Den senaste tiden har jag varit en ganska yr person. Troligen har detta till stor del berott på att jag haft en miljon olika bollar i luften vilket gjortfärdriktningen i livet lite svår att urskilja. Hur som helst har det stundom varit ett smärre kaos, eller sammelsurium om man så vill, i mitt huvud. Jag gillar att planera och när jag hamnar i situationer då jag inte kan förutspå framtiden så blir jag milt sagt osäker. Nu är en sådan tid. Mycket är på väg att hända. Eller så kommer inget hända. Ingen vet. Osäkerheten inför framtiden förvandlar dessutom mitt humör till en sorts bergochdalbana där topparna är skyhöga och dalarna svarta som natten. Dessutom dyker dalarna upp när man minst väntar dom. Helt plötsligt är dom där och jag blir lika förvånad varje gång. Kort och gott - en lite jobbig period. Men! Vilken tur det då är att man har en vis syster som helt omedvetet påminner en om en tid, eller en händelse, som får en att se vardagen ur ett bortglömt ljus. Februari 2011. Denna livsavgörande lilla korta månad som skulle visa sig så otroligt viktig. Månaden som förändrade så mycket för mig, kanske allt. Nu kommer jag låta nästintill religiös, förlåt på förhand, men den inverkan denna månad hade på mig kan få vem som helst att tro på högre makter. Hösten -10 hade varit en tung tid för mig och när februari -11 tog sin början hade jag tagit mig upp till någon form av ok stadie. Ni vet när det varken är superbra eller superdåligt och man mest bara är. Aldrig kunde jag då tro att en liten februarinatt skulle ta mig högre över molnen än jag nånsin drömt om att nå. Tyvärr kan jag inte gå in på detaljer men bitar kan avslöjas. Egentligen var nog det stora den känslan som denna februarinatt ingav - total tillit och total frihet. Efter en väldigt förvirrad, men underbar kväll, kom jag hem till min lägenhet där jag då bodde. Bytte ut högklackade skor mot sneakers, låste dörren bakom mig och började springa. Det var 15 minusgrader denna natt och jag sprang över ett totalt folktomt Möllan på väg mot något totalt okänt. Jag har aldrig förr känt mig så trygg. Trots bisarr kyla frös jag inte det minsta. Trots århundradets samvetskval sprang jag med bestämda steg. Queen of the world har aldrig känts mer lockande att skrika rakt ut. Det blev en av dom mest fantastiska och minnesvärda nätterna i hittills i mitt liv och jag tror aldrig att jag kommer glömma den. Min poäng med att dra upp denna fantastiska natt (obs! Har gåshud nu..) är egentligen att påminna mig själv om att man aldrig vet vad som väntar kring hörnet och när du minst anar det så infinner sig tryggheten. Helt plötsligt är det solklart vilket beslut du måste fatta och benen vet exakt vart dom vill springa. Så är du bara fri och dalarna bortglömda sedan länge. En vän sa en gång att livet är som ett tivoli - du spenderar mycket tid i kö men så plötsligt är det din tur att få åka karusellen och då kittlar det underbart i magen! Tack syster-yster för att du råkade påminna mig. Jag behövde det nu. Tack till de som medverkade februari 2011. Ni gav mig en läxa för livet. En läxa i hur äkta lycka, frihet, trygghet och kärlek känns. Och i att "plötsligt händer det".