"Tvillingen är kvicktänkt och intelligenta. De älskar att diskutera och prata och söker ständigt nya kontakter. De är mycket fördomsfria och ofta mycket ungdomliga. De gillar att ta del av nyheter och ta sig an och debattera kring olika problem, men oftast tröttnar de på ämnet innan de når fram till en lösning och har redan kastat sig in i en ny frågeställning, ett nytt projekt. Det pratar ofta fort och kastar fram den ena idén efter den andra i raskt takt och de byter åsikter ofta och gärna med motiveringen ”man kan väl ändra sig”. 

Jag har aldrig varit speciellt inne på astrologi. Inte tänkt så mycket på det, men min syster är lite halvintresserad av det och därför har jag dragits med lite. Det obehagliga i det är att jag insett hur extremt bra mitt teckens karaktärsdrag stämmer in på mig. På pricken. Exakt. 

För mig så finns det två världar. Den yttre världen som vi alla är i och rör oss i är den ena. Det är den världen som syns för alla. Den andra världen finns i mitt huvud. Nu kanske jag låter lite psykiskt störd, men inuti mig pågår det alltid så många tankeprocesser så det blir liksom en egen liten värld. Mitt huvud går på någon form utav konstant speed där det hela tiden händer vansinnigt mycket. Jag har liksom inte förmågan att släppa en händelse, bara sådär, och avskriva den som onödig att fundera över. Nä, allt som händer i den yttre världen måste jag liksom ta in och sedan analysera sönder i mitt huvud. Detta är både positivt och negativt. Ibland önskar jag att jag kunde stänga av helt, gå på auto-pilot, och totalt lägga ner verksamheten. Å andra sidan är det väldigt praktiskt att fundera mycket för det gör mig ganska kreativ. Det jobbigaste är nästan att det alltid pågår så MÅNGA tankeprocesser i mitt huvud samtidigt. Under en minut kan mna tankegångar gå typ "Undrar varför hon sa så? Varför valde hon dom orden? Och tonfallet, hur var det med de? Man kanske skulle klä om soffan i lila? Så kunde man ha den mattan till? Men den mattan kanske jag tröttnar på en vacker dag. Och om jag skaffar barn om 5 år så kommer den inte funka. Och när jag får barn vill jag att dom ska heta ****. Fast det kanske låter konstigt med det namnet utomlands. Och då när jag var utomlands senast så åt vi på den restaurangen och undrar vad jag ska äta ikväll? Har min telefon ringt? Jag borde kolla min mail. Vad hette den appen som var bra för min nya mail? Jag borde städa bilen... osv osv osv osv" 

Jag startade denna bloggen en gång i tiden för att få en möjlighet att kanalisera en del av mina funderingar. Få ut dom och kunna spara dom. Har provat dagbok också men jag fastnar vid småsaker som materialet på pappret, färgen, formen, allt blir bara en hang up. datorn är mer konsekvent likadan. dock måste jag vara noga med att stänga ner alla FB/Twitter/Mail-sidor medan jag skriver för annnars vandrar jag bort snabbt som attan. Likadant fungerar jag när jag skriver musik. Jag kan egentligen bara skriva vid två tillfällen - antingen när någon ber mig skriva om något eller när mitt huvud är sprängfyllt av funderingar som till slut måste få en melodi. I flera dagar kan jag gå och fundera på något, helt utan att känna att det är något jag vill göra en sång av, men sedan är det som om bägaren rinner över och då måste jag skapa något av mina tankar. Oftast skriver jag, men det händer att jag spenderar en hel natt med block och penna framför mig, frenetiskt skissande. 

Att vara en sån som funderar mycket gör att man får ett ganska märkligt humör ibland. Jag kan sitta och vara överlycklig och så plötsligt bara vänder det. Lite som att vara evig tonåring. På 2 sekunder kan jag gå från sprudlande glad till superdeppig. Senast idag hände det. Efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg kände jag mig som king of the world, sen kom en ny tanke in i huvudet och plötsligt låg jag fastklistrad i soffan, lägre än lägst. 

En annan konsekvens av mina tankar återspeglas ofta i relationer till andra människor. Jag kan sakna sönder någon för att sedan bli totalt oberörd när jag väl träffar personen i fråga. Jag kan få för mig att jag är superkär i någon och sedan går det över på en eftermiddag. När det gäller kärlek tar det, för övrigt, jättelång tid för mig att fatta vad jag verkligen känner för någon. Jag blir ofta blixtkär men sedan måste jag liksom vänta ett bra tag innan jag vet om det är på riktigt. Är det på riktigt kan jag sedan göra nästintill vad som helst för den mannen. Man kan trampa på mig ganska mycket och ganska länge och jag älskar personen i fråga ändå. Tills jag verkligen fått nog, tills jag analyserat klart, blivit färdig med min förvirring. Då säger det bara stopp och sedan har jag lagt benen på ryggen och stuckit. 

Idag blev det en ny text och två blogginlägg. Ett mycket starkt tecken på att jag har väldigt mycket i huvudet just nu. Många känslor att tampas med, såväl positiva som negativa. Det händer mycket just nu och jag både gillar och hatar det. Ibland kan jag verkligen längta efter total lugn och ro i själ och sinne men jag tror faktiskt aldrig det kommer infinna sig till 100%. Men gör det de så ska jag välkomna den erfarenheten med öppna armar.Dock lär jag nog inte känna igen mig själv då.. Men man kan ju alltid ändra sig?!

Flytta. Vilket litet äckligt ord! Jag hatar att flytta. Inte delen med att byta hem, men delen att backa ner det gamla hemmet kan vara det jävligaste i hela världen! Varenda gång jag blir tvunegn att göra det (obs! har flyttat 4 ggr på 4 år!) så får jag världens sämsta samvete över hur mycket grejer jag har. Eller grejer var kanske fel ord, kläder heter det! 

Sedan den 14 maj i år har jag bott i väskor.Jag har sovit i såååå många olika sängar sedan dess. Det har varit skitkul, men fan vad jag är trött på det nu! Jag har alltid varit en person som värdesatt mitt hem jättemycket. Älskar inredning, älskar tystnaden som man bara får innanför sina egna väggar, lugnet som uppstår och den enorma tryggheten. Ibland har jag nästan varit för kär i mitt hem, eller iaf för bunden vid det. Det har jag vant mig av med på denna tiden, det kan jag lova. Självklart har jag ju haft en fast bas även dom senaste månaderna, men livet har gjort att det inte riktigt funkat att vara där hela tiden så därav har det blivit antal små stopp här och var. Och mitt i detta kaos av väskor, lådor och brist på trygghet så har jag blivit så sjukt lugn. Lugn i tanken att jag faktiskt inte behöver den enorma tryggheten för att vara lycklig. Mina älskade rutiner må vara puts väck, men jag är här och jag mår riktigt bra i grund och botten. Klart, det är inte jättelätt att gå från supersambo med lägenhet, bil och bonus-barn till vansinnig 24-åring utan fast hem och fast kärlek (om än någon kärlek alls) men det är en jäkligt rolig resa! Man måste våga mer när man är själv, ta fler risker, kasta sig ut utan skyddsnät och hoppas på att vingarna bär. Och när man märker att dom gör det så svävar man som en liten svala bland molnen! 

Det är fortfarande jäkligt oklart hur min höst kommer se ut. Önskar och hoppas av hela min själ att det kan klarna lite dom kommande dagarna. Mest för tystnadens skull. Få lov att kunna välja när det ska vara tyst och när man vill vara ensam. I början var det nog det jag var mest rädd för - ensamheten. Nu är det de enda jag längtar efter. Allt annat finns. Vill man umgås med folk så kan man göra det, vill man kramas med någon så kan man göra det, vill man dansa sig igenom nätterna så gör man det, vill man åka bort så gör man det. Men att hitta tystnad och ensamhet, det är svårt när man lever hemma hos andra. Självklart finns det ju en massa andra saker jag också saknar med att ha en fast punkt i tillvaron. Det är värdelöst att försöka hitta sina saker när dom finns nerstoppade i lådor. Jag saknar min egen säng och min älskade soffa. Det suger att inte kunna bjuda hem folk när man vill, inte kunna sitta uppe tills mitt i natten över ett glas vin och lösa världsproblem. Men som sagt, jag är inte rädd, jag bara längtar. 

Lycka kommer innifrån. I grunden. Och även om man pendlar som en bergodalbana så finns lyckan där längst inne. Om man bara vågar vara lycklig, that is.