jag har ine skrivit på sjukt länge. anledningen? Tidsbrist.

Let me tell you.

Det senaste året (i princip) har varit ganska crazy i mitt liv. Kul på jättemånga sätt men när jag ser tillbaka på detta år så fattar jag inte hur det har hunnit hända så otroligt många saker. Jag har hunnit resa en del, spela in ca 15 låtar, varit ute och spelat en hel del, jobbat jättemycket med senza, flytta, halvt flytta igen (eller iaf göra mig bekväm i rasmus lägenhet). skaffa enormt många nya kontakter, hålla kontakten med alla gamla kontakter, festa en del (även om detta minskat ganska drastiskt), ta mig ur ett gammalt förhållande, träffa rasus, förlova mig, få en styvdotter på köpet, bli faster osv osv.... Allt detta har varit heeelt grymt men det har tagit ut sin rätt.

Eller... det tog ut sin rätt.

Hela förra veckan kände jag att något var fel. Det gjorde liksom ont när jag andades på något sätt. Jag skyllde direkt på rökningen och gjorde stora planer på hur jag skulle sluta med det. Se kom smällen. I lördagskväll skulle jag ut och spela. När jag och rasmus satt i bilen på väg till giget fick jag bara total panik och började rabbla allt jag skulle göra den kommande veckan och tårarna kom utan att jag märkte det. Sjukt. Sen kom vi till giget. När jag skulle gå av bilen och gå in till stället vi skulle spela på så kundejag inte få rätt i huvudet hur fan jag skulle lyfta benen och klara av att ställa mig upp och sen gå. Det bara gick inte att fatta att jag skulle flytta på mig. Jag klarade iaf att ta mig in på stället men när vi väl kom in och jag hade satt mig på en stol kom det igen och jag kände bara hur jag föll bakåt. Återigen lyckades jag på något vis samla mig men då hade rasmus hunnit bli livrädd och väääägrade ha mig kvar på stället så han tvingade mig att ställa in och åka hem. Vi ringde min mamma och honom kom och hämtade mig. Sen föll jag på riktigt. När vi satt i billen började jag tok-gråta och det stack i bröstet som fan på mig. Det stack faktiskt överallt i hela kroppen och jag kände bara att nu dör jag. Detta klarar jag aldrig, såhär känns det att dö var det ända som florera i mitt huvud. Jag svettades samtidigt som jag skakade tänder och jag fick panik av att vara instängd i bilen. När vi kom hem till mamma så mötte min storebror mig i dörren med sin lille son i famnen och jag bara seglade er på golvet och grät som jag aldrig gråtit förut. Kändes som att tömma ut alla tårar som man sparat i flera år.

När jag väl kunde sluta gråta kände jag mig så sjukt mycket lättare. Samtidigt var jag yr och kände mig på hög på någon knepig vänster. Sen har det fortsatt så. Jag mår okej. Har haft några sånna små panikattacker till men det har varit ganska lugnt. Jag har klarat att gå i skolan och så men jag måste hela tiden fokusera på att hålla mig lugn för annars börjar hjärtat klappa sjukt fort.

Jag har därför satt upp ett mål nu. Att fram till jul ta det sjukt lugnt. Jag har en del jobb som måste göras oh en del skola men jag måste fokusera på en sak i taget istället för att hjärnan ska hålla i allt samtidigt. Jag ska testa detta och se om det hjälper. Annars får jag väl hitta en ny lösning. Jag vet inte nu. Jag vet bara att det måste vara så nu. Lugn och ro helt enkelt.

Puss

Mius