Så kom den stora dagen för de två. Bröllopsdagen. Sverige genomsyras av kärlek. Själv tvingades jag iväg på en cykeltur (första på typ 3 år.. yes, jag kan fortfarande cykla!) som tog mig till Sofiero. I ösregn såg vi dom vackra tu säga ja. Värme. Kärlek. 

Att gifta sig är nog en barndomsdröm hos många, jag själv inräknad i allra högsta grad, men kanske är drömmen om evig kärlek ännu mer generell. Om man bryter ner livet i små, små beståndsdelar - vad handlar det om då? Jo, kärlek. Att hitta någon eller något som gör livet värt att leva. Få känna den värmen i hjärtat. 

Jag hänger upp mitt minne på kärlek. Kommer för det första främst ihåg kärleksfulla stunder men delar även upp olika tidpunkter i olika kärlekar. Där har funnits många kärlekar i mitt liv hittills. Den första var till min storebror, han som under mina allra första år var lika med solen..typ. Kriterierna var enkla - han var större än mig rent fysiskt, han kunde mer än jag kunde, han hade tuffare leksaker och han fick göra roligare saker. Enkelt. Kärlek vid första ögonkastet.

Sen kom kärleken till musiken och till allt det bildligt vackra jag upptäckte att jag hade runt omkring mig. Denna kärlek hänger i än (och jag hoppas att den alltid kommer göra det) men jag kommer ihåg att jag insåg hur viktiga dessa intryck är för mig när jag var runt 5-6 år. Som att öppna ögonen och inse hur mycket man älskar det man ser. Denna känsla är för mig en kick och något jag gång på gång letar mig tillbaka till. Samtidigt är det något jag ibland måste stänga av och avskärma mig helt ifrån för att liksom få bli nykär igen när jag stiger in i den världen nästa gång. 

En annan kärlek jag behållt är till ett gäng flickor som jag hängt ihop med i typ 1000 år nu. Mitt järngäng, min lilla extra-familj, personerna som känner mig utan och innan. Vårt förhållande är ibland på distans men alltid lika tryggt och stadigt. Vi kan liksom aldrig göra slut. Skönt. 

Sen kan man ju självklart disskutera fysiska kärleksförhållande, men det hade känts lite "tacky" att babbla på om det här i bloggen men man kan väl säga såhär - den som en gång nästlat sig in i ens hjärta kommer nog alltid stanna där, åtminstone i någon lite vrå. Am I right?

Självklart finns det ju också en enorm kärlek till familjen och vännerna man har runt sig, men det var väl ingen som tvivla på det får jag hoppas?

För mig är kärlek lika med trygghet. Kärlek kan liksom inte uppstå hos mig innan ett förhållande är tryggt och det gäller för all kärlek. Musik, Rasmus, ett nytt hem.. Alla sådana saker är först en förälskelse innan det blir stabilt och tryggt. Då kan man börja kalla det för kärlek. Å andra sidan blir det aldrig någon trygghet i något om det inte finns någon form av kärlek inblandad.

Jag har mycket kärlek omkring mig. Ibland blir jag väldigt medveten om det. Det borde alltså betyda att jag är väldigt trygg, vilket jag faktiskt också känner mig idag. under mina 23 små år har jag nog haft tur faktiskt. Kärlek har nämligen aldrig varit en bristvara för mig. Kanske har jag till och med tagit lite för lätt på det här med kärlek, varit lite väl snabb att göra mig av med den. Å andra sidan hade jag inte varit där jag är nu om jag inte gjort så. Hade kanske aldrig fått uppleva all den kärlek jag har runt mig nuförtiden.

Ska avsluta med ett fint citat som innefattar det jag har tjatat om nu, att trygghet och kärlek har med varandra att göra:

" Var inte rädd. Jag går brevid dig."

Puss

Mius