Det sägs att dagens ungdom saknar integritet. Att vi lägger upp hela våra liv till allmän beskådan i bloggar, på Facebook, bilddagböcker och Twitter. Att vi totalt slutat censurera och bjuder in alla i våra privatliv. Jag tror inte att detta påstående stämmer till 100%.

Nej, jag är faktiskt rädd för motsatsen. Att vi tack vara alla dessa socialamedier lyckats bygga en mur till våra "riktiga" liv. På internet ser ingen dina ögon. Ingen hör vilken ton där är i din röst. Ingen kommer riktigt nära. Där är alltid en skärm i mellan. På nätet kan man låtsas hur mycket som helst. Visst, man kan uttrycka hur mycket känslor som helst på nätet, visa upp alldeles för mycket av sitt liv, lägga ut bilder på alla man känner (i alldeles för intima situationer), dela med sig av sina innersta hemligheter - men ingen kan avgöra om det du säger verkligen är sant. 

Kanske är det farliga egentligen att vi spenderar för mycket tid här? Att folk allt för sällan ser oss i ögonen? Och att vi blir så jävla osäkra på vad som verkligen är sant och vad som är lögn, så när någon gråter ut på nätet så vet vi inte om vi ska skratta eller hjälpa till. Och att vi mer eller mindre bara antar att allt som händer på nätet är på låtsas, en uppmålad bild som vi själva skapar, en fasad som är betydligt lättare att förhålla sig till än verkligheten. Kanske. 

Jag skriver detta då jag reflekterat över min egen förmåga att dagligen skala ner mitt liv till något jag kan tänka mig att dela med mig av. Oftast resulterar det bara i något citat ur en låttext som jag tycker stämmer in på mitt humör för dagen. Personlig - aldrig privat. Dock har jag upptäckt att detta kan skapa en del problem. För det första gör detta att jag konsekvent antar att alla andra resonerar likadant. Har vid ett flertal tillfällen blivit totalt ställd när jag insett att det någon försökte få mig att förstå, via ett chat-meddelande på Facebook, verkligen var på riktigt. Att deras känslor, då oftast besvikna eller sårade, var riktiga. Det andra bekymret är att när jag, vid ett fåtal tillfällen, sträckt ut min hand via internet så tolkas det ytterst lätt som svart humor eller grov ironi. 

Samtidigt kan jag inte tänka mig att vara privat på nätet. Jag delar gärna med mig av roliga bilder, mycket av vad som händer på mitt jobb, om jag hittar på något kul med min familj eller mina vänner, vissa väl valda bitar - men aldrig kärnan. Jag hoppas att ni som känner mig på riktigt kan se igenom min skärm, läsa mellan raderna och tvinga er på mig när ni tycker er märka att något är på tok. Så tänker jag börja resonera från och med nu. Jag ska sluta skratta när folk skriver svarta uppdateringar på Facebook, jag ska sluta se min omvärld som en enda ironisk lekplats, och internet som något som absolut aldrig är på riktigt och börja lyssna på folk när dom försöker säga något. 

Kanske dags för det nu. Kanske dags att bli lite allvarligare. Allvarlig - men återigen - inte privat. 

det svåraste med att bli vuxen är att lära sig att ta ansvar. eller kanske inte direkt att faktiskt TA ansvar, men att komma på när man SKA ta ansvar. lika svårt är det att veta när man inte BORDE ta ansvar. 

det börjar med att man får ta ansvar för sina leksaker, sen handlar det plötsligt om att ta ansvar för sina betyg, för sina vänner, sina syskon, sitt jobb, sin relation, för barn och främst - sig själv! det är verkligen så otroligt svårt. 

ibland blir ansvaren för många och då vill man inget hellre än att krypa upp i en varm famn och vara totalt ansvarslös. idag är en sådan dag.