sitter här och känner mig helt krossad, helt sönder. allt allt allt känns så oviktigt nu. det enda som är viktigt är han. han är allt.

vet inte vad jag ska göra. vet inte vad jag gör om inte detta löser sig. vill inte vara ifrån honom, någonsin. han och jag skulle bli gamla med varandra, vi skulle alltid hålla om varandra. aldrig släppa taget. och nu har han kanske gjort det?

man förstår inte vad man har förrän man mister det. eller åtminstone är på väg att mista det.

har nog gråtit typ hela natten. sovit totalt 3 timmar typ. det värsta är att det till stor del är mitt eget fel. jag och min satans stolthet som alltid går ut på att inte kunna vika mig. alltid vara starkare. men jag är inte starkare! jag har gjort såhär förut och jag FATTAR INTE varför jag gör det igen? jag vet ju att detta är utgången.

"I guess there's just a part of me that likes to bring you down
Just to keep you around
'Cause the day you realize how amazing you are
You're gonna leave me"

- Maria Mena

Fan. Inget är viktigare just nu. allt som jag trodde var problem va fan inget alls jämfört med detta. inget gör så ont som att höra "jag vet inte". För jag vet ju. Även om jag är så satans dålig på att visa det.

jag älskar honom. här. nu. för alltid och längre än det. jag älskar vårt liv, jag älskar att vakna hos honom varje dag. jag älskar allt det fina som jag vet finns mellan oss. så hur fan blev det såhär?

orkar inte sitta här längre. orkar inte alls längre.