Man kan ju undra ibland. Varför resonerar man som man gör? Varför sätter vissa händelser spår i en när andra händelser rinner av en direkt? Och vad kommer det ge för konsekvenser genom åren?

Jag gillar ärr. Gillar mina egna ärr (japp, jag vet att jag skrivit om detta förut). Dom är en del av mig och gör mig till den jag är. Däremot hatar jag att jag upplevt vissa saker som satt negativa spår i mig. Jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag kunde ha en totalt positiv bild av människor. Att jag inte behövde dra på gamla erfarenheter som då och då spelar roll i mitt sätt att bemöta omvärlden. Att min bild av människor var genuint positiv, alltid. Det är den inte. Hur gärna jag än hade velat att det var så. 

Det finns beteenden som jag utvecklat en mycket stark allergi mot. Som frambringar minnen från negativa stunder och som helt enkelt kan driva mig till vansinne när jag stöter på dem. Till exempel..

Jag har enormt svårt för när jag märker att folk runt omkring mig har druckit på tok för mycket. Min bild av riktigt fulla människor är nämligen att man inte alls kan lita på vad dom säger, att man ska behöva ta hand om dom samt att dom dagen efter är totalt värdelösa. Jag vet att det inte alltid är så. Jag vet (av egen erfarenhet...) att det kan hände den bäste att man blir lite väl överförfriskad och att detta inte alls måste betyda att man säger massa konstiga saker, att man trots detta kan vara kapabel att ta vara på sig själv och dessutom fungera åtminstonde hyffsat dagen efter. Jag vet att det är så, men min erfarenhet är en annan. 

En annan sak jag inte alls klarar av är föräldrar som drar sina barn i armen när dom vill få deras uppmärksamhet. Det gör faktiskt fysiskt ont i mig när jag ser någon mamma eller pappa göra det. Och nej, jag blev inte slagen som barn, men jag har andra erfarenheter som gör att detta till något fruktansvärt i min värld, trots att jag är medveten om att det inte alltid gör speciellt ont på barnet om någon tar dom i armen. 

Personer som inte kan hålla i pengar, folk som inte förstår värdet av pengar, personer som sätter ett för högt värde i materiella ting, människor som uttrycker minsta lilla på gränsen till högerextrema åsikt, folk som har svårt att visa uppskattning, när människor inte svarar i sina telefoner eller på sms upprepade gånger, vissa dofter, när man säger något negativt fast med positiv klang i rösten, barn som tappar sin glass på marken, folk som menar att man inte kan ha barn och göra karriär samtidigt - allt detta ger mig nästintill utslag. 

Funderar ibland på hur jag kommer resonera den dagen någon friar till mig. Jag har varit med om det. Jag har gråtit glädjetårarna och stolt skickat mms till halva världen. Dock hände det inte så mycket mer sen. Vi påbörjade inte ens några bröllopsplaner och idag är ringen begraven och vi lever var och en för sig. Kommer denna erfarenhet påverka om jag står inför det igen? Kommer det ta udden av den stunden? Kommer jag tro på den ringen? Kommer jag ens vilja ha den ringen? Kommer det vara lika speciellt då, eller kommer det kanske till och med vara ännu bättre då? Ännu mer rätt? Kommer man jämföra? Göra om och göra rätt?

Jag vill väldigt gärna leva i nuet. Enbart vara här och nu och låta allt gammalt försvinna i samma stund som jag lämnar det, men jag vet att jag inte alltid är sådan. Vissa saker sätter sig, skapar en liten rädsla, eller en försiktighet som kan vara svår att ta sig över. Svår att våga ta sig över. Och ibland blir man kanske lite väl misstänksam när man återupplever bekanta situationer. Kanske drar man lite väl snabba kopplingar till sånt som har varit. Läser in lite väl mycket. I vilket fall som är det, för mig, ibland ofrånkomligt. Samtidigt kan det ju kanske vara lite bra att vara på sin vakt ibland. Man behöver ju inte göra saker som man redan på förhand vet inte resulterar i något bra. 

Aja, den som lever får väl se. Kanske behöver vissa erfaranheter lite extra tid för att rinna av. Kanske är bra att bränna sig ibland så att man lär sig att vara lite mer försiktig med eld. Kanske ens minne sviker med tiden så att man helt enkelt glömmer bort vad man var rädd för. kanske blir man motbevisad. Kanske resulterar vissa erfarenhet i vackra ärr. Och dom gillar jag ju, som sagt ;)