När det inte blir som man tänkt sig, när vägen blir mer än lovligt krokig och himlen kolsvart, när man finner sig själv i någon form av bubbla - då har man två val.1. Man kan dra täcket över huvudet och fullkomligt lägga ner. Dra ut alla kontakter, gråta tre floder och ge upp på allt och alla. Låta bitterheten ta över varenda liten centimeter av ens kropp och bestämma sig för att aldrig le igen. Eller..2. Resa sig och se sig själv i spegeln. Säga högt och tydligt att inget ska få knäcka mig, hur ont jag än har eller hur mörk himlen än är. Eventuellt har jag bara ett liv och det ska fan inte spenderas under ett täcke. Jag är värd mer. Jag kan mer. Och jag vill mer. Jag älskar livet för mycket för att inte ta del av det och ingen ska få mig att missa alla möjligheter som finns runt mig.Jag tänker välja alt. 2. jag har ingen aning om var vägen slutar. Det kommer inte vara lätt. Det gör sjukt ont men det kommer göra ondare om skyddsnäten får hänga kvar och jag helt slutar skratta. Jag vägrar bli bitter, jag vägrar ge någon det. Mitt hjärta är alldeles för fullt av kärlek och passion för att inte göra något av det. Och kanske har man, som sagt, bara ett liv.. Och det ska LEVAS. Så får vi väl se vem som hänger med på den resan. I värsta fall får jag väl resa på egen hand. Men resas - det ska det. Mia