nu är det sagt. På alla möjliga vis.

Så vad är kvar då? Ja, till att börja med två betydligt lättare personer. Kvar är också det som denna dagen från början handlade om nämligen den enorma kärleken, som bägge parter i detta samtal delar, till världens vackraste 9-åring. Älskade finaste tjej. En vacker dag, när du är ännu lite äldre, så ska jag på något vis tala om för dig hur enormt stor inverkan du haft på mitt liv och hur mycket du har lärt mig. Jag lär gråta floder den dagen jag ska försöka formulera detta så troligen kommer du inte höra ett enda ord av vad jag säger men vi får hoppas att budskapet går fram ändå. Du är källan till så många av mina skratt dom senaste åren, dina funderingar har ställt hela min världsbild på ända mer än en gång, dina sorgsna stunder har skurit som knivar i mig, dina kramar har värmt som en kamin och ditt fina leende har lyst upp så många dagar. Du har lärt mig hur man på bästa sätt sätter på ett plåster, hur man nattar en på tok för pigg tjej, hur mycket balsamspray som behövs för att på ett smärtfritt sätt borsta håret, hur man får en oätlig pastarätt att bli ätlig och hur man bara är i nuet. Det är inte bara du som vuxit upp under de åren som jag känt dig, du har lyckats uppfostra  mig med. Tack underbara du. Var jag än befinner mig så finns du alltid med i tanken och hur långt borta jag än är så kommer jag för alltid bara vara ett samtal bort. Glöm aldrig det. Tack för att jag får följa med på din resa. 

Plötsligt visar även sanningen sitt ansikte. Mycket har den senaste tiden handlat om att vara ärlig, eller sann. Våga säga ord som man borde sagt för längesedan och på så vis skapa en ny, bättre framtid. Idag sa jag några till. Då jag aldrig någonsin kommer avslöja riktigt privata detaljer om min tillvaro i detta forum så lämnar jag innehållet i dessa ord till sitt öde. Dom får stanna ute på en Malmöitisk balkong eller kanske färdas med min cigarettrök ut i universum. Det viktiga är att dom sades och att alla parter nu vet hur det ligger/låg till. 

Att göra om och göra rätt. Jag kommer aldrig tröttna på det uttrycket och jag kommer aldrig sluta hoppas på att det faktiskt stämmer. Att man kan få göra om och då göra rätt. Kanske någon helt annanstans, i en värld man en gång inte vågade var en del av men som man till slut inte kunde blunda för. Jag hoppas och tror. 

I vilket fall som är jag redo för en ny värld nu. 

Tack. Förlåt. Och tack igen.

Mot oändligheten - och vidare!