Har jag fått en släng av åldersnoja? I think so! Dom senaste dagarna har det pratats väldigt mycket om ålder i min värld. Mycket har kretsat kring dessa siffror, som i verkliga livet egentligen inte spelar någon roll alls. Men ändå.

Det fanns en tid då man längtade halvt ihjäl sig efter att få bli äldre. Komma in på coola ställen, kunna köpa cigaretter var som helst, kunna köpa en flaska vin när helst man ville, inte bli misstagen för ett barn. Dom dagarna är förbi. Nu har stressen börjat på allvar. Stressen över att göra karriär, skaffa familj men ändå suga ut så mycket som möjligt av "ungdomen", stressen över att nå de målan man satte upp när man var liten och oskyldig.

Helt plötsligt får man arga blickar av 18-åringarna när man kastar sig ut på ett dansgolv med sina vänner. När killar i 17-års åldern sneglar efter en måste man nu tänka "för honom är jag en cougar...". Dom ber ytterst sällan om legitimation när man ska handla ett paket cigg och för några månader sedan fick jag till och med frågan "vad gör du här?" när jag dristade mig att besöka en nattklubb där åldersgränsen var 20 år. VAD HÄNDE??? JAG ÄR JU JÄTTEUNG!!!!

Visst, min ekonomi är väl relativt ordnad, jag är förlovad, har haft körkort så länge att folk får lov att övningsköra med mig, det var relativt längesedan jag flyttade hemifrån, många i min närhet kan numera titulera sig "föräldrar" och dom galna festerna är väl inte riktigt lika frekventa som förr.. Men ändå! Måste man vara vuxen då? Låt oss hoppas att så inte är fallet!

Hoppas ni förstår att jag är ganska ironisk nu.. eller LITE ironisk i alla fall ;) (och lite panikslagen...)

2005....

1994....

The fundamental things apply - As time goes by ;)