Det kanske är fel. Jag vet. Det kanske kommer göra ont. Jag vet. Det kanske är helt jävla opraktiskt, vansinnigt, galet, egoistiskt. Jag vet. Ni kanske kommer tycka att jag gör fel, jag kanske kommer såra er, jag kanske säger fel saker, skadar, blir för mycket. Jag vet. 

Men jag måste. 

Det är så jävla svårt att definiera kärlek. Vad fan är det egentligen att man dras till någon? Är det för att det är så jävla praktiskt? Nej. Är det för att det är den lättaste vägen? Nej. Är det för att man inte vill vara ensam? Mja.. Kanske för stunden, men aldrig i längden. Nä, det handlar om något annat. Något man inte kan sätta fingret på. Något som uppstår i stunden. Den största kraften av dom alla. Den häftigaste kraften av dom alla. Den som gör en levande. 

Det är sjukt häftigt att få uppleva det ögonblicket. När allt runt omkring står still och man enbart finns i nuet. När inget annat spelar någon roll. Dela den stunden med någon som lyfter en ovanför molnen och vidare. Hålla i alldeles för hårt och hoppas av hela sin själ att stunden  aldrig upphör. Det gör den, lika bra att vara realist där. Men hellre en sådan stund, hur kort den än må vara, än en evighet där allt bara är lagom och tillrättalagt. Hellre chansa och bli jävligt bränd, än att spendera ett liv med att undra hur det kunde gått om man vågade. 

Idag har jag börjat packa ihop min lägenhet. Separationer suger, jag vet, men det är bara att bita i det sura och se möjligheterna i stunden istället. Det tog ett tag att se sig i spegeln när jag insåg att detta blir mitt andra kraschade samboförhållande på 4 år. 4:e flytten på fyra år. Och i höst blir det 5:e lägenheten på 5 år. Men det känns enbart bra. Jag har tagit chansen. Jag ville - och jag gjorde. Det gick inte så jävla bra, många tårar har fått rulla, många hårda ord, många tuffa stunder. Men också många skratt och minnen som jag inte skulle vilja varit utan! Känner iofs inte direkt att jag behöver återuppleva dom, har hellre en annan verklighet från och med nu. En egen verklighet där personer som visade sig vara elaka inte hör hemma. Där det finns plats för nya personer, nya minnen, nya skratt, ny kärlek. Och främst, min egen plats. 

Jag tror det finns en del där ute som håller med mig när jag säger att livet kan vara en galen bergodalbana ibland. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Snabba beslut, för mycket känslor, galenskap och lycka blandat i en enda salig röra. Ibland gråter man tills huvudet håller på att sprängas. Ibland skrattar man tills man har ont i magen. Ibland driver man rundor på ett rosa moln med en hel svärm av fjärilar i magen. Ibland skriker man av ilska över att någon trampat på en. Man ger upp, tar nya tag, ger upp igen, testar, försöker, kämpar, provar något nytt, inser att det inte fungerade och ändrar sig igen. Man vill ha en varm famn, men ändå stå ensam på en klippa och känna vinden i håret. Vara extremt stark men är ändå liten och rädd. Schizofreni när den är som bäst. Men visst hade vi inte velat vara utan det? Även om det är fel/jobbigt/opraktiskt/gör ont/vansinnigt/menlöst/värdelöst/patetiskt/oroande osv.. För sen kommer toppen. Kanske kommer den bara för en dag, eller för en natt. Men när den är där är det så jävla värt det! Då är det värt att flytta 4 ggr på 4 år. Då är det värt alla tårarna och alla bakslagen. Då är man kung av hela världen. Då får det vara hur fel det vill för att för MIG är det ändå rätt. 

Ja,för då måste man.