Förlåt, jag är seriöst SÄMST på att blogga nu under sommaren. Skyller på allt - vädret, känslorna, tiden, orken, solen (eller kanske regnet?), luften. Hur som helst my bad, men nu laddade jag iaf ner appen så har vi tur blir det lite ordning. Eller..

Äntligen har jag något i huvudet iaf och idag handlar det om att vara rädd om saker. Eller, kanske inte saker, då materiella ting är förgängliga men iaf om varann. Om att inte missa var det är man faktiskt har.

Igår åt jag middag med mitt tjejgäng. Vi har hängt ihop i 15 år, alltså 3/5 av mitt liv. Nu när jag skriver det inser jag plötsligt hur stolt jag är över detta, och främst hur stolt jag är över dessa tjejer. Vi är så sanslöst olika sim 6 tjejer kan vara men där är starka band som binder oss och som håller oss kvar hos varann. Ibland kan jag undra vem jag hade varit utan dessa damer. Utan deras stöd, skratt, input och kärlek. Troligtvis inte densamma. För det är något speciellt med den tryggheten som uppstår bland gamla vänner. Man liksom bara vet att dom alltid finns där, att dom alltid förstår, att man alltid kan bolla sina tankar med dom och även om dom inte alltid håller med en så stannar dom och kämpar med en när det är motvind. Då vi alla valt olika banor och vägar i livet men alltid funnits kvar hos varann kan jag inte hjälpa att se en liten koppling, om inget annat så för min egen del. Jag tror inte jag hade vågat ge mig in i vissa uppenbara risker om jag inte visste att dom fanns där om jag ramlade. Utan tryggheten dom gett mig under åren tror jag inte att jag vågat vidga mina vyer på det sättet jag gjort. Inte vågat ta för mig lika mycket iaf. Det får mer än gärna vara stormigt ute på havet så länge man vet att en lugn hamn väntar när man kommer tillbaka. Så tjejer - tack för alla gånger ni hållt mina händer, torkat mina tårar, skrattat med mig, dansat med mig, analyserat sönder saker med mig och låtit mig vara precis den jag är. Ni är fantastiska och otroligt viktiga för mig, glöm aldrig det.

Åter till temat. Att vara rädd om varandra. Det är inte alltid en spikrak väg. Ibland tycker man olika, ibland har man själv fel, ibland sårar man varandra, ibland är det grymt svårt att vara rak och ärlig men i grund och botten är det alltid värt det. För bara där denna ärlighet kan få plats, bara där man kan våga lägga ner sin sköld och bara vara utan rädslan för att få en kniv i ryggen, bara där kan den djupa kärleken gro. Den kärleken som orkar och som vill, även när det är svårt.

Jag är en person som har väldigt svårt att säga adjö, att ge upp och gå vidare och detta har jag verkligen fått träna på vid några tillfällen för självklart kan inte alla relationer gro och bli starka och fina. Ibland är det nog helt enkelt inte meningen. Med tiden har detta gett att jag lyckats göra mig av med en del mindre bra relationer till fördel för de goda relationer jag har. Tacka fan för det. På riktigt. Jag är verkligen ingen liten Jesus som kan frälsa allt och alla (tro mig, jag har försökt), men jag har lärt mig att vara ännu mer rädd om mina goda relationer tack vare erfarenheten av de misslyckade. Så tack även till dom avslutade relationerna, ni var nyttiga, och tro mig när jag säger att jag kämpade hårt även för er!

Ta inte varann för givet, säg ifrån, kompromissa, stötta och älska. Det kan leda till livslång kärlek, och den kärleken vill ingen missa.