Jag skulle kunna tjata ihjäl er om min förkärlek till ord. Jag älskar ord och blir allt för oftast upp över öronen kär i personer som har talets gåva. Kanske därav mitt enorma förakt för tystnad och för alla som håller tyst. Ord kan lyfta, rädda, värma, lindra, förklara, hylla, hjälpa osv osv osv... 

Texten nedan förälskade jag mig i för massor av år sedan. Jag ingick i en showgrupp och vi var helt frälsta av musikalen RENT. Tror att vi såg filmatiseringen av den säkert 20 gånger under två månader. I vår julshow gjorde vi ett av nummerna, Seasons of Love, och varenda gång vi stod där tillsammans så fick jag en gigantisk klump i halsen. Inget för att jag var ledsen, enbart för att jag älskade orden i texten så mycket och att sjunga dom var nästan en för stor uppgift. Som en rädsla för att jag inte skulle kunna göra dom riktig rättvisa. Ibland känner jag så när jag ska framföra en sång där jag har enorm respekt för orden eller för ordens skapare. 

I alla förhållande jag haft har ord varit nyckeln till varför det blivit "vi". Mitt djupa intresse har liksom väckts tack vare ord. Tack vare att rätt sorts ord sagt. En gång blev jag till och med intresserad av en person INNAN jag ens hade sett en bild på personen, visste hur gammal han var eller vad han hette - allt tack vare att han hade komponerat några ord så fantastiskt vackert! 

På samma sätt kan ord såra, förstöra och förgöra. Med mitt överdrivna intresse för ord kommer biverkningen att jag tar mycket allvarligt på de ord som sägs/skrivs och glömmer dom sällan.Trots det kommer jag ALLTID föredra ord framför tysnad. ALLTID. För sen söker jag min tröst i ord, som om vissa ord kan dämpa dom hårda orden, eller lindra för en stund i alla fall. Texten nedan har jag använt på det viset, många gånger. För mig säger den det som dom flesta (inklusive jag själv) upplevt ett antal gånger - när man vet att livet går vidare, att allt kommer fortsätta hända runt om en, men tack vare att man mist någon som man så desperat ville ha kvar så känns det som att man för evigt kommer sakna en bit av världen. Allt är som vanligt men ändå inte alls. För den man mist är inte länge med i ens värld, och i dom riktigt mörka stunderna kan det då kännas som att det inte spelar någon roll om livet fortskrider eller inte. En bit av en är ändå död. 

Samtidigt fyller denna texten alltid mig med trygghet. Tryggheten att vad som än händer, hur ledsen man än blir, hur ont det än gör, hur besviken, förbannad och sårad man än blir så kommer livet fortsätta. Det stannar aldrig av. 

Läs. Fundera. Njut, eller kanske gråt en skvätt. Men ta er tid för några väldigt vackra ord. Hoppas dom fastnar hos er på samma sätt som dom gjort hos mig.  

WITHOUT YOU - RENT

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och inte vilken dag som helst utan den första av detta helt nya år. Dagen som SKA spenderas med skräpmat, nostalgi, byxor med resår i midjan och en svag huvudvärk. Traditioner är till för att hållas. En annan sak som hör till är den årliga årssammanf...

Jag borde börja med en ursäkt egentligen, men det enda jag kan skylla på är tid, och med det menar jag bristen på tid. Därav vänder jag på det och använder just detta som dagens inspiration. Tid. Bristen på den, frustrationen kring den, besluten om d...

Jag pratar väldigt sällan om mitt jobb i just detta forum. Egentligen är det högst medvetet då jag mer använt detta som en liten paus från mitt yrke som jag kan ta till när helst jag önskar. Idag tänker jag dock göra ett undantag. Igår blev jag nämli...

Denna helgen har det gått upp för mig att sommaren lider mot sitt slut. Vet om att det kanske är det absolut deppigaste jag skulle kunna komma med just nu. Eller? Igår satt jag och mina tjejer och spånade om framtiden. Om hur vi alla befinner oss...

Detta är så INTE jag, men ibland gör jag undantag och släpper funderandet för en stund. Typ idag. Idag är en sådan extremt lugn dag som till störst del spenderats i sängen med lugn bakgrundsmusik som ända sällskap. Ja, och datorn, det vill säga. Flic...