fick en kommentar för någon dage sen som fick mig att fundera på om folk vill mig illa eller väl. Kom fram till att personen som skrev den nog vill mig väl. Bestämde mig nog snarare för att den var välmenad.

Kommentarer som är väldigt personligt riktade till mig eller på annat sätt privata publicerar jag inte då min blogg inte är till för att ni som läser den ska ha full access till mitt privatliv. Anser att det är min rätt att fritt välja vad som publiceras här. Med det inte sagt att jag vill "vara hemlig" men som sagt, bloggen är inte till för att skapa skvaller eller skitsnack.

Har funderat väldigt mycket dom senaste dagarna. Funderat på hur livet är nu och på hur det har varit. Av respekt för folk ur min förgångna liv så tänker jag inte nämna några namn när jag talar om hur mitt liv var innan. Personerna som är inblandade vet om det själva. Hur som helst har jag kommit fram till att förhållandet jag har nu, både till min pojkvän, mina vänner och min familj, fungerar precis så som förhållanden ska göra. Jag har levt ett ganska destruktivt liv i långa perioder som kantats av bråk och annat skit men så är det inte längre. Detta kan göra mig lite rädd ibland och jag får verkligen hejda mig själv för att inte starta lite kalabalik runt omkring mig. Vet inte varför det är så, men så är det. När saker och ting är för bra, för lungt, så blir jag rädd. Detta ska jag dock försöka sluta med. Jag måste verkligen lära mig att leva i nuet och att vara glad för allt det fina jag har runt mig istället för att hela tiden stressa igenom livet i hopp om att gräset kommer vara grönare på andra sidan (det är det ju nämligen väldigt sällan...).

Samtidigt måste jag göra upp lite med mitt förflutna. Detta gäller både hur mitt familjeliv ser ut och även hur mina förra förhållanden har sett ut. Jag ska verkligen anstränga mig för att försöka titta tillbaka på allt det fina istället för att gå omkring och vara helt knäckt över allt det som gick fel. Det var då. Nu är nu. Varför det gick fel kommer jag aldrig veta, jag kommer aldrig komma fram till vad jag skulle kunna ha ändrat för att göra det bättre. Nu är det som det är och det var väl en mening med det. Jag vill tro att folk aldrig har haft som "mission" att skada mig. Det vet man ju själv när man råkar göra något dumt mot någon. Flertalet gånger "blir det ju bara så".

Människorna jag någonsin sagt att jag älskar kommer jag alltid älska. Vissa dagar saknar jag dom så att det göra ont, men om jag väljer att vara glad för det vi hade istället för att sörja det vi aldrig fick så kommer jag klara den saknaden. Sen finns det ju omständigheter som gör att jag väljer att inte ah allt för nära kontakt med personer från mitt förflutna, men återigen, de vet själva varför.

Så för att runda av alla dessa funderingar. Tack till alla er som lärt mig det som jag lärt mig hittills i livet. Tack för alla våra fina stunder, dom kommer jag alltid bära med mig. Och till alla er jag har omkring mig nu - tack för att ni lärt mig uppskatta det jag har nu och för att ni lärt mig att ett lugnt liv faktsikt är det man är ute efter. Jag ser fram emot alla dom fina stunderna vi kommer ha.

Puss

Maria