Jag är inte så aktiv, nä, jag vet. Det försiggår mycket i mitt huvud men det är inte alltid så lätt att formulera, därav inte så många inlägg just nu. Men nu kommer ett iaf, så får vi väl se när det kommer fler ;)

Kvällens ämne i telefonkonferensen mellan mig och syrran blev hur vår historia påverkar oss. För visst fan påverkar den oss! Allt vi har varit med om, bra som dåligt, säter spår, skapar ärr, lär oss och leder oss. Jag gillar det. Rakt av. Jag gillar min egen historia, men kanske främst så gillar jag andra människors historier. Det bästa är när man möter en ny person och får ta del av dennes historia. Shit va trist det hade varit om det inte fanns några lik i garderoben hos nya bekanskaper! Inget att gräva i, undra om, fråga om, luska ut, lära av. Inga erfarenheter, minnen. Värdelöst. 

Men man ska inte glömma hur mycket vår historia påverkar oss. Speciellt i relation till andra människor. Skrämt barn skyr elden heter det. Visst är det så. Det vi varit med om kan ju som sagt göra ärr. (Ja, jag vet att jag skrivit om detta tidigare.. men man byter inte ut ett vinnande lag!) Ibland är det för jävla svårt att se till att dessa ärr inte går upp, inte blir till nya vidöppna sår. Vissa ärr kanske man mevetet slår upp gång på annan tills den dagen huden på stället helt enkelt blivit så tjock att man inte längre kan forcera den. Tills kroppen byggt ett pansar mot omvärlden och inget längre rår på den. Kanske måste man slå upp vissa sår många gånger. Inte alla, men vissa. 

Kvällen har även bjudit på tankar om att passa in. Göra som man ska, som andra vill, så som sig bör. Jag personligen är stark motståndare till sådant. Troligtvis för att jag själv får fullkomlig panik när man försöker trycka in människor i fack som dom ändå kommer rymma ifrån. Det är inte lönt, let's face it. reptilhjärnan kommer sparka bak ut, slå sig fri, gå mot vinden och vinna i slutändan. Så är det alltid. Det kanske bästa exemplet på det är personer som väljer att ta sitt eget liv. Totalt jävla värdelöst. Ingen, verkligen ingen, får ut något av att någon begår självmord. Den avlidne missar otroligt många vackra år och omgivningen står kvar, ensamma och ledsna med tusen frågor. Men vill man, så gör man. (OBS! Försöker inte rättfärdiga självmordstankar, bara ge ett mycket brutalt exempel!)

När det känns i varenda cell att man måste ta en viss väg, även om man vet att det är en djävulsk omväg, så lär man välja den vägen. Inte för att jävlas, inte för att man så jättegärna vill, inte för att det är praktisk utan för att båda benen skriker att man måste. Självklart finns det människor som inte kommer lyssna på sina kroppar. Som tar den "rätta" vägen, så alla blir nöjda och glada, men dom kommer aldrig heller riktigt få reda på vad lycka är. Hur det känns att springa i en snöstorm, helt uppfylld av kärlek, så hög på livet att man inte känner att fingrarna börjar skifta i blått och att alla världens jävligaste förkylningar har fri passage rakt igenom imunförsvaret. Dom kommer aldrig Dom kommer aldrig stå i en regnskur och le åt hur vacker världen är. Dom kommer aldrig inse det stora i känslan att nå det yttersta. Släppa så mycket på tyglarna och känna hur man trots risken att falla av hästen, trots allt sitter stadigt kvar. 

Och för att återknyta till det där med ens historia så vill jag tro att varenda felaktigt/mindre genomtänkt/vansinnigt/dumdristigt val man tar gör att ens historia blir lite roligare. Lite mer händelserik. Lite vackrare. Kanske blir dalarna i den lite djupare, men topparna blir nog fan lite högre också! Och man lär bli fan så mycket mer intressant att lyssna på! 

Om inget annat lär man ju kunna skratta åt sin egen galenskap en vacker dag ;)