Minns ni att jag skrev att det var vakum i känslovärlden för ett tag sedan? Det vände. Oj vad det vände!! Pratade med min syster om detta faktum idag, för visst är det så att när man känner sig helt säker på en sak så blir det oftast precis tvärtom?! För bara en vecka sedan visste jag inte hur mycket jag skulle hinna vara med om under denna veckan. Hur många känslor jag skulle uppleva. Kanske är det just detta som är det fina - att man aldrig riktigt vet. 

Kommer nog rikta detta inlägg ganska kraftigt åt ett enda håll. Förlåt, tycker inte om att vara partisk, men just nu har jag nog faktiskt inget val. Så, lite mer personligt än vanligt, inte lika många analyser, bara ärligt och varmt. Here we go.

Jag vill nog mest säga tack. För att jag har fått tid. För att jag fick vara yr och vilsen och sedan hitta min väg tillbaka. Eller kanske för att jag får vara som jag är, ha mitt cirkus-hem, ta av mig sminket, röka ut genom fönstret och sova på den sidan av sängen som är närmst dörren (för att det känns säkrare om jag skulle behöva fly.. Jag vet, mycket märklig filosofi). 

Jag vill nog också försöka beskriva värmen som sprider sig i hela min kropp när jag ser dig. Lugnet som lägger sig som ett lock över mitt normala kaos-tillstånd. Jag skulle vilja ta med dig in i mina drömmar och visa hur alla mardrömmar jag vanligtvis har försvinner spårlöst när du sover bredvid. Eller kanske tacka dig för att du frågar hur jag mår åtminstone en gång i timmen. Det får mig att tänka efter och jag njuter lika mycket varje gång som jag får svara "jag mår fantastiskt". Jag vill tacka dig för att du förklarar, tänker och lyssnar. För att du kämpar och för att du får mig att skratta. På samma sätt vill jag att du ska veta hur trygg jag blir när du skrattar åt mig när jag blir arg över tändare som inte fungerar/förkastar handdukar som är för små/lyssnar på eurotechno/är allmänt omständig. För att inte tala om hur skönt det är att stå och nynna i köket med ljudet av dina fingrar mot datortangenter inne i vardagsrummet. Trygghet och lycka. 

Men bäst av allt är nog bara faktumet att få vara nära dig, få känna din doft, höra dina andetag, hålla din hand och se dig le. Det går lång tid mellan tillfällena men inget är finare. Förlåt för att det tog mig såhär lång tid att säga det. Trodde nog inte ens att jag skulle få komma hit. Jag är här nu, och jag går ingenstans. Eller jo, det gör jag, men bara om du följer med. 

Tack.