Du förbannade stolthet som ligger så djupt rotad i mig. Ibland är du i vägen. Så fruktansvärt i vägen. Du gör det så otroligt mycket svårare för mig att vara liten, att be om hjälp och att våga. Du får mig att uttrycka mig hårt och ibland klumpigt. Och främst så blockerar du mig! Tack, verkligen tack!

Nä, nu låter jag bitter, det är jag verkligen inte egentligen. Det är bara det att jag dom senaste dagarna funderat lite kring detta fenomen med stolthet (veckans ämne liksom..) och kommit fram till att det stör mig! Det irriterar mig att jag sätter upp murar ibland, murar som egentligen inte behöver finnas. 

För att ta ett exempel - för 2,5 år sedan skadade jag min axel i en bilolycka. Det var snöstorm, ingen alkohol inblandad, alltså absolut ingens fel. Men min axel fick ett och annat kilo plåt på sig och förstördes ganska helt och totalt. Idag har jag inte speciellt mycket styrka i vänster hand och måste träna flera gånger i veckan för att fungera normalt. Så till det här med stolthet. När folk i min närhet frågar mig hur det är med axeln svarar jag alltid att "det går mot rätt håll". Hör mig nu: DETTA ÄR EN LÖGN. Det kommer aldrig gå åt rätt håll. Den armen är sönder och kommer förbli sönder alltid. Så varför säger jag inte det? Jo, för det innebär att jag för evigt kommer ha ett litet handikapp, kommer vara lite svag och det totalt vägrar jag. Jag är inte svag.

Eller ett annat exempel - När någon säger "Maria, du bor själv va? Inte sambo eller så?" Mitt svar kommer inom en millisekund och lyder allt för oftast "Ja, jag bor själv men jag har ju en jättestor familj ändå och det är rätt skönt att vara själv efter flera år som sambo. Få bestämma allt själv. Göra som man vill. Man hinner verkligen väldigt mycket när man bor själv! Så jag bara njuter nu, varje dag!" (allt detta på ett andetag skall tilläggas) DETTA ÄR EN LÖGN. Förstå mig rätt, jag har inget emot att bo själv, men den rätta beskrivningen är nog att det är "helt ok". Att jag skulle njuta varje dag är en brutal överdrift vilket alla som någonsin bott själva vet. Det är inte speciellt kul att komma hem efter en dag full med intryck och berätta det för - ingen. Eller att varje kväll gå och lägga sig bredvid - ingen. Man klarar det utan större svårigheter, absolut, men jag tror att alla innerst inne vill dela sitt liv med någon. Men icke att jag drar upp den sidan av det! Herregud, NEJ! Det skulle ju innebära att någon får för sig att jag är en av dom "ensamma", en av dom "man tycker lite synd om". Nej, det är jag för stolt för. Det är inte synd om mig. 

Förstår ni vart jag vill komma? Om inte, så ska jag förklara. Hur farligt skulle det vara att vara svag ibland? Skulle någon tycka illa om mig? Nej. Skulle dom tycka så extremt synd om mig? Nej. Hade dom tyckt jag var en sämre människa? Nej. Det hade inte varit farligt alls. Troligen skulle min omgivning enbart få ännu lite djupare förståelse för mig och jag för dem. Kanske hade man kommit ännu närmre personerna i ens närhet. Kanske hade kretsen som känner en på riktigt vidgats lite. Hade det varit farligt? Nej. 

Det har hänt mig mer än en gång att jag har känt en sak och sagt en annan. För att jag inte vågat säga vad jag egentligen känt. För att jag inte vågat blotta mig och släppa människor så nära inpå mig. För att jah hållt upp en fasad som inte stämt överens med hur det egentligen ligger till. Det har gjort att jag ibland missat känslor. Missat kärlek. Och främst, missat människor. Detta lilla blogginlägg är mest ett konstaterande. Om att jag är trött på att göra så och att jag vill bättra mig. Det lär ta ett tag, jag vet, men detta kanske var en början?

Ner med muren.