Jag har spenderat en väldigt stor del av mitt liv med att inte känna. Med att leta efter anledningar till att slippa känna. Det var verkligen för jävla jobbigt för mig när det kom barn in i mitt liv efter som jag inte kunde hindra mina känslor inför dom. Jag var tvungen att känna. Jag har verkligen tagit alla vägar. Varit perfekt, festat, sårat, stängt inne, skadat mig själv, skrikit, bråkat, älskat sönder, varit tyst, gråtit. Allt för att slippa känna. Slippa ha känslorna nära. Jag har varit extremt kärleksfull, förstående och hjälpsam. Velat skona alla från mina känslor, inklusive mig själv. Velat fly långt långt långt bort och samtidigt bli sedd. Velat att någon skulle se igenom. Att dom skulle höra det jag inte sa. Detta är en omöjlig uppgift, det är jag den första att skriva under på. Men jag har ändå hoppats att någon skulle se det. Att det skulle lyckas lysa igenom. Att det skulle genomskådas att jag egentligen är ganska liten, relativt vilsen och i enormt behov av att våga älska på riktigt. Våga lägga sitt hjärta i någons händer och fullt ut lita på att dom kommer ta hand om det. Våga vara ärlig. säga det som sitter djupast i hjärtat. Det som kanske gör ont men som är den kalla verkligheten. Jag har kanaliserat dessa känslorna på alla sätt jag kunnat. Skrivit tusen texter, till och med gjort detta till mitt yrke. Där och då kan jag vara brutalt ärlig, enbart för att ingen kan hålla det emot mig. Inga frågor ställs. Jag behöver inte stå till svars. Och tro mig jag har verkligen försökt var öppen ibland. Jag har spenderat timmar på att förbereda mig inför ett möte med någon som jag valt ut som en förvaltare av min sanning. Ibland har jag lyckats till viss del men aldrig fullt ut. Nu har jag kommit till en punkt då kan inte kan freda mig från känslorna. Dom äter upp mig. Jag vill skrika ut dom. Säga alla orden som aldrig kom. Det är dock för sent nu. För den som skulle hört dom finns inte längre här. Jag kommer för evigt få leva med den vetskapen. Och det gör så jävla ont. Ont på ett sätt jag aldrig vågat ha ont. Nu måste jag. Har inget val. Jag vill tänka att det kommer vara värt det. Att det onda kommer löna sig. Jag vill säga att jag fått lära mig den hårda vägen att det är såhär det går när man inte vågar. Men jag vet inte än. Vet inte om jag riktigt vågar tro det. Vet inte om jag vågar förlita mig så mycket på ärligheten än. Vet inte. Ont. Så ont.