med nått ont måste nått gott komma eller hur?

nu är det såhär för dom som inte har fattat det : jag och Philip ska flytta isär. Vi ska fortsätta träffas so mer än vänner men vi ska inte bo tillsammans. Jag ska dock bo kvar här i Lund eftersom det är här som jag har mitt liv nu ju. Älskar faktiskt denna staden. Detta är självklart enormt sorgligt. Kommer sakna att vakna bredvid honom varje dag så in i helvete mycket! Men det är till det bästa. Som det är nu är vi aldrig hemma. Jobbar inte jag så gör han det. Det betyder alltså att vi aldrig gör nått kul tillsammans, bara kommer hem helt utslagna efter allt jobb o skola o börjar tjaffsa om vem som ska diska eller laga mat typ. Det är inte hållbart. Då är det bättre att vi bor var för sig o har vars ett liv men träffas när vi har tid och vill träffas. Kanske kan vi då istället få tid att odla det som gjorde att vi föll för varandra från början nämligen att vi har riktigt kul med varandra när vi hittar på saker, samma humor och samma intressen. Vi får se hur det går helt enkelt.

Jag känner på två sätt just nu. På ett sätt så suger det ju såklart att vi inte klarade av denna krisen. Han är mitt allt. Mitt stöd i mitt arbete, min inspiration i allt jag gör, min kritiker som är grymt viktig för att jag ska bli bättre i allt jag gör, min värme och mitt ljus. Jag kan inte se en morrondag där han inte är på något sätt en del av den. Älskar honom till döden.

Samtidigt är detta lite spännande och som sagt, det är verkligen för det bästa. Det ska bli roligt att ha en helt egen lägenhet. Få välja helt o hållet själv hur man vill ha det och hur man vill leva sitt liv. Kunna hänga mer med sina kompisar, ha folk hemma pesic när det passar mig o ja, allt det där. 

Vi har kommit överrens om att vi som sagt ska fortsätta träffas och sen ska vi bestämma om vi ska va tillsammans eller inte. Tror att det kommer lösa sig till det bästa. En sak är dock jävligt säkert. Om det inte löser sig så ska jag INTE träffa nån ny kille på jävligt länge. Kan till o med tänka mig att i så fall bara leva som singel ett gäng år och sedan se om det kan funka med Philip igen. För han är verkligen en sånn kille jag vill ha barn med och leva hela mitt liv med.

Tiden får utvisa. Som han sa "det kanske är så att vi inte har förstört vårt förhållande nu utan istället räddat det?" Man kan i alla fall alltid hoppas.

Älskar dig

Mian