Carola sjöng en gång att "störst av allt är kärleken". Hon ljög inte. På riktigt. Det finns verkligen inget i livet som påverkar en så mycket som kärleken gör, vare sig det gäller kärleken till en partner, en vän, ens arbete, livet. Med det sagt så finns det heller inget som kan lyfta en så högt (och dessvärre även sänka en så lågt) som kärleken. 

Läste precis en sak som fick mig att tänka på en viss sorts kärlek nämligen den där djupa, okonstlade kärlekn som kan uppstå om man är riktigt trygg hos någon. Alltså, den där kärleken som går över allt, som tål en dålig dag, som man kan vila i och som stärker en när man behöver det som mest. 

Jag vet inte, för jag har inte provat substanser, men jag undrar om något kan göra en så hög som den kärleken jag precis beskrev. Jag tror dock inte att det finns det. Skulle faktiskt kunna ta gift på att det inte finns något större. Seriöst, fy fan vad häftigt att komma hem till någon som älskar dig ovillkorligt trots att du haft en skitdag, det ösregnar och du är arg som ett bi. Eller att kolla TV4s fredagsunderhållning, halvsovandes på bröstet på den du älskar mest. Jag tror att det är i just dom högst vardagliga situationerna som den djupa kärleken uppstår. Den kärleken som inte till 75% bygger på passion, utan den riktiga kärleken. Den som orkar. Den som håller. 

På söndag ska jag hälsa på min farmor och farfar. Dom har varit gifta i 64 år. Herregud, kan ni tänka er? Ovan på det har dom varit ett par i ytterligare 3 år så dom har alltså hängt ihop i 67 år. Det måste ha funnits många tunga och tråkiga dagar på dom 67 åren, men fortfarande idag håller dom alltid varandra i handen när dom somnar. Är det inte vackert? Jo, för det är det. 

Lite filosoferande såhär på fredagskvällen. Inte jättelångt denna gången för jag måste somna tidigt. Viktig dag imorgon som jag uppdaterar er om en annan dag. Just nu vill jag bara vila i kärleken lite. Bara ett tag sådär. 

p.s lånade din bild Steffi (www.whitebullets.blogg.se) <3