Detta kommer bli så sjukt riktat till mina kompisar. Fy f*n - vad hade jag gjort utan er ibland? Som ni vet så har jag en förmåga att hamna i totalt kaos ibland. Eller rättare sagt, mitt liv går liksom i cykler på något vis. Ibland är det på tok för lugnt och då klättrar jag på väggarna och sen helt plötsligt händer typ allt på en och samma gång och då vill jag bara gå och gömma mig. Men då finns ni där! Ni starka vackra människor med trygga axlar att luta sig emot. Ni orkar med mig när jag är ledsen och liten och ni ler med mig när skrattar. Ibland blir det för mycket, ibland krockar allt för många saker och då hinner jag knappt med er, men ni väntar ut mig. Just nu är en sådan period. Känns som att saker bara sker och jag är mitt inne i det men ändå är det som att jag bara står bredvid och ser på när det händer. Som om jag var oförmögen att göra något, tycka något och agera. Jag vet att så inte är fallet, det är bara lite uppförsbacke nu. Därav tack för att ni hjälper mig att sortera i huvudet, pushar mig när jag behöver det, lugnar mig när det krävs, håller mig i era varma famnar. 

Vad hade livet varit utan er?

<3